Mitt kafé i Draguignan

Sitter man här på kaféets terrass och är tyst och tittar noga, upptäcker man allt det där som i förstone inte syns. Ungefär som när du snorklar och lägger dig till rätta med cyklop och snorkel och gungar i det varma vattnet medan du låter blicken fokusera på korallerna framför dig, och plötsligt är där fullt av fisk. Fiskar du inte ser förrän du legat där ett tag och fått in rätt fokus. Låt mig berätta om dem, fiskarna du inte ser.

Men låt mig först visa dig var du är, hur du går längs gågatan Georges Cisson med alla sina affärer, norrut från stadens Draguignan igenkorkade artär, Boulevard Georges Clemenceau, upp mot den stora kyrkan Saint-Michel. Där, där den berömde motståndsmannens gata slutar, där ligger mitt kafé, och jag sitter där på terrassen och ser ut över marknadsplatsen*. Drar njutningsfullt in morgonens aromer i näsan. Nybakat bröd, platanernas löv och ostarna och blommorna och oliverna och korvarna och allt det andra som saluförs på marknaden. Ibland närmast försynt, med en liten skylt som förkunnar dagspriset på sparrisen, ibland högljutt som när Yves Laroche tar i från tårna med sitt ”Meloner!!! Provence bästa meloner!!! Frankrikes bästa meloner!!! VÄRLDENS BÄSTA MELONER!!! Bara här i Draguignan! Idag! Hos mig! Och billigt är det! BILLIGT!!!”

*Det är jag vid bordet längst bort, till vänster, ensam med en kopp café au lait och en croissant framför mig och en… ja just, där ja! Ja, med tidningarna ja, Var-Matin och L’Equipe (jag brukar ha Le Monde också, det ser om inte annat bra ut, men den var slut på mitt tidningsställe i morse, det händer sällan och när det händer är det inte mycket man kan göra åt saken). Haha, jo öronen har alltid stått ut så där och benet håller jag rakt för sådant är det sedan jag blev påkörd då för länge sedan och ja, jag har skägget för jag tänker som så att ju mindre ansikte jag visar, desto bättre är det. Stråhatten? Bara dumheter. Borde inte bära den, men det har blivit en vana. Som en del går runt med baseballkepsar, antar jag. Nej, inte de randiga byxorna heller. Ja, jag ser ut som en anakronism. Det medges. Men varför inte? Nog av. Åter till ordningen:

Kanske kommer du inte att uppfatta musiken. Jag hör nästan alltid musik när jag sitterhär. Dagarnas musik. Vissa dagar är som Eldfågeln. Marknadsplatsen framför min terrass blir till en förtrollad trädgård och vålnaderna dansar en synkoperad dans. Men inte en helvetesdans som i baletten. Snarare en glädjens dans, som i en amerikansk musikalfilm från 50-talet. En med Fred och Ginger. Allt till en närmast impressionistisk färgklang i fri form. Andra dagar släpar sig fram som Saties Gymnopédies. Vackert men inte lika händelserikt. Åter andra dagar är som Ravels Boléro: samma skeenden upprepas gång på gång. Från det marknaden öppnar till den stänger, men med olika orkestreringar och med ett härlig crescendo i C-dur vad det lider. Och ibland, då dagen är perfekt, är det som Suite bergamasque, eller kanske mer explicit som Claire de lune. Olidligt vackert och ett gyckelspel som i dansen bergamask från Bergamo. Även om du inte kan höra musiken kan du läsa den i Paul Verlaines Clair de lune, Debussys inspirationskälla:

Votre âme est un paysage choisi


Que vont charmant masques et bergamasques


Jouant du luth et dansant et quasi


Tristes sous leurs déguisements fantasques.



 

Tout en chantant sur le mode mineur


L’amour vainqueur et la vie opportune


Ils n’ont pas l’air de croire à leur bonheur


Et leur chanson se mêle au clair de lune,



 

Au calme clair de lune triste et beau,


Qui fait rêver les oiseaux dans les arbres


Et sangloter d’extase les jets d’eau,


Les grands jets d’eau sveltes parmi les marbres.

Även om en hel del turister med tiden hittat till Draguignan är staden knappast ett populärt turistmål. Det finns en vacker del, ”vieille ville” eller gamla staden, med trånga gränder som leder upp emot berget Malmont med utsikt över staden. Men de flesta missar nog den delen av Draguignan. Besökarna brukar hamna på marknadsplatsen eller Boulevard Georges Clemenceau, den igenkorkade artären. En lång, rak gata. Stadens bredaste. Kantad av affärer, barer, bagerier, caféer och någonstans mitt på den ligger stadens stolta teater, en flitigt använd byggnad, där allt från teaterstycken till operor ges.

Till skillnad från några av gatorna i stadskärnans utkanter där affärerna fått ge vika för det bilburna samhället och bekvämlighet och börjat dö ut och där boulangerierna står övergivna och med rullgardinerna nerdragna för entrédörren lever Boulevard Georges Clemenceau. Och den luktar. Av croissanter, pain au chocolat, avgaser, kaffe, cypresser, till och med olivträdet framför banken LCL luktar och platanerna som inte finns kvar luktar, urmakeriet, bakelser och förväntan och musiken jag alltid hör när jag går på gatan är märkligt nog Debussys ”La cathédrale engloutie” – på något vis ackompanjerar den bilarnas och fotgängarnas rörelser och dagens väg från uppsprickande morgon till omslutande kväll.

