Arbetade åren 2006-2013 som konsult på Château L’Arnaude utanför Lorgues i Côtes de Provence. Skapade där tillsammans med ägaren, Mats Wallin, ett flertal viner i olika stilar och avsedda för olika typer av marknadssegment/konsumenter. En mycket roligt uppdrag.
Gårdens portfölj var uppdelad i tre nivåer: Arnaude, Château L’Arnaude och Wallin. Arnaude var enkelt uttryckt trevliga vardagsviner, vanligtvis utan ekfats- eller annan lagring. Château L’Arnaude var ganska traditionella, oftast ekfatslagrade viner blandade på för området typiska druvor. Toppnivån, Wallin, bjöd på en riktig hästspark i vinet ”Wallin”, en ekfatslagrad blend på syrah och cabernet sauvignon. Vid sidan om detta årligen återkommande vin gjorde vi varje år ett par endruvsviner. Exakt vad vi valde att arbeta med och hur vi gjorde de vinerna berodde på vad året gav.
Ett par år gjorde vi ett vin som hette ”Wallin Carignan”. Som läsaren med huvudet på skaft listat ut var detta ett vin gjort på enbart carignan. Vanligtvis väljer den, inklusive jag själv, som gör ett carignan-vin att sikta på ett medelfylligt vin och att, såvida producenten inte faller för den dumma frestelsen att köra med kolsyrejäsning, locka fram druvans snudd på pinot-liknande egenskaper. I det här fallet bestämde vi emellertid att panga på utav bara ja ni vet. Resultatet blev ett powervin med, detta var viktigt! och en utmaning, den för druvan typiska syran.
Inledningsvis var det nog bara Mats och jag som förbarmade oss över det här vinet. Vi visste att det krävdes många års lagring för att det skulle hitta sig självt. Men när vi sa det var det väl knappast någon som trodde oss. De flesta uppfattade nog det hela som att vi bad för vår sjuka moster och att vinet var tillknäppt, för att inte säga stendött, och det bjöd på en överdriven syra och ek som låg som ett moln av mörk sordin över vinets i sig nästintill obefintliga doft och smak och så drack de upp det fram på nattkröken eller tog med det som gåbort-present.Lyckligtvis fanns det dock sådana som lade undan vinet. Kloka personer. Goda vänner. Var häromdagen hembjuden till sådana personer. Vilken lycka att få återstifta bekantskapen med den här fula ankungen, Wallin Carignan 2007, som nu, 15 år senare, inte bara är en svan utan hela Tjajkovskijs Svansjön eller åtminstone en väl utförd aria framförd av José Carreras – det var i alla fall vad jag påstod mig höra medan jag satt där och njöt av den integrerade eken i full harmoni med frukten och den underbara syran som fångade upp all power just som den skulle trilla över kanten, ner i de överextraherade och ensidiga vinernas tragiska håla fylld av besvikna vindrickares tårar, oceaner av antocyaner, alkoholinjicerad gyttja och meningslöst vin. Länge leve carignanen! Druvornas maratonlöpare, druvornas José Carreras, druvornas fula ankunge!
Fast det där sista är inte riktigt sant. Försigkomna bönder planerar för torrperioder genom att välja rätt typ av druvmaterial. Särskilt viktigt är valet av rot – så gott som alla druvsorter som chardonnay och syrah (arten vitis vinifera) är ympade på rötter (korsade på andra vitis-arter) speciellt framtagna för olika odlingsbetingelser, till exempel torka – men det gäller också att välja sorter och kloner som är anpassade för ett torrt klimat. Utöver detta är ett bra trick att behålla en ”gräsmatta” av klöver, gräs och blommor mellan raderna. Växtlighet som försiktigt klipps ner vid behov och som dels blir framtida gödning, dels, och viktigast i det här sammanhanget, håller kvar fukten i marken. Kort sagt är det stor skillnad på fuktigheten i en rad som plöjts och en som är beväxt.
I och med att vi i år dels haft varma och soliga dagar, dels svala nätter, och regn vid rätt tillfälle – rätt för odlingen som sådan, fel för att hålla svampen borta – har vi att hantera båda mjöldaggsvarianterna. För oss som arbetar ekologiskt är det då förebyggande gallring och vid behov växtskydd i form av bordeauxvätska (mildiou) eller svavel (oidium) som gäller. Den som ”sätter” de första behandlingarna, alltså skyddar vid rätt tillfälle, brukar klara sig utan några skador alls och behöver dessutom inte spruta så mycket mer, förutsatt att säsongen inte är alltför blöt. Vi sätter, förstås, en ära i att aldrig bomma de där initiala besprutningstillfällena.
Detta nyss nämnda om chenin blanc innebär, i alla fall för er utsände i de missuppfattade vinernas småsmutsiga och sorgliga värld, att han inte kommer att dricka ett enda glas chenin blanc på en stockholmsk restaurang det närmaste året. Därtill är risken alltför stor att råka ut för ett platt vin med doft och smak hämtad från den fenoliska övermognadens tröstlösa environger, alternativt ett förvisso friskt men också kraftigt felsvavlat vin (bränt svavel a la ”jag arbetar med mycket, mycket litet svavel, å andra sidan tillsätter jag det med stor precision vid absolut fel tillfälle så konsumenten kommer känna ett inslag av bränt svavel som hen i bästa fall kommer intala sig är terroir”), som dessutom är så orent att det står härliga till när smaklökarna går loss i kräkreflexer de inte riktigt visste att de hade. Som lök på laxen serveras de här vinerna högst sannolikt av en stöddig sommelier som kan och vet allt och då inte minst att skiten smakar ”friskt och fräscht med inslag av citrus”.