Vinmässor 1989 – 2025

Då, 1989, förekom inga vinmässor i Sverige. Slika har, först långsamt sedan i accelererande fart, vuxit fram under de senaste 30 åren. Idag förekommer de i stort och i smått över snart sagt hela landet. Arrangörerna kan vara allt från enskilda fantaster och lokala sektioner av Munskänkarna till vinimportörer och större företag specialiserade på mat- och vinmässor. Detta är en sund och trevlig utveckling.

Den här lilla texten tar dock sikte på internationella vinmässor under tiden 1989 – 2025. Med andra ord tiden då er utsände i de sniffande och slurpande affärsenvironger ränt runt på nämnda mässor.

I tidernas begynnelse, 1989, dominerades utbudet av Vinexpo i Bordeaux. En gigantisk vinmässa, där förvisso Bordeaux och övriga Frankrike tog stor plats, men där också viner från övriga världen kunde provas en masse. Jag var på den tiden redan stationerad i Frankrike och representerade det dåvarande jättemonopolet AB Vin- och Spritcentralen med monopol på import, produktion och distribution av alkoholhaltiga drycker och dessutom producent av extremt framgångsrika och i ”rätt” kretsar i USA hyllade Absolut Vodka: självklart var en ung representant för en så stor vininköpare och moderiktig spritkrämare kung på mässan. Kort sagt ville alla visa sina produkter och förhöra sig om hur de skulle kunna tråckla sig in på den gigantiska monopolmarknaden Sverige.

Hur utnyttjade då den unge utsände denna räkmackeposition? Jo, på bästa sätt. Dels genom att ränna runt på en mängd exklusiva slottsmiddagar och vinprovningar, dels genom att prova förbjuden frukt från Sydafrika, som på den tiden fortsatt var satt under handelsembargo, varför landets vinproducenter levde i en egen bubbla och vi som var nyfikna kom med självklarhet inte över några viner från landet. Men på Vinexpo fanns de, och inte ens en som var engagerad i ISAK (Isolera Sydafrikakommittén) kunde motstå frestelsen.

Vid sidan om Vinexpo var London Wine Trade Fair stor. Runt 1990 var den dock inte alls särskilt intressant då den var långt ifrån bredden och djupet på Vinexpo. Eller ja, den var faktiskt väldigt intressant för utställare som ville in på den stora UK-marknaden, som i sig var just stor och intressant, men också, minst lika viktigt, en dörröppnare till den då snabbt växande amerikanska vinmarknaden (språket…). Så även om jag bara besökte London Wine Trade Fair som nyfiken en enda gång, deltog jag flera gånger som utställare – och såg då en annan sida av saken.

Även vad gäller Vinexpo ändrades mitt deltagande. Dels ruttnade jag så småningom på de vid närmare eftertanke tämligen tråkiga och trötta slottsmiddagarna och provningarna var bara fantastiska ibland, dels fick jag med tiden egna viner att visa upp och sälja och då blev Vinexpo en viktig mässa, där jag som producent kunde möta världens vinhandlare. Under hela 90-talet växte Vinexpo i betydelse och blev allt större både avseende antalet utställare och antalet besökare.

Men någonstans runt sekelskiftet började Vinexpos stjärna långsamt dala. För att inte tala om hur London Wine Trade Fairs stjärna dalade. Ingen av de här mässorna sköttes väl särskilt bra och i båda fallen förefaller arrangörerna ha blivit mer intresserade av prishöjningar och att dra in pengar än att ge utställare och besökare en bra mässa. Istället dök nya utmanare upp. Inte minst Prowein i Düsseldorf. Inledningsvis tog vi producenter knappt Prowein på allvar, men ack så dumt det var. På bara tio år tog Prowein fart mot stjärnorna samtidigt som Vinexpo kollapsade.

På annat håll, växte nya mässor fram och befintliga ökade i betydelse. En mässa som hittills inte nämnts men som var med och skuggade hela tiden och så småningom blev en av de riktigt stora var och är VinItaly. Styrkan och svagheten med VinItaly är att den i alla avseenden är så italiensk. Den som vill få en bra bild av Apenninska halvöns vinutbud gör rätt i att åka dit, den som även vill få med övriga världen kan bli lite besviken. Med det sagt så är mässdans hemstad, Verona, i sig värt besöket.

I Spanien imploderade Alimentaria som vinmässa, och under lång tid saknade Spanien en vinmässa värd sitt namn. Sedan ett par år verkar spanjorerna emellertid ha fått ordning på det där. Årets upplaga av Barcelona Wine Week, som i praktiken är gamla Alimentaria i ny och bättre form, är en spansk version av VinItaly, det vill säga en utmärkt mässa för den som vill få koll på Spaniens vinvärld.

I södra/sydvästra Frankrike, närmare bestämt i Montpellier, har under de senaste cirka 25 åren ett par olika vinmässor arrangerats med först växande framgång och sedan minskad framgång. ViniSud med inriktning på viner från södra Frankrike hade kunnat bli något stort men rasade så småningom ihop. Millésime Bio  – där er utsände varit ordförande för mässans vintävling Challenge Millésome Bio –  har lyckats bättre och har etablerat sig som en jättemässa för numer i första hand mindre producenter med inriktning på certifieringar, alltså ekologiska och biodynamiskt certifierad viner eller åtminstone hållbart certifierade eller viner deklarerade som naturvin. Har missat de senaste upplagorna av Millésime Bio, men enligt uppgift håller den fortsatt ställningarna och vintävlingen är fortsatt världens största för viner med någon av de nämnda certifieringarna.

Medan Prowein, under många år ”THE wine fair”, blivit offer för sin egen framgång – Düsseldorf är inte en tillräckligt stor stad för att härbärgera världens alla vinhandlare och växande köer och trängsel på mässområdet gör inte saken bättre och allt högre priser, läs för höga priser, för utställarna är ett effektivt sätt att döda en bra mässa. Prowein går alltså bakåt och ser alltmer ut att komma bli en mässa för framförallt tyska viner, ungefär som VinItaly är en mässa för italienska viner och Barcelona Wine Week en mässa för spanska viner.

Så var håller alla hus nu? Om Vinexpo, Alimentaria och London Wine Trade Fair  är historia och Prowein på nedgång, vilken mässa är det som gäller? Jo, det är Wine Paris.

Wine Paris har funnits en tid, men i annan skepnad. Den verkliga utvecklingen började för några år sedan, då ett par lokala vinmässor slog sig ihop och flyttade till Paris samtidigt som tillräckligt många hängde på för att göra mässan så pass intressant att den kunde ta ett språng in i framtiden. Idag växer Wine Paris så det knakar och den håller på att bli lika stora och internationell som någonsin Vinexpo och Prowein var i sin glans dagar. Dessutom huserar man i mässområdet vid Porte de Versaille, alltså tämligen centralt i paris. Bara en sådan sak.

Utöver ovan nämnda mässor förekommer nu som alltid en mängd mindre mässor ute i Europa. I så gott som samtliga fall där en större mässa anordnas, växer en ”off-mässa” upp utanför den officiella mässområdet. Bakom dessa står inte sällan unga producenter, sådana som ser sig själva som ”rebeller” (ett annat ord för ”töntar med fallenhet för självbedrägeri” i vinets värld i och med att ingen sann rebell ägnar sig åt något så alldagligt töntigt som att göra vin), sådana som inte har råd med mera. De här ”off-mässorna” är så gott som alltid kul och intressanta att besöka. Ingen nämnd, ingen glömd.

För egen del är jag sedan länge återigen besökare. Inte utställare. Och hur kul det än var att vara utställare och umgås i de kretsarna och delta i de provningarna som så att säga sker lite bakom lyckta dörrar, är det otroligt skönt att vara besökare. Dels därför att jag inget ska sälja och därför kan vara lika otrevlig som alla andra inköpare, dels därför att jag slipper middagar med inköpare och slipper vara på plats på mässan en timme för öppningsdags.

Ovanstående text kommer sig av att jag vid två tillfällen inom mycket kort blivit tillfrågad om mässor av olika personer. Frågan var till vilken mässa man ska åka som vinintresserad. Som gammal producent som avskyr glada amatörer på mässan, alltså folk som bara är där för att snikprova, inte handla, och som seriös vinhandlare, som avskyr uppenbara amatörer som står och tar upp plats och tid vid de olika montrarna utan minsta avsikt att diskutera affärer, uppmanade jag de här personerna att aldrig åka på en internationell mässa för de kommer bara att få uppleva hån och hat. Däremot bör de spana in alla de många gånger otroligt väl arrangerade och för snikprovare generösa svenska mässorna, som är anpassade just för den här typen av mässbesökare.

Musik.

Omstart (När kanonerna har tystnat)

När kanonerna har tystnat

och ruinerna raserats,

och husen byggts upp igen

och parkerna åter fyllts av fåglar

 

När halta och lytta är borta från gatorna

och massgravarna är böljande fält,

och köttkvarnarna slutat mala

och smärta och sorg är bild och text

 

När barn inte tas från fäder

och fäder från barn

och mödrar från barn

och barn från mödrar

och bror från syster

och syster från bror

 

När alla trauman är kurerade,

undanstädade eller döda,

och allt gammalt groll är glömt

och  pengarna åter fått ett värde

 

När gråten utan tårar är historia

och ålarna inte längre är feta av döda sjömän,

och våldtäkterna och oäktingarna blivit sägen

och mardrömmarna är historia

och dagdrömmen tillbaka

 

När livet åter fått ett värde,

­–då samlar vi oss,

och tar sikte på nästa krig

En förmiddag på Stockholms Centralstation

OBS! Känsliga läsare varnas. Redaktionen frånsäger sig allt ansvar för nedanstående frosseri i allt som kan kallas undermåligt, puerilt i sin värsta form och dålig smak.

En förmiddag på Stockholms Centralstation

”Är min herre medveten om att det står kuk i hans panna?”

”Står det kuk i min panna?”

”Ja, det står kuk i hans panna.”

” K, u, k? Kuk? Som i kuk?”

”K, u, k, kuk som i kuk.”

”Nej, det tror jag då inte.”

”Likväl står det kuk i hans panna.”

”Jamen, jag är ingen kåkfarare. Ingen sjöman. Inte ens rockmusiker. Jag har aldrig haft en tatuering.”

”Likväl har han en i pannan.”

”Jamen, titta på mig! Kostym…”

”Kavaj och udda byxor, min herre. Det är skillnad. Men visst. Han är proper. Slips och allt. Och hatt. Det är lite rocker över det. Han skulle kunna vara en autoproklamerad singer songwriter som hamnat på kontor.”

”Jaja, men inte ser jag ut att ha en tatuering!?”

”Jo, faktiskt. Han har ju en i pannan.”

”Jag har ingen tatuering i pannan. Ni driver med mig. Och om jag haft en tatuering i pannan hade det varit, ja, jag skulle nog färga pannan blå, ganska ljust blått, kanske nyanser, lite ljusare nertill, om perspektivet tillät det, och så en liten öde söderhavsö mitt i. Med en palm på. Och ljus sand.”

”Ja, men nu har han texten kuk intatuerad i pannan eller, vänta, får jag titta närmare på hans tatuering?”

”Ni kan titta närmare på min panna så kanske ni blir varse att där finns ingen tatuering.”

”Aah, nu ser jag! Är det möjligen så att han åkt tåg här på morgonen?”

”Ja, hur vet ni det…”

”Vi är på en tågstation trots allt.”

”Ja, just, jo, jag kom nyss med morgontåget från Borlänge.”

