David Brun-Lambert: Nina Simone

För att få en någorlunda klar bild av någon som varit gäller det rimligtvis att både läsa personens egna memoarer och ett antal biografier över X. Memoarerna kan, som Winstons Churchills, vara skrivna av en stor stab och späckade med retoriska grepp sprungna ur personen själv eller smarta medarbetare, eller kanske rejält tillrättalagda. Omvänt kan biografierna vara otillräckliga och direkt onödiga i de fall personen i fråga skrivit en ärlig och generös memoarbok. David Brun-Lamberts ”Nina Simone – The biography” ger en bild av den stora divan men är långt ifrån fullständig, än mindre fulländad.IMG_1378Vid flera tillfällen måste levnadsskivaren förlita sig på skvaller och rent av tredjehandsuppgifter. Han påpekar i sitt efterord att det är hart när omöjligt att få rätsida på kronologin i Nina Simones liv. Kanske är det så. Helt klart skevar tidsbilden då och då.Nina Simone2

Sist men inte minst, när vi nu ändå är griniga, är det väl mycket skvaller. Skvaller kan förvisso vara en del av en biografi, men det bör vara hyggligt substantiellt eller rejält underhållande. Här är det mest bara vimsigt. Med det sagt: det här är ändå en läsvärd bok.IMG_1378

Läsaren får en ganska bra bild av Nina Simone och hennes liv. Geniet. Divan. Den mentalt sjuka. Den hyllade. Den ensamma. Men framförallt finns här en ganska bra genomgång av åren av svart kamp på 1960-talet, en medborgarrättsrörelse som Nina Simone var en del av. Namn som Malcolm X, Martin Luther King, Miriam Makeba, James Brown, Sam Cooke, W.D. Fard och Marcus Garvey passerar revy och läsaren får många insidesbilder och en lapidarisk historielektion om något som ligger nära i tiden och ändå så långt bort.

Vi lyssnar på vad som enligt Elton John var ”the greatest female artist of the twentieth century”: 1, 2, 3, 4, 5.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *