Förbud mot att stå till vänster!

Det är comme il faut, vedertaget, en oskriven regel, sunt förnuft, ja vad ni vill, att inte stå och hänga till vänster på rullband, i rulltrappor och på och i andra liknande transportmedel. Själva poängen med dessa är att stressade personer, för att nu inte tala om alla nervösa stackare, ska kunna gå förbi mösehumler som – såvida de nu inte uppför sig och står som sig bör till höger så det går att köra om – bara står där och med berått mod står i vägen, till vänster på transportmedlet.

Någon kan möjligen invända att de stackars kusiner från landet, inavel och oresvana kineser som står i vägen till vänster inte förstår bättre. Så kan det för all del vara och då måste samhället ta sitt ansvar och banka lite vett i skallen på dessa samhällsomstörtande element, för hur skulle det se ut om man fick gå, cykla och köra bil och annat lite hursomhelst? Nej, här gäller det att inte bara snabbutbilda medels våld utan att också bestraffa på det att statuerande exempel finns att visa upp på flygplatser, tunnelbanor och andra strategiska platser där ståtillvänsteröverträdelserna är påfallande många. Låt lagbrytarna dricka kopiösa mängder vätskedrivande citronvatten och blockera sedan deras väg mot lättnadens oaser. Låt dem checka in till sina flighter och blockera sedan vägen för dem. Låt dem läsa tidtabellen på Centralstationen och köpa sig en biljett och blockera sedan vägen för dem. Låt dem få smaka på sin egen beska medicin, dessa bromsklossar, dessa olyckor och hinder på medmänniskornas väg mot lycka och samhällets utlovade resa mot Nirvana!

Musik!

Min vän och jag

Jag hade en gång en god vän. Fram till i förra veckan. Men då tog vår vänskap slut med ett sjuhelvetes brak. Förresten var vi mer än vänner. Vi var kollegor också. Både lika och olika. Kanske som varandras spegelbilder. Två sidor av samma sak.

Vi var på affärsresa i Willamette Valley i Oregon. Eller affärsresa och affärsresa. Vi skulle prova vin. Men vi arbetade med vin. Så det var en affärsresa. Fast vi provade vin. Vin var vårt liv, kan man säga. Vårt levebröd. Och vi var vänner, och kollegor.

Willamette Valley är ett nästan obeskrivligt vackert vinområde strax söder om Portland, den största staden i delstaten Oregon som ligger inklämd mellan Kalifornien och Washington State. Gröna kullar, klädda med allehanda träd och buskar men kanske allra mest med hassel och vinrankor. Närheten till Stilla Havet påverkar klimatet. Regn och rusk inträffar, som de där dagarna i förra veckan då min vän och jag reste runt i trakten.

Vi bodde på Morton’s B&B, på en av dalens alla kullar, strax utanför hålan Dundee. Efter att ha stannat till på Navy Burger längs vägen från flygplatsen i Portland, styrde vi med välfyllda magar och lätt dästa sinnen hyrbilen genom regnet och rusket mot vår destination. Vi kunde ana Morton’s på långt håll. Det gigantiska, gamla träslottet lös med alla sina tända lampor upp den stormiga aprilkvällen. Att påstå att det såg välkomnande ut är att fara med osanning, och ju närmre vi kom desto risigare och ruskigare såg kåken ut. Fönsterluckor hängde på sniskan, färgen flagnade och det ruttnande räcket till balkongen ovanför entrén hade delvis ramlat ner. ”Tror du han som driver stället heter Norman Bates?” frågade min kollega. Jag svarade inte, lätt förskräckt av den skugga jag såg i ett fönster på andra våningen. Dumheter förstås, för varför skulle inte någon stå där och se ut i natten?

Men ändå, hade vi haft möjlighet hade vi bara åkt därifrån och försökt hitta ett annat natthärbärge. Tröttheten efter flygresan över Atlanten och det faktum att våra jetlagade hjärnor borde sova djupt så här dags gjorde att vi ändå fann oss i vårt öde, plockade väskorna ur bilen och gick upp till rucklets entré. Där stod en liten spenslig man med slät hy, rödkantade ögon, rakat huvud, bockskägg och feminina händer och väntade på oss. Han hade en märklig näsa och hans röst lät betydligt äldre än han såg ut att vara. ”Runt 40,” gissade min vän, ”Yngre,” viskade jag. ”Ser hal ut,” sa vännen, ”Obehaglig,” sa jag.