”Ja, jag hör ju att han talar brett dalmål, men nu min herre, måste jag fråga honom om han möjligen föll i sömn, rent av djup sömn på tåget hit?”

”Ja, nu när ni säger det. Jag sov som vore jag bedövad, tror jag visst.”

”Där har vi det, min herre! När min herre låg och sov som en bedövad passade någon ligist, och det finns många ligister i Borlänge och säkert också på tåget mellan Borlänge och Stockholm, ja, då på tåget passade någon ligist på att skriva med tusch, ja tusch, min herre!, skriva kuk i hans panna. Går det för sig att jag tar en bild av hans panna och visar honom?”

”Ja, jo, kör i vind för det.”

”Här! Titta, ser han? Kuk!”

”Nej dra mig baklänges på en skottkärra fylld med singelgrus! Det står kuk i min panna!”

”Jag beklagar.”

”Sabla sabotörer!”

 

 

Tattoo music.

Våraktigt

Så bra då

Jadå, jadå

Solen skiner och

vinden den viner

Jadå, jadå

Så bra då

Sånt sa de till varann

mens snön bara försvann

På det hela taget var det nämligen vår

eller, rättare sagt, det var vår så gott det går

sådär mitt i mars när solen skiner

mens vinden envist viner,

gör plus till minus och natten

kommer som något som släpats in av katten

Det är varmt och skönt

allt spirar ungdomligt grönt

Så bra då

Jadå, jadå

Men så kommer ett nytt bakslag

ja, inte varendaste dag,

 men ofta nog, och det stör

för var gång lägger sig våren ner och dör

Brunt gräs bränt av vinter och snö

så efterlängtat när det väl kommer tö

Översvämmade bäckar

hemvända tranor som häckar

Det spritter i naturen och porlar

det kvittrar i buskar och det sorlar

Tussilago, snödroppar och krokus

värmen vid söderväggen på vårt hus

Näsan i vädret möter solen

vi domnar bort i stolen

Väcks kanske av bekant fågelsång

jojo, våren den är allt ändå på gång

Så bra då

Jadå, jadå

Sånt sa de till varann

mens snön bara försvann

Hon dinglade med benen

han kliade sig i grenen

Usch! sa hon om hans man spread

Han, han ville snarare ha cred

för att han hållit vintern stången

var gång han skottat rent gången

och skrapat frosten av rutan,

kort sagt en kille hon inte kan vara förutan

Således sprider han ut benen

och kliar sig i grenen

Det är då Putte Kock,  gårdens bock,

uppkallad efter just Putte Kock

placerar sin envisa skalle mitt i grenens centrum

Han blir förskräckt, alldeles stum

Smärta, smärta, smärta

och förtvivlat lite hjärta

En bock som heter Putte Kock och stångas

kan orsaka en smärta som får hjärnan att förångas

Eller så känns det i alla fall

för den som försöker stå pall

Så kan det gå,

Jadå, jadå

Sitter du där och fläker ut dig

och blottar juvelerna inte bara för mig

utan för alla här hos oss

blir du snart varse vem som är boss

Håller du som jag ihop benen

stångar ingen dig i grenen

säger hon bara så där

Han pekar i grenen, lipar ont här

Så kan det gå

Jadå, jadå

Men hur kan du mitt i denna unga vår

inte se min tårar, mitt sår?

Jag har väldigt ont i grenen

och vet inte hur jag ska kunna komma på benen

Det kommer nog att gå ska du se

du kommer att återfå väl och ve

och kanske har du lärt dig hålla ihop benen

och skydda juvelerna i grenen

för inte ens våren min vän,

har jag på känn,

skyddar den som sprider benen vind för våg,

det var ju det du gjorde och Putte Kock såg

Så gick det som det gick

och du fick det du fick

Så kan det gå

Jadå, jadå

I denna ystra tid

då sol, ljus och värme tar vid

Du blev allt lite paff

men ett bockhuvud i grenen

är ett lämpligt straff

för den som spretar illa med benen