Ni vet, ni sitter där och planet ska snart lämna gaten och det är lång väg ut till startbanan, då, då hör ni hur ungen bakom börjar klämma, ”mmhmööhuu”, och, plötsligt, blir det tyst och en vedervärdig doft sprider sig och, lika självklart som att gammal mjölk surnar, börjar ungen gallskrika och där sitter ni med minst tio minuter-en kvart innan någon kan göra något åt saken alltmedan doften retar kräksreflexen och skriken får alla tinnitusvarningsklockor att ringa och odörprotestmigränen kommer som ett oönskat krav på posten, det är de ögonblicken som skapar misantroper.
