Julian Barnes: The noise of time

När jag köpte den här boken kände jag inte till att den faktiskt handlar om en figur som verkligen funnits, dessutom en känd figur. Fram till dess, en hygglig bit in i texten, det stod klart vem allt handlade om och att texten var tämligen dokumentär, hade det varit en smått klaustrofobisk bok om en stackars människa som dels fått se sin värld rasa samman, dels insett att Makten bestämt sig för att skicka den till Gulag eller i bästa fall avliva den.

 

En bra bok om Diktaturen och den paranoida Maktens rädsla för allt, inte minst sig själv. Med andra ord en bok som behövs i tider då en skrämmande stor andel medmänniskor i fria demokratier på fullt allvar fått för sig att en ensam stark ledare är vad de helst av allt vill ha. Å andra sidan ser de alla sig inte som den stackars personen som ska till Gulag eller exekutionspatrullen utan som någon som får högre lön och mer respekt i samhället därför att Makten förstår att uppskatta dem, ja kanske ser de sig rent av som en av bödlarna i exekutionspatrullen som får nöjet att mörda konstnärerna, de politiska motståndarna, lärarna som predikar annat än Maktens ord, regnbågsmänniskorna, grannarna, de intellektuella, köpmannen på gatan, musikanterna som spelar dekadent musik, de med annan hudfärg och kultur och de som anmäls till Makten tillsammans med en önskning om snar likvidation därför att någon fått för sig att anmäla dem för något de inte gjort fel annat än att de en haft ful uppsyn eller trampat någon på tårna i kön till bussen.

När det så står klart att det handlar om en känd person och läsaren allteftersom får detta faktiska människoöde presenterat för sig, och kanske till och med känner igen valda delar och inser att den uppfattat saken rätt eller, för den delen, fel, då den tidigare läst om det ena eller det andra i personens liv, blir allt om möjligt ändå viktigare läsning år 2018. Nu är väl chansen ganska liten att de som behöver läsa den här uppgörelsen med Makten och Diktaturen – i det här fallet Sovjetunion, framförallt under Stalin, men också efter honom och, faktiskt, ända fram till Putin, som inte dragit sig för att dekorera Stalinkramare – kommer göra det, men ändå…

Musik!

4 reaktion på “Julian Barnes: The noise of time

  1. Tack för att du kämpar för demokrati och yttrandefrihet. Tyvärr allt för få som gör och vad som är än mer skrämmande är att det är ännu färre som lyssnar och än färre som förstår. På tok för många som inte bryr sig.

    • Det som fanns som en aning under ytan låt säga för 30-35 år sedan finns nu i öppet ljus, och som du säger är det otäcka att en så stor andel av ”vanligt folk” inte bryr sig eller kanske inte förstår (och blir upprörda av att höra att det kan vara på det viset att de inte skulle förstå, varför de går till motattack genom att högljutt skrika elitism samtidigt som de ökar takten på ullstrumpemarschen och börjar relativisera in absurdum).

      Lägg sedan till detta den onödiga polariseringen – och det gäller alla sidor idag – där också människor som förefaller vara normalbegåvade, kanske har de till och med i förekommande fall en högskoleexamen och/eller en framgångsrik karriär, hemfaller åt de mest bisarra infantiliteter, särskilt i sociala medier, där de i sina idoga försök att förlöjliga sina motståndare mest bara framställer sig själva som lallande byfånar.

      Vad som kom först, byfånen eller byfånesåporna eller sociala medier vet vi. Det trista är att de båda sistnämnda lyckas locka fram fånar i personer som annars kanske hade kunnat gå obefläckade genom livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *