Livets stig

Det förunderliga i att en stig du går, eller springer, gång på gång, ständigt kan vara ny. Du vet var krökarna finns, de små håligheterna, trädgrenen som hänger ner så du stöter i den om du inte ser upp, du vet var de uppstickande stenarna finns, nerförsbackarna, de små som underlättar, de stora som tvingar dig att hålla igen. Träden som ändrar färg och skepnad allt efter årstiderna och dagens väder, och lukterna, så olika beroende på tiden på dygnet, vädret och årstiden. Sommar-morgonens fräscha dofter från den fuktiga marken och den drypande daggen, gröna och skimrande, vinterns hårdare aromer, ren snö, smutsig snö, grått gräs sedan snön tillfälligt smält, slask, de kala trädens fuktiga dunster av blöt bark och mögel. Marken som eroderar i de häftiga stormarna. Höstens färgsprakande palett, dofterna av ännu friska löv, nyfallna löv och multnande grönska, lerans tungt gyttjiga, slafsiga lukter. Vårens sprittande dofter! Spirande, gröna aromer fyllda av klorofyll, solljus och bristande knoppar. Och allt detta ackompanjerat av den musik som årstiden, tiden på dygnet och vädret inbjuder till. Vivaldis Våren. Sibelius tungsinne om hösten. Paganinis violin i vinterkylan! En italiensk, lättsam opera om sommaren. Rossini. Sommaren, sommaren… popmusik! Katrina and The Waves. Gyllene Tider. Lovin’ Spoonful. Mungo Jerry. Tidiga Beatles. Svensktoppen på 60-talet, Eva Roos, Ann-Louise Hansson, Siv Malmkvist. Lättsamt. Vårkvällarnas smygande kyla, vinterns andedräkt och ansträngda luftrör, sommarens svett, höstens långbyxor på. Stigens grått melerade brunhet, gräset och riset vid dess sida, kullarna, ravinen, bäckfåran, stenblocken, barrträden, lövträden, knastret under fötterna. Lingonen om hösten.

C’est la vie, liksom detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *