Havet, ömsom smaragdgrönt, ömsom azurblått. Sanden, brun där den möter havet, annars vit, och varm, het fram på dagen, spring- och hoppasand, omöjlig att gå i utan något på fötterna. Himlen, blå blå blå, oändlig, oändligt blå. Och så de skvalpande vågorna, som sköljer mot stranden i en sövande och stilla rytm. Stillheten… omöjlig att ta på, den bara är.
Sainte Anne, Guadeloupe. En stad som är ett ålderdomshem. En rummelplats för dem som varit. Drygt tvåtusen invånare. Fem apotek. Tio sjukgymnaster. Healers. Medium. En trots sina väl tilltagna proportioner alltid fullsatt kyrka med hårda träbänkar och en skönsjungande präst och en i än högre grad skönsjungande församling. Det är en lisa för själen att lyssna till mässan i kyrkan i Sainte Anne.
En av Guadeloupes riksvägar plöjer fram genom den lilla orten, delar av stranden och kommersen på strandsidan från resten av staden, den egentliga staden, den med hus i kolonialstil sida vid sida med träruckel och lösgående hönor och, ibland, grisar och getter. Marknadsplatsen, den alltid lika färgglada och animerade marknadsplatsen, ligger på rätt sida om riksvägen, den övre, den med den egentliga staden, den med alla sjukgymnasterna, alla medium och alla healare. Här kan man få hjälp med onda ryggar och nackar och med att bota livsfarliga sjukdomar och med att komma i kontakt med döda livskamrater. De som flyttar till Sainte Anne på ålderns höst tillbringar minst ett par av dagens timmar i den övre delen av staden, med att besöka sin sjukgymnast och kanske också sin healer och ett medium. Pågår verksamhet i kyrkan står den säkert också på programmet. Resten av dagen avnjuts på stranden. Under palmerna. Vid det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå havet under den blå blå blå oändliga himmelen. I stillheten. Som bara störs av de smågrupper gamlingar som umgås. Dricker öl och spelar kort. Pokulerar.
Män med uppblåsta magar. Den ena större än den andra. Vissa mjuka och lätt hängande. Eller mycket hängande. Andra uppblåsta. Hårda. Stenhårda ballongmagar. Cementmagar. Hur blir de sådana? Är det bara luft? Hård luft? Luft som pyser ut den dagen de dör eller då någon sticker hål på magen? Eller har magen blivit till ett förhårdnat skal? Är det ölen? En gammalmansåkomma? En livstids samlade gaser? Styrka – vissa av männen går med magarna i luften som om de stoltserar med dem, varför gör de det om det inte finns något gott, något speciellt, med den uppblåsta, stenhårda magen?
Under den uppblåsta magen, mjuk som hård: spinkiga ben med löst skinn. Skrynkliga spinkiga pinnar.
De flesta bär simbadbyxor. Små. Som täcker deras allt mindre stjärtar och som försvinner in under de hängande magarna (de uppblåsta magarna döljer inte alltid de små badbyxornas övre kant, men de slappa, degiga gör det alltid). Speedo. Arena. Okända märken, köpta i någon av ortens många butiker med allt för den strandorienterade. Butiker med färggranna badkläder. Badlakan, badhattar, kepsar, badskynken, strandväskor, vik- och bärbara solstolar i rött, grönt, gult, blått, lila, turkos, rosa, orange och, undantagsvis, vitt och svart. Butiker som doftar sandelträ och tjära. Varför de gör det kan ingen svara på. De bara gör det.
Eller så har de köpt de där okända märkena på marknaden.
Kvinnorna ser ut som vandrande russin. Tjocka de också. Eller spinkiga. De också. Alltid lite för stora magar, eller jättestora magar. Degiga magar. Nästan alltid spinkiga ben. Skrynkliga spinkiga pinnar. Fast ibland. Tjocka timmerstockar med celluliter.
Alla har de, män som kvinnor, armar som varit och nu mest är hängande skinn. I förekommande fall gäddhäng. Ansiktena är plufsiga, ibland, alltid slappa. Gummifäjs. Spretigt hår, eller tunt hår, eller inget hår, på huvudet. Företrädesvis grått. Precis som de skägg som misspryder ett och annat mansansikte.
De har varit brevbärare, kontorister, hemmafruar, militärer, cykelreparatörer, bagare, tjuvar, snickare, poliser, lärare, bilmekaniker, murare, sekreterare, sjömän, kamrerer, sopåkare, industriarbetare, mattanter, kockar, servitörer, kassörskor, boskapshandlare, tandhygienister, elektriker, auktionsutropare, stuvaffärsbiträden, målare, sättare, sjuksköterskor, brandsoldater. Ingen är längre.
Några har bränt hemma. Andra har knarkat eller bara tyckt om att ta sig en fylla. Somliga har aldrig rökt eller druckit en droppe alkohol. Några har varit högljudda och bråkstakar, andra mer timida och intellektuellt lagda, sådana som sett kulturprogram på teve och läst nobelpristagare. Flera har varit på musikfestivaler och innediskotek, fotbolls-VM och Formula ett. Kanske har någon arbetat som underhuggare i ett F1-stall, eller deltagit i rally-VM. Om inte som förare eller kartläsare så som mekaniker. Vissa har varit storslagna i vardagen. Vardagshjältar. Sådana som hållit ihop tillvaron. Andra har drivits av lättja. Egoism. Hemmablindhet. Dumhet.
De är vandrande diagnoser. Höga blodtryck, svaga hjärtan, Parkinson, alzheimer. Konstiga diagnoser som ingen hört talas om. Utom läkarna som ställer dessa diagnoser, som en gång hängivna forskare kommit fram till. Många män saknar, som redan framgått, hår på huvudet, några kvinnor också. Cancer. Även äldre drabbas av cancer. Särskilt äldre drabbas av cancer. Förvirring. Yrsel. Stelhet. Ledont. Trötta knän, slutkörda höfter och axlar. Allt finns här på stranden i Sainte Anne. Placerat i hyrda solstolar – så kallade transat – eller medhavda vikbara solstolar eller på färggranna badlakan inhandlade i stadens färgglada butiker som doftar sandelträ och tjära. Eller på marknaden. Från stranden stiger en bouquet av sololja, både sådan som skyddar mot solen och sådan som påskyndar och fördjupar solbrännan.
Vid Carrefour Express, vid sidan om riksvägen, på den övre delen, står en äldre – självklart är han äldre! – man och ser förvirrad ut. Han har precis kommit ut ur affären, ut på den smala trottoaren mellan butiken och stadens genomfartsled. Route National Une. En av öarnas – Guadeloupe består i huvudsak av de sammanlänkade öarna Grande-Terre och Basse-Terre men också flera småöar runt dessa i sammanhanget bjässar – krokiga riksvägar som går upp och nerför vulkanöarnas många backar. Framför mannen står en kvinna. Vi gissar på hans fru. Hon lägger ömt sin högerhand på mannens vänstra kind och trycker försiktig åt vänster samtidigt som hon pekar med sin vänsterhand och säger ”hitåt ska vi”. Mannen vänder sig fogligt, lägger sin hand i hennes och följer med henne bortåt. En mor och ett barn.
De gamla sitter i klasar under palmerna på den vidsträckta sandstranden. Fallfrukt. De pratar, dricker öl, spelar kort, läser – undantagsvis läser, varför så få läser är oklart – tittar tomt framför sig, vilar ögonen, har trevligt, är ensamma, minns, sörjer, tänker på nära och kära, ler åt tanken på dem som finns kvar och som lever och som ska leva länge till, umgås.
De är hårfrisörskor, före detta barägare, städare, skönhetsalongsinnehavare, grävmaskinister, arkitekter, badmästare, konduktörer, trädgårdsmästare, parkeringsvakter, skollärare, massörer, lokförare, kallskänkor, flygmekaniker, piloter, guider, skådespelare, socionomer, produktchefer, ritare, reklamare, djurskötare, trädgårdsmästare, revisorer, rektorer, sjukgymnaster, tandläkare, tunnelbaneförare, dansare, skogvaktare, jägmästare, läkare, skomakare, bibliotekarier, ordningsvakter, lastbilschaufförer, pizzabagare och psykologer.
Hårt arbetande människor och latfurkar huller om buller.
Unga, omtänksamma pratar med gamlingarna med hög och tydlig röst, artikulerar. Det spelar ingen roll att gamlingen är professor emeritus med både hörsel och hjärna i fullgott skick. Är kroppen förfallen så är den och då kan ingen tro annat än att också de mentala gåvorna befinner sig på ett sluttande plan.
De bäst betalda läkarna och advokaterna och bankirerna och konsulterna och de lyckosamma bedragarna och skattesmitarna håller mestadels till borta i Saint François, ett par mil bort från Sainte Anne. Svaga, diagnosticerade och före detta de också. I alla fall så småningom. Först är de lite friskare och spelar golf och bridge. Och före det att försvagningen får överhanden dyker flera av dem. Dykningen runt Guadeloupe är fantastisk och vattnen runt Saint François är inget undantag. Färgsprakande. Som butikerna med badkläder. Från golfbanan i Saint François stiger en air av pengar, både cash och betalkort.
En generation, två generationer som sett hemmafrun bli hemmaman, doktorn bli kvinna och soldaten och polisen bli kvinna och sjuksköterskan man. Som upplevt kalla kriget, Vietnamkriget, kolonialkrig, mullornas skräckvälde ta Iran och hålla landet i ett auktoritärt och förödande grepp, sett judar och palestinier slåss för sin rätt att få finnas , upplevt att demokratier och mänskliga fri-och rättigheter kommit och gått, sett sjöar och skogar försuras, haven fyllas av plast, djur och natur besprutas med av människan framställda gifter – ja några har rent av bidragit till detta, genom passivitet eller genom att aktivt delta i förödelsen, eller så har de tvärtom försökt mota Olle i grind – sett klimatet ändras och fler galningar och ansvarslösa individer än kanske någonsin sitta i toppen för än det ena än det andra landet. Sett fotbollen korrumperas, och fria invånare smäda den av äldre generationer tillkämpade rätten att fritt få uttrycka sig.
Vandrande russin. Skrynkliga fornlämningar. Som upplevt både det ena och det andra. Och inte kan säga att det nödvändigtvis bara blivit bättre. Varmvatten och inomhustoaletter till trots.
Här finns bildade, obildade och synnerligen bildade. Sofistikerade och allt annat än sofistikerade. Det har inte med åldern att göra. Faktiskt. Det är precis som med ren dumhet. Den är också utan ålder, alltid lika potent.
Några sjunger fortfarande i kör, andra håller tröttsamma monologer som ingen vill höra om världsläget.
Männens degiga fläskmagar är större eller mindre; de hårt uppspända ballongmagarna förefaller alltid vara stora, de kan rent av anta gigantiska proportioner. Flera av männen med ballongmagarna tycks, som sagt, vara stolta över sina jättebaljor; de går där under palmerna med magen i vädret: ”se på mig, titta vilken vackert uppspänd ballongmage jag har! Har ni någonsin sett något så vackert?”. Tar de sina magar för ersättningsvara för de muskler de inte längre har, eller kanske aldrig hade? Med lite fantasi ser de ut som ånglok med sina uppblåsta magar till vattenreservoarer och de spinkiga föredettingarmarna som pistonger. De här männen klär särskilt väl i keps då den kan påminna om de där hattarna som lokförarna höll sig med förr i tiden. Då, när till och med de här gamlingarna inte fanns, eller i vart fall var mycket unga. Barn. Av sin tid.
Ute i vattnet, det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå, just där det är som mest långgrund sitter ett gammalt par tätt intill varandra och blickar ut mot horisonten. De sitter ganska långt ut från stranden så även om det är långgrunt kan vi bara se deras axlar och huvuden, vi kan inte se om de har pinnar till ben, degiga eller uppblåsta magar och försmå badkläder, och de sitter alldeles för långt bort för att vi ska se rynkor och hängande skinn. De ser bara ut som det älskande par de förmodligen är.
Det dyker faktiskt upp en del unga människor i Sainte Anne också. Mestadels par. De är ofta lite degiga till konstitutionen. De kanske kommer till Sainte Anne för att de här får tillfälle att känna sig enormt vältrimmade, och vackra. Åtrådda. Alla gamlingarna skulle tacksamt ta emot deras kroppar.
De har svårt med balansen, gamlingarna, och ibland med att hålla tätt. De behöver läsglasögon och hörapparater. De är vana, eller är på våg att bli vana vid att inte bli sedda, att inte vara, att tas för om inte idioter så i alla fall för någon som inte räknas, som inte kan ha något att tillföra i saken, oavsett vad saken gäller.
Gamlingarna i Sainte Anne är till övervägande delen fransmän. De har lyssnat på och rökt ner sig till Magma, underhållits av och dansat till Claude François, diggat Johnny Halliday, beundrat Françoise Hardy, varit kåta på BB och Alain Delon, försökt vara lika coola som Serge Gainsbourg, lyssnat på Debussy och Satie, de vet vem Jean-Claude Killy är och Michelle Mouton, de har läst Sartre och Beauvoir och Foucault eller så har de inte läst alls eller kanske med tiden och i rättvisans namn bortglömda dussinförfattare. Nu läser de Leïla Sleimani, Houellebecq, Valérie Perrin, Marc Levy, Annie Ernaux, Amélie Nothcomb eller någon ny snart glömd dussinförfattare vars namn är oviktigt i det stora hela. De ser vin som en måltidsdryck. De älskar att älska mat och de tycker om fåniga filmer och museer och filosofi och att lösa världsproblem, stora som små. De tycker om problem. Särskilt problem som inte är problem. Egentligen. Sådana kan man diskuterar länge och utan att behöva komma fram till något, framförallt inte till en lösning.
Guadeloupe är ett franskt departement. En för européen avlägsen plats där euron är valuta och språket i första hand franska, en del av EU, en plats med ömsom smaragdgrönt ömsom azurblått hav där bilarna har EU-plåtar och vägskyltarna och apoteken och varuhusen och bagerierna ser ut som i vilken fransk stad eller by som helst. Här bor drygt 400 000 människor. Huvudstaden heter Basse-Terre och det ekonomiska centrat, och öarnas största stad, Pointe-à-Pitre.
Det där paret ute i vattnet, när de strosade fram på stranden och gick ut i vattnet, alldeles nyss, hand i hand, kunde den som ville notera, att medan hennes gump antagit en för hennes tonårsjag oföreställbara proportioner har hans stjärt sakta men säkert försvunnit med åren. Det är som om han är två delar som någon satt ihop av misstag. Denna någon har tagit en spinkig nederdel som toppas med en ministjärt och skruvat ihop den med en alltför bred och fläskig överdel. Trots detta sitter de där ute i vattnet, tätt intill varandra, och förefaller tycka om varandra, vara kära. När de utan förvarning avnjuter en gemensam kyss, inte en sådan där kort puss utan en kyss, är det ingen av gamlingarna på stranden som reagerar. Det är som om det är normalt för dem att gamlingar kan vara kära, som om det är normalt att de kan finna nöje och njutning i kroppslig beröring och kyssar, som om det är något som inte upphörde när de blev före detta och oproportionerliga och diagnosticerade.
Sainte Anne, Guadeloupe. En stad som är ett ålderdomshem. En rummelplats för dem som varit. Drygt tvåtusen invånare. Fem apotek. Tio sjukgymnaster. Healers. Medium. En trots sina väl tilltagna proportioner alltid fullsatt kyrka med hårda träbänkar och en skönsjungande präst och en i än högre grad skönsjungande församling. Det är en lisa för själen att lyssna till mässan i kyrkan i Sainte Anne.
Vi hyr varsin transat, liggstol, varsin blå, och delar på ett parasoll, ett av de där gröna och vita med en metallstång, som den hjälpsamma stoluthyraren placerar i den vita, varma sanden, under palmerna, där vi vill ha dem. Det kostar 20 euro för två transat och ett parasoll. Där ligger vi och läser Vuillard, Darrieussecq och Mozzo och hör det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå vattnet svepa in mot stranden, där den vita sanden är brun och vi tittar då och då upp och ser den blå blå blå oändliga himlen ovanför palmbladen och vi känner doften av sololja och hör gamlingarna, de som är ändå äldre och skrynkligare och slappare och sjukare, prata med låga röster som ibland far ut i skratt och små rop och vi hör hur det klingar när de slår ihop sina ölflaskor i en skål för den värmande solen, stillheten som bara är, den blå blå blå oändliga himlen, det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå havet, för sin vänskap, för absent friends och för livet.