Någon gång på 90-talet fick jag betalt för att skriva en artikel om franska restaurangtrender. Visst sprang jag mycket på finrestauranger, men egentligen visste jag ingenting om matlagning, annat än att tortellini med fördel levereras i påsar om 500 g. För att klara uppdraget tog jag därför med mig en kunnig kock och gick till Jacques Chibois då nyöppnade ställe utanför Grasse och så fick jag lära mig allt om det då nya som cross over och fusionskök.

Ett namn som ständigt nämndes var Charlie Trotter. Även om jag falskeligen uppskattande och chimärt insiktsfullt skrev om karln i min artikel, tog jag honom inte på allvar: en amerikan som byggde på höjden och rörde ihop saker och ting. Dessutom, om han haft ett svenskt namn hade han hetat antingen Kalle Travare eller möjligen Carl Svinclöövf. En sådan person kan man inte ta på allvar.

Nu har jag så äntligen varit på hans restaurang, som sedan drygt 20 år återfinns på en inte alltför fashionabel adress i Chicago (han har sedan ett år också en krog i Las Vegas). Som tur är, är jag inte en kock. I så fall hade jag kunnat få komplex för mindre. Allt det här med att röra ihop saker och att få dem att tillsammans bli ett nummer större än sin summa, sitter som smäck här. Inte ett enda stolpskott och allt har sin plats i helheten. Där andra alltför ofta låter såväl desperation som pretention lysa igenom i skapelser som är mer kluriga i kreatörens huvud än goda i gästens mun, lyser Svinclöövfen med exakt precision och lika kravlösa som subtila och framförallt goda rätter.

Vid sidan om den stora matupplevelsen i sig – långt från de asieninspirerade hamburgertallrikar jag en gång i tiden trodde att Trotter travade på höjden – finns en utmärkt vinlista. Nio av tio restaurangers vinpaket är misslyckade och sällan en förlängning på smakupplevelsen. Icke så hos Grisfoten. I grunden halvtaskiga viner kommer ut som prickar över i:et och en skogstokig produkt från Nicolas Joly visar sig inte bara fungera ihop med en subtil anrättning, den är till och med kapabel att ta anrättningen en våning till.

Som om ovanstående inte var nog ingår Lillet i krogens dryckesutbud.

Låter jag löjligt impad? Det är jag. Oerhört impad.

Åk till Chicago och ät hos Charlie Trotter. Är ni ute i god tid kan ni försöka få The Kitchen Table. Jag avskyr sådant eftersom man då måste sitta och se beundrande och nöjd ut hela tiden samt svara när folk titt som tätt tilltalar en, men ni som inte är lika trubbiga som människotyper ska absolut prova det bordet – när jag fick en guidad tur i Svinclöövfens förvånansvärt lilla och överbefolkade kök satt där fyra upprymda människor och tyckte livet var extra toppen därför att de satt vid ett trångt bort i kökets os.

Dela “Herr Svinclöövfs fenomenala fusionslära” på Twitter