Klockan var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven. Bordet hade plats för två personer förutsatt att där fanns två stolar. Det gjorde det inte. Drog han pinnstolen bakåt bara några decimeter över de obehandlade golvplankorna hamnade han i sovalkoven, där den obäddade britsen tog upp all plats. Hade det funnits ett fönster hade han kanske tittat ut genom det, på den vidsträckta slätten med det gulbruna kämpande gräset och de låga buskarna och de kringstrykande djuren. Ibland tjöt det om knutarna och en bitande kyla letade sig in till honom och han hade ingen lust alls att gå ut på avträdet sådana dagar. Andra gånger kastade sig solen över honom och hans kyffe med en sådan intensiv hetta att han ville skrika.
Dammet på golvet rördes upp när han stampade takten till en låt som fastnat i hans huvud. Det var åratal sedan han hörde den, eller för delen musik överhuvudtaget. Det var en enformig och käck sång om ingenting. Den tog stor plats där den gick på repeat i hans huvud. Golvet var kallt, och vinden jagade fram över det även då den stod stilla ute på slätten. Det enda ljus han hade var det som kom in genom springorna i väggarna och taket. Inte tillräckligt stora för att skänka utsikt men väl för att släppa in drag och damm, och lite ljus så länge det fanns en dager som kunde spilla över, in i hans värld.
Han åt med god aptit. Någon fågel vars namn han inte kände till och som han snarat tidigare på dagen. De små benen knastrade när han tuggade på dem och blodet i fågelns knappt genomstekta kött retade som vanligt vilden i honom. Han tittade på klockan på väggen. 19.58 nu. Han reste på sig, lyfte ner det runda urverket och ställde tillbaka visarna till 19.02.
Klockar var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven.
Time.
När han satts sig kom han på att han glömt Hedgesvinet som han fått av Lars. Han hämtade den halvt urdruckna flaskan och drack vällustigt några djupa klunkar. De komplexa fruktiga aromerna blommade ut redan efter den andra klunken. Han hämtade ett kantstött vinglas och fyllde det sakta. Han lutade glaset och kände en njutning av att se det fantastiska spektrat av nyanser vid vinytans kanter. Efter att ha fört glaset i en cirkulär rörelse så att flyktiga aromer gavs tillfälle att blomma ut förde han glaset mot näsan. Aromerna kändes nu ännu tydligare och tonade in som allegrot i en symfoni. Som i trans förde han glaset till munnen och lät munhålan och smaklökarna få ynnesten att ta emot det röda fluidet. Han blundar, ställer ifrån sig glaset, tar flaskan och kysser den där halsen övergår i barmen. Vilket vin! Är det det här som menas med rusdryck? var det sista han han tänka innan han kände tröttheten komma och sakta tumlade han ner i sovalkoven.
Något tål det nog att skämtas om, den isande verkligheten är dock att han är den sista överlevande efter det stora kriget, Det såg stormen av atombomber till. Det finns ingen som kan föra människosläktet vidare. Den största förlusten av alla är förstås att inget mer vin kommer att odlas, att tillverkas, att drickas..
Han tittar ömt på den nu halvtomma flaskan Hedges och viskar tyst: Sic Transit Gloria Mundi.