Förmodligen återfinner sig besökaren förr eller senare på någon av gatorna som leder mellan Boulevard George Clemenceau och Place du Marché, marknadsplatsen. Kanske flanerar turisten på Rue Georges Cisson, som jag nyss nämnde. Går förbi La Mairie, borgmästeriet, den rosa byggnaden till vänster om du är på väg mot marknadsplatsen. Alla klädaffärerna, skoaffären och butikerna som säljer mobiltelefoner och abonnemang. En relativ nymodighet. Här luktar det ibland avlopp. Särskilt när det är lågtryck. Dofterna från klädaffärerna förmår bara tränga igenom under sommarhalvåret då de flesta låter entrédörren stå öppen och då lågtrycken är färre. Märkligt nog hör jag här aldrig Debussy eller ”La cathédrale engloutie” utan, för det mesta, Bizets ”L’Arlésienne”. Det förvånar mig, men det är kanske den så påtagliga kommersen som skänker Rue Georges Cisson en särskild puls som får mig att höra ”L’Arlésienne”. Märkligt är det i alla fall. Kanske beror det på att den lokale hjälten och motståndsmannens Georges Cisson ande bokstavligen talat svävar över gatan.

 Berättade jag om systrarna Dèclines? Hursomhelst så arbetar de som servitriser på mitt kafé och de är ökända. Inte bara otrevligast i stan. Säkert otrevligast i Frankrike. Ja, till och med mer otrevliga än de stroppiga kyparna på turisthaken runt Place Saint-Michel i Paris. De där som hånar dig för att du vill ha en croissant klockan elva på förmiddagen. ”Hallå, har ni hört, här är en som vill ha en croissant! Så här dags! Nej, Monsieur, vi har sannerligen inga croissanter så här dags!” Och detta samtidigt som de rör sig bort från ditt bord så du till sist måste haspla ur dig en beställning på något du inte alls vill ha, ”Ja men ge mig en Café au lait bara då!”, och då svarar de, snäsigt, ”Café au lait? Menar ni en Café crème, kanske?”, ”Ja, jatack, det blir bra, tack”. Åh, så stroppigt. Och servitriserna här, systrarna Odile och Eulalia, är värre. Men de kan kosta på sig att förolämpa oss, stamgästerna, för vi har ingen annanstans att gå om vi vill höra dagens musik.

Musiken… Hur ödsligt och vackert är det inte att en tidig lördagsmorgon höra det ensamma pianot från tredje våningen i huset vid sidan om caféet! Tonerna svävar som små molln, moln av moll, ut genom fönstret, låter sig fångas av den unga sommarens smekande vind, förs fram över marknadsplatsen, fälls ut och regnar ner på marknadsstånden och de få kunderna som redan är på plats, blandar sig med köparens och säljarens förväntningar i dur och lägger sig till ro på marken som en stilla sonat utan egentlig hemvist i vare sig moll eller dur och verkar vara tillfreds med det.

Fiskarna! Var det ju! Eller i det här fallet människorna, och forna tiders vålnader. Du ser dem inte förrän du satt dig till ro och fått in rätt fokus. Du slappnar av och smuttar på kaffet, du lyssnar på musiken, sluter ögonen en stund, öppnar dem igen och där är de, människorna och vålnaderna. Du ser, verkligen ser, den gamla damen i blomsterståndet, du hör osthandlarens väsande andning, noterar turisternas mållösa irrande, som bin som hoppar från blomma till blomma rör de sig från stånd till stånd, suger i sig dess nektar och surrar vidare mot nästa försäljare och handlar vare sig de behöver det eller inte; och det är nu du ser vålnaderna, alla dem som en gång vandrade här, som skötte stånden eller handlade av månglarna, som levde i staden, som styrde och ställde, älskade och dödade, drömde och strävade, som tillsammans gjorde det som Nu var.

Du kan inte tala med dem, men du ser dem och du hör dem, hur de mumlar för sig själva, talar med varandra, har synpunkter på både det ena och det andra. Självklart kan du däremot tala med dem som nu lever, alla försäljare, ortsborna som kommer för att handla och turisterna. Men det där intresserar mig föga. Jag försöker lära av vålnaderna, höra vad de säger, med facit på hand vet de vad de gjorde bra och vad som blev mindre bra.

Du kan inte tala med dem, men du kan lyssna på dem. Men bara om du anstränger dig. De har åsikter om allt med undantag för Nuet. Kanske för att det är som prästen Père Maurice en gång sade till en annan vålnad, klädd i full artillerimundering, tydligen från staden och enligt vad jag förstod stupad vid Artois 1915, ”vi som en gång var kan aldrig ändra på Nuet, vi kan bara hoppas att de som Nu är är kloka nog att lära av våra misstag, för det är bara i Nuet man kan ändra på det som ska bli Då”. Jag minns att artilleristen såg väldigt ledsen ut.

Clair de lune. La cathédrale engloutie. L’Arlèsienne. Oiseau de feu. Bolero. Gymnopédies.

2 reaktion på “Mitt kafé i Draguignan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *