I ett världsunikt test har vi – trots Hustruns ivriga försök att få oss att göra oss av med studieobjekten vilka, enligt densamma, är en skammens avkomma på vår terrass – bokstavligen lyckats gå till botten med hur länge en öppnad butelj egentligen håller. Samtidigt skall, i ärlighetens namn, sägas, att Hustrun mest var så där avogt inställd under de första fem-sex åren av studien. Under andra halvan av projektet har hon accepterat sakernas tillstånd och att de öppnade flaskorna på vår terrass varit en del av huset, oss och vår familj. Nog av. Idag testade er utsände i de dödsföraktande följarnas i Pasteurs spår bottenskylarna i studieobjekten samt, som bonus, ett osvavlat vin från 2013.
Bakgrund (mer finns att läsa på vinifierat.se ”långtidstest” – det går att följa det vetenskapliga arbetet genom rapporter som undan för undan presenterats på vinifierat): Hösten 2015 öppnades ett antal vinflaskor av olika slag och våren 2020 öppnades ytterligare ett antal diton. De provades och dokumenterades. Efter testet korkades de igen och ställdes på familjens terrass, där de sedan dess genomlevt och uthärdat provencalska somrar med topptemperaturer på 40+, frostfyllda vinternätter och Hustruns förolämpningar. Då volymerna i samtliga flaskor, med ett undantag, nu var så små är det med sorg och saknad vi måste meddela världen att nu, efter drygt tio år, är det slut på försöket.
Förutsättningar för dagens test: testet sker på terrassen då Hustrun är rädd för vad som skulle kunna hända om studieobjekten tas in i huset, på terrassen luktar det starkt av jasmin och en närstående lind, det kommer också små duster oleander från trädgården. Det är 30+ i skuggan.
Studieobjekt ett: Okänt rödvin från Languedoc, öppet sedan mars 2020. Vid tidigare test har kunnat konstateras att det här vinet är etanal-skadat. Vinet har nu tappat färgen, som övergått till att vara tegelanstruken, ljus rosévinsfärg med föga aptitretande röd-bruna flagor, vinet är ganska varmt och inte perfekt att prova just därför, å andra sidan uppvisar det en oxidation som hursomhelst inte är att leka med samt, obs! mycket intressant då effekten tillkommit under de senaste åren då flaskan lagrats stående: korkdefekt (TCA-typen) i doften. Sammanfattande omdöme: superäckligt.
Studieobjekt två: Sherry Oloroso (Victoria Reina Reserva), öppet sedan mars 2020. Vacker bärnstensfärg med brun kant, värmen stör vinet något och understryker ett besvärande inslag av gasbinda och påbörjade gipsning av spräckt knäskål, brutal smak av hälsorisk. Besk livsfara i eftersmaken.
Studieobjekt tre: (I princip) osvavlat vitvin (endast 2 g vid buteljeringen) gjort på chardonnay i Languedoc 2013, har lagrats i försluten form på terrassen sedan 2015. Fin gyllengul färg, ganska ok, mognad, lider av den varma serveringstemperaturen, ganska kraftfullt och en del frukt med dragning åt det tropiska och inte minst ananas, runt och kraftfullt i smaken, mognadssötma och svavelpåminnelse genom ett nu bränt inslag (då snarare krut).
Studieobjekt fyra: Den gamla, ständigt underskattade, parkbänksklassikern Taverna, öppnad 2015. Hårt sittande skruvkapsyl, som satt sig till följd av att sött vin nästlat sig in i gängorna vid tidigare testtillfällen. Ljus bärnstensfärg, mogna ej helt oangenäma oxidtoner, alkoholgenomslag (värmen), bra smak (!) med sötma, nötter och mognad. Störs dock av en rejäl beska i eftersmaken. Provningens solklara vinnare!
Dela “Långtidstest: Taverna öppen sedan 2015 m m” på Twitter