Richard Morton, som han hette, hälsade oss välkomna med slappa handslag. ”Vi har väntat på er,” sa han, ”gick resan bra?” Vi svarade så där som man gör att ja jo visst, men flyga är alltid att flyga, man sover ju inte så bra och han förstod att vi genast ville gå och lägga oss, visade frukostsalongen på entréplanet och våra rum på andra våningen, sa god natt och gick med knarrande steg korridoren bort och uppför en i än högre grad knarrande trappa som vindlade sig upp mot husets tredje våning.

Det stora trähuset måste ha varit sedan förra sekelskiftet. Tinnar och torn är att ta i, men visst fanns där torn och balkonger och prång. Och utbyggnader. Ett slags amerikanskt träslott från en svunnen era, med innandömet stilenligt i plysch och träpanel och mörkröda heltäckningsmattor, inpyrda med rök från den tiden det gick för sig att röka inomhus och fulla av damm och allsköns dunster, som värden eller någon annan försökt dölja under ett lager av köpta dofter, mer eller mindre tropiska och sötaktiga. Vinden ven och slet och rev i det gamla huset, det knarrade, knäppte och knakade, fönsterluckor slog och det lät som om den gamla byggnaden jämrade sig i ovädret. Det hade kunnat vara mysigt att befinna sig därinne i värmen men det var det inte. Alltför mycket var alltför konstigt. Richard Morton inräknad.

I entréhallen fanns en spegel det inte gick att spegla sig i, alltså det blev ingen bild av den som försökte se sig i spegeln. Det noterade både min vän och jag (vi tittade med höjda ögonbryn på varandra när vi passerade spegeln, vad trodde vi egentligen?, ingenting, tror jag, kanske att Richard Morton var ett original som smyckat sitt hus med allsköns påhitt, som speglar utan spegelfunktion). Utmed väggarna i korridoren som ledde från trappavsatsen fram till våra rum hängde en blandning av landskapsmotiv och porträtt – porträtt som tycktes så levande att det var otäckt. De avmålade personernas ögon såg med förakt, avsmak och ondska på oss. I ett hörn i mitt ofantligt stora rum fann jag en liten lucka till ett skåp som visade sig vara flera meter djupt, eller ja, såvitt jag kunde bedöma genom att se in i det och lysa med min mobiltelefon; ljuskäglan förlorade sig i mörkret någon meter in. Jag inbillade mig att jag hörde någon eller något kvida därinne men var för trött för att undersöka saken mer noggrant.

I mitt badrum, nästan lika stort som rummet, stod en staty av Sir Francis Drake (tror jag det var) i naturlig storlek och där liksom lite varstans i huset hängde tavlor med riddarmotiv och personporträtt från flydda tider. De tjocka heltäckningsmattorna var nedslitna på sina håll och också här inomhus flagnade färgen i taken och de gamla tapeterna var genomgående solkiga. Det tunga möblemanget, företrädesvis i ek, satt som kronan på verket i detta monument över en svunnen tid. Kanske var Richard Morton, och hans mor?, fångade i det förgångna, tänkte jag, i den nostalgi som Richard Nixon lyfte fram redan under sin presidentperiod och som lovade förvirrade medborgare en återgång till en mindre komplicerad tid – det politiska recept som sedan blivit så populärt bland många politiker och väljare. Drömmen om det enkla, om livmodern, bort från Nuet.

I taken hängde stora, gammaldags lampor med väldiga armar, ornerade och i mässing. Sänglampan, gammal den också, tände och släckte man med en skruvknapp på ena sidan och både sladden och stickkontakten såg allt annat än pålitliga ut. Men himmelssängen var enorm och väldigt skön och det luktade gott om de nytvättade lakanen. Jag somnade som en stock.

Det blev en märklig natt. Jag sov oroligt. Väldigt oroligt. Och jag vet inte när jag sov eller när jag var vaken eller när jag drömde. Det började, ganska snart efter att jag somnat tror jag, med att jag hörde hur det brakade till i golvet ovanför mitt rum, följt av tunga steg på ovanvåningen. Steg som såvitt jag kunde bedöma fortsatte nerför trappan och vidare genom korridoren fram till min dörr. Jag såg hur någon stod i den breda ljusspringan nertill på min glipande dörr. Personen, Richard Morton?, andades högt och lätt väsande. ”Hallå?” försökte jag. Då blev det knäpptyst och personen avlägsnade sig snabbt från min dörr och uppför trappan igen.

Alla mina drömmar den natten. Plötsligt är jag ute och går runt bland kullarna och vingårdarna i trakten. Rusket har upphört men det är beckmörkt. Problemet är att jag är enormt lång, särskilt halsen, huvudet sitter som en vippande satellit långt från kroppen och jag tar mig fram med väldiga kliv bara för att plötsligt stå öga mot öga med en gammal kvinna, en av de där på porträtten i huset. Hon har huvudduk och är klädd som om hon kommer från sena 1800-talet. Hennes ögon är omöjliga att se in i. De lyser starkt. Gult. På något vis förstår jag att kvinnan inte alls kommer från 1800-talet utan att det är Richard Mortons mamma. Just som jag inser det ger hon ifrån sig ett elakt och tandlöst skratt.

Jag är tillbaka i huset. Går genom den väldiga salongen där Richard Morton dukat för morgonens frukostservering. Gammalt porslin på ett väldigt ekbord. Mörkröd heltäckningsmatta. Tjock och mjuk. Blir till dy. Dy som jag slafsar fram i tills jag möter den enarmade Cervantes. Han kommer ut ur köket och han är upprörd. Jag förstår inte vad han säger på sin gammaldags spanska. Varnar han mig? Eller är han bara arg på något som inte har med mig att göra? Vinden friskar i. Cervantes tystnar och ser sig oroligt omkring. Jag stannar också upp, lyssnar och tittar. Väntar. När jag vänder huvudet mot Cervantes är han inte kvar. Jag vaknar i min säng. Ser mig förvånat omkring. Hör hur det slamrar och slår i rummet ovanför mitt. Funderar på om jag ska kontakta min vän, har han också drömt, hör han de där ljuden? Vad är det som sker? Jag orkar inte. Somnar.

Vaknar av att telefonen vibrerar och blinkar. Jag är alldeles svettig. Har fruktansvärd huvudvärk. Rummet luktar svavel. Försöker svara. Det går inte. Telefonen fortsätter vibrera och blinka. Jag försöker stänga av den. Det går inte, spelar igen roll hur hårt eller länge jag håller in avstängningsknappen. Det känns som om huvudet ska sprängas. Inbillar jag mig att jag kan känna pulsen i tinningarna? Att det pumpande blodet måste synas där det drar fram genom ådrorna? Oregelbundna vågor som rör sig över tinningarna… Jag tar med mig telefonen till badrummet. Med sina vibrationer får den min arm att skaka. Fyller handfatet med vatten. Dränker telefonen. Den fortsätter vibrera och blinka i vattnet. En stund. Så blir allt tyst. Jag sväljer ett par värktabletter – receptbelagda, effektiva – och går och lägger mig igen. Fryser nu. Får frossa. Somnar.

Slår upp ögonen. Är livrädd. Någon eller något ligger under min säng. Fortsatt huvudvärk. Ont i lederna. Stel. Någon eller något knaprar på någon eller något under sängen, och krafsar på sängbotten. Jag hör det tydligt, och känner det – krafsandet i sängbotten. Ropar ”Huh!”för att skrämma bort vart det nu är. Allt upphör. Vågar inte titta under sängen. Inbillar jag mig att jag ser ett svagt rött ljus på golvet? Tar en värktablett till. Sveper täcket tätt om mig. Somnar om.

När jag vaknar skiner solen utanför. Nattens oväder är bokstavligen bortblåst och huvudvärken med det. Allt det gamla i rummet finns där, men det är inte längre hotfullt. Jag skrattar av mig mardrömmarnas obehag, går till fönstret och drar upp den gamla rullgardinen. Vyn är magnifik. Bukolisk. Böljande, vårskira vingårdar inhöljda i den arla timmens lyftande dimma på ena sidan av kullen, tät, grönt lysande skog på den andra. Jag tar på mig mina träningskläder och ger mig ut på en joggingtur. Springer längs de smala asfaltsvägarna med sina heldragna gula linjer, vidare in i en vingård, en härlig känsla, luften är klar och frisk, rankorna har knoppats och börjat veckla ut sin grönska och det är då jag ser ormen; flera meter lång och jag vet inte hur många decimeter i diameter ligger den där med vidöppet gap och väntar på mig. Jag ser den abnorma giftgadden långt där inne i gapet. Då vaknar jag. Stiger upp. Går till fönstret och drar upp rullgardinen. Beundrar den magnifika utsikten. Duschar. Tar på mig. Gå ner till den väntande frukosten.

”God morgon!” möter mig en glädjestrålande Richard Morton.

”God Morgon.”

”Har du sovit bra?”

”Tack, utmärkt. Det är verkligen ett fint ställe du har.”

 

Längre kommer vi inte i vår konversation för min vän dyker upp. Med ett brak. Med vild blick och håret på ända, ingen dusch där inte, stöter han till en serveringsvagn så den välter. Glas, koppar, assietter, kar med strösocker, små marmeladburkar… allt far i golvet. Han har samma kläder på sig som när vi lämnade Stockholm för snart två dygn sedan.

 

”Men för helvete!” skriker min vän och glor ursinnigt på Richard.

”Oj, hoppsan! Det gör inget. Låt mig ta hand om det där,” säger Richard med oro och, tror jag, rädsla i blicken. Han har orsak att se rädd ut. Det är något som inte stämmer med min gamle vän.

”Din jävla kålsupare det där gjorde du väl förbannat bra!” skriker min vän till stackars Richard Morton.

”Ffförlåt? Jag ffförstår inte?”

”Nej, folk av din sort borde fan utrotas! Stammar och fattar nada! En exekutionspatrull det är fan vad som behövs här! Försvinn ur min åsyn, förbannade idiot! Men ge mig först kaffe och pannkakor! Ditt lilla as! Bor här med mamma kan jag tro! Precis som Norman!”

Så mycket mer blir inte sagt. Vi äter under tystnad. Richard Morton serverar kaffe och pannkakor. Servilt. Han vågar inte se min vän i ögonen. Han böjer på nacken och tittar ner i golvet och sneglar bara då och då omkring sig för att inte stöta till ett bord eller gå fel. Några andra gäster finns inte i den väldiga salongen och Richard Morton låter klokt det omkullvälta bordet ligga. Jag sneglar då och då på min vän som nu tycks äta med god aptit. Han stirrar tomt framför sig medan han vräker in pannkakorna och sköljer ner dem med rejäla klunkar svart kaffe.

Senare, när vi sitter i bilen på väg mot dagens första möte, känner jag att jag måste tala med min vän om det som hänt. Jag tittar på honom där han sitter vid ratten och koncentrerat håller bilen på vägen. Han sneglar med orolig blick åt mitt håll. Det ser jag tydligt att han gör. Han harklar sig och då passar jag på att fråga.

”Men du, vad var det som hände i morse?”

”Ja, det undrar jag också. Vad var det som hände i morse?”

”Jag måste erkänna att jag blev rädd. Orolig.”

”Blev du? Ja, det blev jag också. Jag är orolig och, måste jag erkänna, lite rädd nu också. Det var otäckt. Hur mår du nu?”

”Ja, det var otäckt. Kan det hända igen?” frågar jag min vän glad över att han verkar så samlad nu och orolig för att han ska få ett nytt utbrott.

”Jag önskar jag kunde svara på det .”

”Nej, det är kanske svårt att svara på det. Men du vet alltså inte alls varför du skrek så? Var du arg?”

 

Han tittar oroligt på mig. Flackar med blicken. Jag blir förbannad. Känner att jag behöver sätta honom på plats. Precis som jag satte den där satans smilfinken Richard Morton på plats på morgonen och precis som jag bad alla hans förbannade porträtt och spöken och sjuka drömmar att dra åt helvete.

”Men, men,” stammar han, den lilla smilfinken, min fram till nyss goda vän.

”Men för helvete! Är du också en sådan där servil skit som sitter och lipar dagarna i ända istället för att göra nytta? Jag trodde jag kände dig men nej, det gör jag inte! Du är bara ett värdelöst vrak till äckelmänniska! Någon borde fan bara skjuta dig så mänskligheten slapp dig! Stanna bilen och släpp av mig! Jag går hellre hem än åker med dig, jävla as! Du är inte min vän längre, bara så du vet det!”

På besök hos Luisa Ponzi

Ponzi Vineyards remains a reference point for American Pinot noir with winemaker Luisa Ponzi at the top of her game”, skriver The Wine Advocate och öser tillsammans med Wine Spectator och Wine Enthusiast 90+poäng över Luisa och hennes viner. Uppfödd på familjegården i Oregon och utbildad i Europa tar hon det hela med ro och behåller båda fötterna stadigt förankrade i Willamette Valleys fina vinmarker.

Hit kom mamma Nancy och pappa Dick som grönavågare i slutet av 1960-talet och 1970 startade de, på allvar, det vi idag känner som Ponzi Vineyards. Tidigt blev de och deras viner den där referenspunkten The Wine Advocat talar om. De var inte ensamma om att vara så tidiga, men de tillhörde de första. Och de var bra.

Luisa och syster Maria, chef för företaget sedan många år, har med gemensamma krafter fortsatt utveckla familjeföretaget. Idag äger de runt 90 hektar vinmark och har byggt en modern vinanläggning och ett populärt besökscentrum för de allt fler vinturisterna i Oregon i allmänhet och undersköna Willamette Valley i synnerhet.

Det är värt att lyfta på hatten för systrarna för deras drivkraft och hur väl de fortsatt föräldrarnas bygge. Men det går inte att gå runt det faktum att Ponzi knappast skulle vara vad de är idag utan Luisa och hennes hängivenhet och skicklighet. Det är ett sant nöje att gå runt och prova vinerna i källaren med henne och det är lätt att se hennes grundläggande filosofi och hur hon bygger den komplexitet som inte alltid är given i amerikanska viner.

De egna vingårdarna planterar hon gärna med mängder av kloner, alltså stick i stäv med det som idag är den rådande filosofin, där odlarna oftast nöjer sig med att hitta en eller möjligen två kloner för sin gård. Mångfalden av kloner ökar komplexiteten genom de något varierande smakprofilerna och, inte minst, den varierande mognadsgrad de uppnått vid det gemensamma skördetillfället.

Luisa har inte bara koll på de egna odlingarna, hon arbetar också med lika stor inköpt volym, alltså druvor motsvarande cirka 90 hektar mark. Hon testar varje druvodlare/markbit hon är intresserad av och skriver sedan fleråriga avtal med dem hon ser kan passa hennes blendningsarbete. För det är det det handlar om – ja, bortsett från renhet, balans och stringens: blend.

Från ett ställe hittar hon röd frukt, ett annat mörk frukt, ett tredje syra… till de här olika egenskaperna adderar hon sedan enkla handgrepp som att somligt jäses med hela klasar, annat inte och så vidare och i slutändan sätts allt ihop på ett sinnrikt och noga avvägt vis. Att prova hennes fat är att känna de olika beståndsdelarna utbrutna och rent av lätt förlorade, för på egen hand är de inte alltid höjdare.

Luisa arbetar gärna med ek och inte sällan med lång lagringstid. Å andra sidan är bara tio procent av eken ny, och många av faten är större än barrique, 300 respektive 500 liter. En övervägande majoritet av tunnorna kommer från tillverkare i Bourgogne, som sig bör på den här gården som i första hand arbetar med Bourgogne-druvor och som alltid söker sig mot en stringent rondör i grundstilen.

Utmärkande för Luisas arbete är också att hon i likhet med andra toppvinmakare via varsam hand, skickligt sinne och ren frukt och utrustning använder mycket små mängder svavel. Grundregeln är att arbeta utan tillsatt jäst och den första, lilla svavlingen sker först efter den malolaktiska jäsningen, vilken här kanske inte inträffar förrän sommaren efter skörden. Därefter hålls svavlandet på en minimal nivå. Ett krav på druvleverantörerna är att de ska vara certifierade hållbart, ekologiskt eller biodynamiskt.

Den som tycker sig uppfatta tydliga lie-toner i vitvinerna är inte fel på det. Här är ”stiring” eller som fransmännen säger ”batonnage” snarare regel än undantag, och det under lång tid, ofta flera månader.

Den dominerande druvan är pinot noir, det är också druvan som satt Ponzi på världskartan. Fast i början var det snarare föräldrarnas pinot gris som gjorde gården känd. Idag är pinot gris fortsatt en viktig druva och ett populärt vin från gården, men Luisa är mer intresserad av att utveckla sin chardonnay. ”Pinot noir och chardonnay fungerar nästan alltid på samma ställen och vi får fram en egen stil av chardonnay här, någonstans mellan en amerikansk och en europeisk,” säger Luisa. Något som det är lätt att hålla med om.

Vid sidan om pinot noir, chardonnay och pinot gris gör Luisa några riktigt bra viner på mindre förväntade druvor, och då framförallt dolcetto och arneis. Förmodligen den bästa arneis som görs utanför Italien och vad gäller dolcetton är det frågan om det ens finns en lika bra i Italien. Tyvärr är just de här två svåra att komma över. Bara runt 300 lådor per år och vin görs.

I Sverige hittar vi just nu Ponzi Tavola Pinot Noir 2015, nr 74091, 269 sek, (härlig dörröppnare till Luisa och elegans från Willamette valley), Ponzi Reserve Pinot Noir 2014, nr 73689, 525 sek, (mer kraft och koncentration, vilket möjligen prislappen kan indikera…), 2014 Ponzi Riesling 2015, nr 73886, 219 sek (frisk riesling med elegans och balans), Ponzi Pinot Gris 2016, nr 74876, 199 sek, (snäll utan att vara mesig), Ponzi Chardonnay 2014, nr 77862, 355 sek (som sagt: USA möter Europa i ett entente cordiale).