Karantän

Karantän. Quarantaine.  Quarantena (quaranta, quarante). Fyrtio dagar. Det var tiden folk förr hölls isolerade vid hemkomsten från områden där smitta av något slag kunde tänkas finnas. Fyrtio dagar ansågs tillräckligt för att garantera att resenärerna var smittfria.

Det kunde gå till så som i Marseille, denna hamn mot världen eller i vart fall Nordafrika. Här samlades resenärerna på ön Ratonneau och det för ändamålet uppförda sjukhuset Caroline. Den som besöker ön idag slås kanske framförallt av det grekiska templet som omgivet av parasollcypresser och blå himmel blickar ner mot Port du Frioul.  Templet ritades av arkitekten Michel-Robert Penchaud och uppfördes 1828. Tanken var kanske att sjuka och misstänkt sjuka som anlöpte hamnen skulle kunna delta i mässor ledda från kullen. I praktiken kom templet bara att användas av kyrkans män.

Quarantaine ska mer ordagrant överättas ”ett fyrtiotal”, underförstått ett fyrtiotal dagar, den tid folk på den tiden sattes i karantän, och ”på den tiden” är redan på 1100-talet, men ordet ”quarantone”, i dagens betydelse karantän, är snarare att härleda till 1600-talet. Å andra sidan går tanken om perioden på 40 dagar ändå längre tillbaka i tiden. Till Hippokrates, ”medicinens fader”, och Pythagoras, som inte bara funderade på förhållandet i den rätvinkliga triangeln, och i tidiga kristna texter (Jesus 40 dagar långa fasta i öknen till exempel).

Karantän. Isolering. Det är inget nytt. Det har förekommit gång på gång i människans historia. Digerdöden. Dominikanska Republiken 1591 (smittkoppor), New York 1688 och Boston 1691 (i båda fallen gula febern). Så där håller det på. 1926 har en internationell organisation bildats i syfte att bekämpa epidemier, Société des Nations (League of Nations), och den listar fem sjukdomar som ska bekämpas med karantän, bland annat smittkoppor och tyfus.

Karantän idag betyder inte nödvändigtvis karantän i dess ursprungliga betydelse. Snarare en tillfällig isolering eller vissa åtgärder vidtagna för att hindra en smitta. Bromsa dess framfart. Det kanske gäller coronaviruset, covdiv-19, men hur kan någon veta hur lång en karantän kan bli när smittan är ny, tänker hon där hon sitter och googlar smitta och massdöd och hör klockan från varuförsörjarens vagn. Hon rusar till fönstret och öppnar det.

”Hej! Har du några nyheter?”

”Jag har inte tid med sådant där. Ska du ha något eller inte?”

”Vad har du?”

”Knäckebröd tillverkat i november 2019, konserver från förra året…”

”Toapapper?”

”Skämtar du?”

”Förlåt, det var en dum fråga. Har du papper alls?”

”Nej! Ska du ha något eller inte?

Varuförsörjaren är orakad. Ser trött ut. Har en sådan där amerikansk keps på huvudet. ”Make America Great Again”. Hon har lust att fråga honom hur den amerikanske presidenten hanterat corona-krisen. Om hans stöddiga uttalanden om att det är en vanlig influensa som försvinner som senast i april. Hans tillskyndares och tillbedjares senare påståenden att corona skapats för att driva presidenten från sitt ämbete. Misskreditera honom. Och nu vill han gå i krig mot viruset. Visa handlingskraft. Det ena lika tokigt som det andra, tänker hon, vad är det för fel på att låta den medicinska vetenskapen hantera frågan?

”Vad kostar ett paket knäckebröd?”

”295 kronor.”

”Va?”

”Du hörde vad jag sa.”

”Men, men det är ju ocker!”

”Kalla det vad du vill. Jag gör en insats för mänskligheten och har inte tid med tjafs. Jag har köpt in knäckebröd. Tar en enorm risk. Har satsat flera tusen i knäckebröd. Jag ser till att ni i karantänerna får något att äta. Polisen kan gripa mig närsomhelst.”

”Tack, men då får det vara, jag väntar på att den officiella varuförsörjaren kommer förbi.”

”OM han kommer förbi.”

Hon tvekar. Han säger ”295 kronor.”

”Okej, ge mig ett paket knäckebröd.”

Hon hissar ner en kasse från sitt fönster på andra våningen. Varuförsörjaren väntar otåligt nere på trottoaren. Tar ett steg ut i den tomma gatan och ropar ”Ingen mer som vill handla? Jag har knäckebröd från förra året. Smittfritt!” Någon smäller igen ett fönster högre upp i huset. Fru Dahlkvist i huset intill ropar upprört med svag stämma ”Ockrare! Må du förbrännas i helvetets ugnar!” Varuförsörjaren tittar slött på henne. Rättar till kepsen, snyter sig i näven. ”Ja, du lär väl vara där och vänta på mig, du är ju på väg dit nu, ragata!”

Hon ångrar sig, säger ”Nej tack, jag har ångrat mig, vill inte ha något knäckebröd”. Hon försöker dra tillbaka sin påse men varuförsörjaren vägrar släppa den, sliter och drar tills han får loss den från snöret. ”Tre kronor, man tackar,” säger han nöjd och ger henne fingret, säger ”Subba!” och går vidare. Hon hör klockan klämta. Ser hans i baken slappt hängande jeans. Suckar över att en medelålders man går i hood (svart med ett skräckinjagande monster i vitt) och keps. Vita sneakers.

Hur kunde hon ens komma på idén att kommunicera med det svinet? En hyena som utnyttjar det prekära läget till egen vinning. Därtill otrevlig. Och handen full med smitta. En simpel påstjuv. Vad är klockan? När kommer ordningsvakten? Visst måste hon vara fem slagen snart så den riktiga varuförsörjaren kommer, klämtande i sin klocka, inte alls samma klang som hyenans falska ringande. Som Hemglass. Glassbilen. Tututellitut. Gick inte han Percy i Malmö i krig mot glassbilen? Vilka tankar! Vilka idéer! Var kom de ifrån? Karantän…

”Klockan är fem slagen och allt är lugnt!” Äntligen! Ordningsvakten. Klockan är fem. Snart kommer den riktige varuförsörjaren. Hon tittar längs gatan. Lång och rak. Hela vägen ner till den större gatan som leder in mot centrum. Likadana hus längs sidorna. Femtiotalshus. HSB. Rappade fasader. Nyanser av Sverige. Balkonger, räcken i korrugerad plåt. Eller något sådant. Vad vet hon?

Varuförsörjaren kommer trampande på en paketcykel. Klämtar för fullt i klockan. ”Varor!”, ”Varor!”. Hon öppnar fönstret igen. Väntar på sin tur. Varuförsörjaren, en man idag, rör sig långsamt framåt. Samma nervositet. Kommer varorna ta slut innan han kommer till hennes fönster?

”Hej, har du papper?”

”Tyvärr inget papper idag heller.”

”Men, får du inget papper?”

”Jo, men allt köps upp, en kund, två kunder, tredje kunden passerad, inget papper kvar.” Varuförsörjaren slår ut med händer. Visar en slags träspade. ”Men vi har rövspadar i lager.” Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. ”Jamen, pappret är väl inte nödvändigtvis bara för toalettbesöken? Kan jag snyta mig i en sådan där spade?” Varuförsörjaren ser ner i marken. ”Jag är ledsen, jag gör bara mitt jobb. Är glad att jag inte är smittad. Än.” Hon skäms. ”Förlåt. Förlåt. Har du knäckebröd?” Han ler, håller upp ett paket knäckebröd och en tub kaviar. ”Jag har knäckebröd, kaviar, smör, till och med lite ost!” Hon köper rubbet, sätter en ny påse på snöret och kastar ner den till varuförsörjaren, som noterar det hon köper (räkningen kommer senare) och fyller påsen med allt hon köpt. Snabbt hissar hon upp påsen och drar in den och låtsas att hon inte hör Fru Dahlkvist och de andra gamlingarna som argt, besviket och ibland rent av desperat skriker åt henne att så där kan hon inte göra, hon måste dela med sig, hon kan inte köpa allt själv. Hon tänker skrika åt dem att det ju finns rövspadar kvar. Men hon gör det inte. Blir arg på gamlingarna. Egoister. Och så skäms hon. Varför gjorde hon så? Inte alls hennes stil att roffa åt sig. Att vara som hyenan.

Karantänen. I början var det inte märkvärdigt. Rent av lite spännande. Stanna hemma. Rör dig inte på gatorna. Går du ut måste du ha med dig identitetshandlingar och tillstånd att visats ute. Som i krigsfilmer hon sett. Soldater och poliser som kontrollerar. ”Papperen!” Men det var då. I början. De första dagarna. Efter en vecka är det inte så spännande längre. Ensamt. Mycket ensamt. Långtråkigt. Och värre blir det allteftersom tiden går och karantänen består. Lägenheten befolkas av tokiga tankar. Och inget vet man. Egentligen. Vad händer därute, i världen? Finns den kvar, världen?

”Klockan är sex och allt är lugnt!” Redan? Tiden går fort. Eller det gör den inte alls. Karantänen stannar tiden. På stället marsch. Papper! Hon har inget papper på grund av andra, de som köpt allt papper fast de inte behöver det. Hon vill dela med sig av knäckebrödet. Öppnar fönstret, ser sig om efter sina grannar, vill ropa till dem att hon vill ge dem av sitt bröd. Hon ser ingen. Ropar. ”Hallå! Hör någon mig? Hallå!!” Inget svar. Det är dödstyst. Långt borta, väldigt långt borta hör hon en siren. Inte ens de kriminella, småligisterna som bränner bilar, bankrånarna, mördarna, knarklangarna, de gängkriminella, ingen är ute. Morden sker i hemmets lugna vrå i karantänens tider och rånen står hyenorna för. Och hon själv. Vilken skam. Karantänen gjorde det med henne!

Hon sätter på radion. Senaste nytt om viruset. Så och så många smittade. Så och så många döda. Tänk om radion rapporterade på samma vis om svältoffer. ”Idag svälter 52 346 522 människor och hittills har 4537 dött till följd av svält det senaste dygnet.” Regeringen och riksdagen stöter till pengar till utsatta branscher. Riksbanken ger bankerna krediter. Hon kollar de sociala medierna i telefonen. Arga människor. Massor av jättearga människor. Som vet och kan allt. De argaste har två följare på Twitter. De har gått Livets hårda skola. ”Stäng gränsen!”, ”Alla andra har fattat utom kaossverige!”, ”Landsförrädare!”, ”Jag har en kusin som känner en smittskyddsläkare som…” Ja, varför inte, tänker hon, stäng gränsen, skjut de sjuka och elda upp dem och skjut och elda sedan upp dem som skjutit och eldat upp de sjuka och skjut och elda sedan upp dem som… Befria Jorden: Utrota människan! Nej, så kan hon ju inte tänka.

”Klockan är sju och allt är lugnt!” En gång när hon var liten, minns hon där hon sitter i sin ensamhet och lyssnar på moraklockan ­– på tok för stor för lägenhetens yta, upptryckt i ett hörn –, stod tre gatumusikanter och spelade i portgången som ledde in till deras bakgård. De stod där och blockerade in- och utfart. Skyddade mot en stekhet julisol och väl exponerade mot torghandelns lördagskommers på andra sidan gatan. Hon kan inte minnas om de spelade bra. Men det gjorde de nog. Tre musikanter ställer sig knappast så där mitt i staden, utan skyddsnät, om de inte är hyggliga musiker. Dragspel, helt säkert ett dragspel. Nog var det en fiol också? Och en akustisk gitarr? Sjöng de? De talade i alla fall med henne. Kontentan var att de var musikanter och levde på pengar som folk kastade åt dem som tack för att de spelade musik. Hon ville också ge dem pengar. Sprang upp till sin mamma i den trånga lägenhetens kokvrå (toaletten på bakgården, duschen i källaren, intill tvättstugan). Mamman tittade argt på henne där hon stod vid vasken (bara kallvatten) i sitt randiga förkläde och typiska femtiotalshår. ”Du ger inte några pengar till de där! De bara köper pilsner för pengarna!” Besviken rusade hon ner till musikanterna och berättade vad hennes mor just sagt. Hon minns att en av musikanterna blev arg och sa något i stil med ”subba” (fast på gammalsvenska, femtiotalssvenska), men dragspelaren, hon är säker på att det var dragspelaren, fick tårar i ögonen och sa ”Då går vi och pratar med din mamma.” Det gjorde de. Hennes mamma blev märkbart generad när hon plötsligt stod öga mot öga med dragspelaren i köksdörren. ”Jaha?” sa hon. Musikanten hade tagit av sig sin hatt och stod och höll den i båda händerna, över dragspelet. ”Jo frun ska veta att ingen av oss dricker alkohol. Vi är musikanter. Det här är vårt sätt att försörja oss. Att överleva. Vi blev alla arbetslösa när tändsticksfabriken lade ner. Men vi har alltid uppträtt på danser och så. Vi är bra (som ni kanske hört?). Det här är vårt sätt att överleva efter katastrofen. Ni behöver inte ge oss något, men var snäll och misstro oss inte och lura framförallt inte er oskyldiga dotter att misstro oss. Vi är också människor. Det var bara det frun.” Han satte på sig hatten och gick nerför trapporna medan mamman stod kvar i dörren, såg skamsen ut och stammade tyst, ”Men, det var, vänta lite, …” Så kände hon det nu, som hennes mor måste ha känt just då. Hon hade betett sig hemskt mot Fru Dahlkvist och de andra.

Hon bestämde sig för att smyga över till grannhuset och ställa ett knäckebrödspaket utanför Fru Dahlkvist dörr, ringa på och smita iväg. Och sedan skulle hon göra likadant med de andra förnödenheterna hon köpt trots att hon egentligen inte behövde dem (hon behövde papper!).

”Klockan är nio slagen och allt är lugnt”. Hon inväntar mörkret innan hon ger sig ut på sin välgörenhetsrunda, eller kanske snarare ett skammens gatlopp utan åskådare och hånare. Allt går bra och hon har snart delat ut alla matvarorna utanför gamlingarnas dörrar (ibland står hon kvar nere i entréhallen och hör de glada utropen ”Nejmen!”, ”Men, vem…”). Hon! Hon har gjort det! Det är då poliserna får syn på henne där hon obetänksamt och glatt går hemåt på trottoaren. De tvärnitar och öppnar en ruta. Säger något. Då springer hon. Allt vad hon kan springer hon. In mellan husen. Tar sikte på parken en bit bort. Där kan hon gömma sig. Hon hör poliserna, de har lämnat bilen nu, kommer efter henne, ”Stanna eller vi skjuter!”, ett skott, inte ens i närheten tänker hon och glömmer i brådrasket bort där med varningsskott, ”Halt!” hör hon ungefär samtidigt som det smärtar i höger ben. När hon faller hör hon skottet.

Musik.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *