Svenska Vinakademien 40 år!

Publicerat 2022-12-20 av Lars Torstenson

För ganska precis 40 år sedan, 1982, bildades Svenska Vinakademien. Initiativtagare var den i den svenska vinhistorien alltför sällan nämnde Nils-Bertil Philipson – mannen som även var med och startade Munskänkarna och under många år drev agenturen Philipson & Söderberg. Syftet med Vinakademien var som med så mycket annat som Nils-Bertil var inblandad i, att främja vinkulturen.

Idag är det lätt att glömma att vi så sent som 1963 drack lika mycket madeira som ”lättvin” i Sverige – dåvarande import- och produktionsmonopolet AB Vin-& Spritcentralen hade en filial på ön Madeira fram till 1963 – och det var först 1977 vi hinkade lika mycket vin som sprit i liter räknat. Ungefär samtidigt som Svenska Vinakademien såg dagens ljus beslutade Riksdagen att stänga Systembolagets butiker på lördagar – det skulle dröja cirka 20 år innan ordningen återställdes och butikerna åter höll öppet på lördagarna – och det var knappast så att samhället som helhet styrde mot en mer sofistikerad alkoholkultur med fokus på vin istället för sprit. Ändå längre bort tycktes tanken ligga att på ett mer kontinentalt och civiliserat vis kombinera mat och vin.

Det var just det där sista Nils-Bertil med flera, som Bror-Eric ”Brickan” Berntson för att nämna en, tog sikte på med sina idoga påverkansoperationer i form av allt annat än sovande celler av Munskänkarna och… Svenska Vinakademien. Då för 40 år sedan var det lite si och så med artiklar om och bedömningar av vin i våra tidningar och matmagasin. Detta började dock ändras i snabb takt under 80-talet. Bland de första att ta plats på vinestraden var smått legendariske Bengt Frithiofsson i SvD och Allt om Mats vinjury med bland andra Svenska Vinakademiens nuvarande preses, Mats Hanzon, som för övrigt är ytterligare en alltför lite omnämnd person när den svenska vinhistorien kommer på tal.

Efter några försök av Restaurangakademien och AB Vin-& Spritcentralen, ivrigt påhejade av Nils-Bertil & co, att utbilda sommelierer tog den verksamheten ordentlig fart under 90-talet, för att idag fullständigt ha exploderat. Snart sagt finns det idag knappt ett svenskt villakvarter utan åtminstone en invånare som genomgått någon form av vinkyparutbildning eller Munskänkarnas tvåbetygskurs.

Vad har då Svenska Vinakademien haft för betydelse för allt det där? Det är svårt att helt rättvist bedöma, särskilt om man som jag är part i målet, ledamot som jag är sedan ett decennium. Helt utan betydelse har Vinakademien knappast varit. Genom sitt ”Stora Pris”, som förr kallades ”Svenska Vinakademiens Stipendium”, har man uppmuntrat många som arbetat för en förbättrad vinkultur och ökad kunskap om vin i Sverige (däribland jag själv – 1997 var året och uppmuntran mycket uppskattad av den då ännu relativt unge vinmakaren). Vidare har akademiens medlemmar var och en verkat för vinkulturens bästa inom sina respektive områden.

I tidernas begynnelser hade vi akademiledamöter som Ernst-Hugo Järegård (teaterkonstens stol), Lennart Jirlow (konstens stol) och Ellen Rasch (dansens stol). En av de ursprungliga medlemmarna finns med även idag: Karl-Otto Bonnier (litteraturens stol). Dagens ledamöter är Mats Hanzon (preses),Karin Mamma Andersson (konstens stol), Birgitta Wistrand (politikens stol), Mischa Billing (måltidens stol), Gert Wingårdh (arkitekturens stol), Pontus Frithiof (gastronomins stol), Kajsa Bergquist (idrottens stol), Maria Schottenius (journalistikens stol), Peter Danowsky (juridikens stol), Karl-Otto Bonnier (litteraturens stol), Martin Ingvar (medicinens stol), Anders Hillborg (musikens stol), Lena Endre (teaterkonstens stol), Christina Matsson (visans stol) och Lars Torstenson (oenologins stol) – tre stolar är i skrivande stund vakanta: dansens, filmkonstens och modets. Dock kan här och nu avslöjas att akademien har för avsikt att snarast besätta de tomma stolarna, och möjligen får vi anledning att inom en inte alltför avlägsen framtid återkomma i ärendet.

Sist men inte minst: ett av Svenska Vinakademiens bästa avtryck i den svenska vinhistorien är ”Vinets Dag” 22 januari – en dag då vi alla uppmanas att dricka ett bättre vin.

PS Vinerna på bilderna är några av de viner som i samband med Svenska Vinakademiens 40-årsjubileum i veckan nagelfors under stort ståhej. De finns med på bild här för att visa att Svenska Vinakademien dels är en seriös sammanslutning, dels en roligare akademi.

Musik: Dagens till ära en snutt med den tidigare ledamoten och smått underbare Janos Solyom

Kockskolan: Pyttipanna & stekt ägg

Publicerat 2022-12-12 av Lars Torstenson

Svara

Steka ägg är ingen lätt sak. Bara det här att tålmodigt vänta vid spisen medan smöret, som ägget ska stekas i, långsamt smälter och blir till en slags stekvänlig, högviskos vätska. Dock kan inte nog understrykas vikten av att tålmodigt vänta. Den som avviker från sin spis riskerar, att finna sig i en situation där smöret förvandlats till en svart förhårdnad i pannans botten, och det, kära kockelever, är ingen bra bas för en framgångsrik stekning av ett ägg. Tro oss. Vi vet.

Dessvärre är det vidare så, att om kocken försöker vara effektiv och, samtidigt som äggstekningen ovan pågår, steker på en påse pyttipanna i en annan panna på spisen och därför förlorar fokus, när ägget som steks på den svarta förhårdnaden plötsligt börjar ryka och i accelererande hastighet antar en allt mörkare färg och snart blir lika hårt som den nyss nämnda förhårdnaden i pannans botten, kan det medföra akut förkolnad av pyttipannan, vilket inte bara ser lite tråkigt ut utan också gör pyttipannan svårtuggad och ganska stereotyp i smakbilden. Tro oss. Vi vet det också.

PS Om Hustrun läser detta ska hon veta att hundarna längtar efter henne och att de är hungriga.

Musik.

La Bourbe & därefter på Domaine Rabiega

Publicerat 2022-12-05 av Lars Torstenson

Svara

Voilà! Första vinet från årgången 2022 på Domaine Rabiega är sedan några dagar på flaska! Snabba ryck, kan tyckas, och för det mesta brukar vi inte buteljera förrän tidigast i februari året efter skörden. Skälet till detta snudd på nouveau-vin är att det handlar om en liten volym, som dels kändes klar, dels var svår att lagra på ett korrekt vis – ju mindre volymen är, desto knepigare är det där med att hålla behållaren syrefri, och det gäller särskilt om det är en tank med så kallat mobilt tak, alltså en överdel som kan höjas respektive sänkas beroende på kärlets exakta volym. Inte sällan krävs det mycket svavel för att klara av ett sådant lagerförfarande, och likväl finns en risk att vinet oxideras eller på annat vis tar stryk av kontakten med syre. Således: för att undvika både svavel och oxidationsrisk buteljerade vi.

Vinet? Jo, det är så kallad ”bourbe” som vi jäst. När druvorna till de vita och rosa vinerna pressats eller som i vårt fall fottrampats, dras musten till ett kärl, där allt kyls ner. Efter några dagar har rester av skal och druvkött fallit till kärlets botten. Denna bottensats kallas på franska ”la bourbe”. Så snart sedimenteringen är klar kan bonden flytta den rena musten till ett nytt kärl och låta jäsningen starta. Skälet till att producenten strävar efter en mer eller mindre klar must är att det kan finnas/oftast finns orenheter i det som faller ner till botten, orenheter som skulle kunna påverka arombilden negativt.

För egen del har jag, i likhet med flera andra vinmakare, inte sällan valt att göra en andra sedimentering av den där första bottensatsen. Resultatet blir nämligen vanligtvis en väldigt aromatisk must. Nu ska sägas att det inte alltid är möjligt att göra detta. Ibland är bottensatsen alltför oren och ibland börjar den jäsa innan den andra sedimenteringen är klar. I år, då vi hade en otroligt fin bottensats och väntade på att den andra sedimenteringen skulle bli klar, satte jäsningen igång. Vi hade då valet att blåsa av allt eller så kunde vi chansa på att det skulle bli bra i alla fall. Min bedömning utifrån bottensatsen kvalitet var att vi skulle köra på.

Tur var det, för de cirka 100 liter vin vi kunde rädda från bottensatsen var tveklöst värda att rädda. Det är inte så att vi skapat en stort vin. Snarare ett ganska (alkohol)lätt och friskt rosévin – bottensatsen vi jäste kom från både vit och rosa must och som vi inte försökt påverka färgen, eller något annat, har vinet en mycket ljust rosa nyans. Men även om vinet inte är ”stort” är det synnerligen spännande och tämligen gott, och i den mån någon tänker att det låter måttligt intressant vill jag påminna om att det bara finns 100 flaskor ”La Bourbe”.

Vad gäller gårdens övriga viner från årgången 2022 kommer de buteljeras planenligt en bit in på 2023 och senare (beroende på vilken tid de tarvar i betongägg och ekfat). Närmast på tur står de två roséviner vi gjort i år, Domaine Rabiega rosé och r Rabiega Rosé, samt ett av de båda vitvinerna, Domaine Rabiega blanc, och röda Ergo Bibamus. Clos Dière, Domaine Rabiega rouge och Fleur de Lys är långt ifrån klara så dem får vi återkomma till när dimman lättat.

Mina memoarer kap 1: Sven Hedlunds mamma

Publicerat 2022-12-03 av Lars Torstenson

I den mån jag någonsin haft idoler så var det, såvitt jag kan komma ihåg, bara fråga om en idol och det Svenne Hedlund i Hep Stars och jag var så ung att jag ännu inte fullt ut insett att idoler är inget bra att ha (till skillnad från förebilder som Lars Karlström på Elbyrån i Hjo). Kort sagt var Hep Stars bandet som gällde. Shanes kunde se coola ut och särskilt då basisten Svante (tror jag han hette) när han bar solglasögon och de hade en trummis som var bäst i Sverige och Lee Kings hade ett namn som klingade fint men inget av de här, eller några andra, band var i närheten av att ha gjort en live-skiva som Hep Stars on Stage eller ett studioalbum som We and our Cadillac. Nu började det emellertid rätt snart gå utför med Hep Stars då de plötsligt skämde ut sig med svensktoppslåtar som I natt jag drömde, som till och med mamma gillade, och då var den sagan all och jag gick vidare till Creedence Clearwater Revival och tids nog band som Santana, Deep Purple och Led Zeppelin.

Men nu är vi ett par år tidigare och det är just mamma det ska handla om. Inte min. Men väl Svenne Hedlunds. För vid något tillfälle upptäckte vi – tror det var min bror Anders och jag och vår gemensamma vän Christer Teike – i en tidning, eventuellt en tanttidning alltså en så kallas husmorstidning som vi verkligen aldrig bläddrade i utom kanske just den här gången, på biblioteket i Hjo en artikel, där Svenne Hedlunds mamma intervjuades om sin son. Detta var fel på så många sätt. För det första var mammor rent allmänt pinsamma, och att Svenne Hedlund inte bara hade en mamma utan dessutom en som dök upp i en tidning, och värst av allt, talandes om sin son var oerhört. Här började insikten om det meningslösa i att ha idoler infinna sig, samtidigt som, måste erkännas, vi nog alla var lite avundsjuka på Svenne Hedlunds mamma som de facto var Svenne Hedlunds mamma.

Hep Stars on Stage.