Enligt egen och/eller, i förekommande fall, importörens uppgift finns det producenter som lagrar allt sitt vin på nya, franska ekfat i sex månader och ändå kan sälja produkten för några och tjugo kronor. Kort sagt är det imponerande med producenter som drivs så till
den grad av välvilja, att de väljer att sälja sina viner med förlust så länge det gör oss uppspelta och glada. Varför inte ekvationen går ihop? Tja, ett nytt, fransk ekfat på 225 liter kostar i runda slängar 8000 kronor. Även om man slår ut den kostnaden på två viner (två x sex månader) blir det dyrt: 8000 kr/450 l = drygt 17, 50 kronor/liter. Räknar man baklänges på ett vin för 75 kronor får producenten drygt en tjuga för sitt vin. Det ska täcka själva vinet, buteljen, etiketten, förslutningen och lådan flaskorna läggs i. Och så eken på minst 13 kronor per 75 cl. Och då har vi inte tagit med i beräkningen arbetet med att sköta faten (fylla, tömma, eventuellt dra om, rengöra, lagerhyra…) och kostnaden för att hålla dem fulla (avdunstningen) samt den bottenrest som alltid går bort när vinet ska blandas eller dras om. Bortsett från den
orimliga kalkylen: varför skulle en producent förslösa nyinköpta, svindyra fat på ett skäligen enkelt vin den ändå inte får bra betalt för? vinifierat överlåter till sina hängivna hängruntare att göra en egen sannolikhetskalkyl för detta. Hur går man då till väga med eken i billigare viner? Tja, man använder med fördel ekspån eller ekstavar. Båda fungerar utmärkt, ofta till och med bättre än nya fat på mindre koncentrerade viner av det enkla skälet att de inte torkar ut vinet på samma sätt. Varför inte använda gamla fat? Det kan man göra, under förutsättning att man söker den stilen det ger. Kan man kombinera några nya fat med ekstavar? Jo, det är också ett
sätt. Blir det inte billigare om man arbetar med större ekfat? Sällan, därför att ju större fat, desto dyrare är de. Varför säger inte producenterna, importörerna och detaljisterna som det är, borde inte någon, i Sverige till exempel Systembolaget, slå hål på myten? Tveklöst. Men det sistnämnda har till och med avslagit offerter på vin i prisläget 70 – 79 kronor med hänvisning till att vinet är gjort med ekstavar och inte nya fat, vilket andra importörers produkter sagts vara. Med andra ord en regelrätt uppmaning att ljuga nästa gång en offert skickas in på en förfrågan avseende billiga viner lagrade på dyra fat. Bowie goes Lynch. Bowie takes it to the air. Bowie burns it slowly.
Är resten av albumet Heathen lika bra?
I stort sett ja. Hur som ett måste-album.
PS Vill du ha en bra överblick över en kraftigt underskattad period i Bowies karriär kan du, efter Tin Machine, ta dig an live-albumet Live and Well.
Ok tack. Ska bli ett nöje. Ska bara avnjuta Neils senaste.
Var sak har in tid…
Intressant med prissättningsdiskusionen där beställare som borde veta antingen väljer att köra huvudet i sanden och låtsas att man gör rätt. Vad värre är så finns möjligen en bov i dramat i Lagen om offentlig upphandling, där priset nästan alltid är oantastligt och den något räddhågsne upphandlaren sannolikt har lättare att välja på pris mot bättre vetande när det gäller mer subjektiva delar av kravspecen. Detta sagt utan att ha en aning om hur Systembolaget genomför sina inköp.
Intressant vinkling på problemet och tveklöst något annat som borde diskuteras. SB berörs dock inte, som t ex statliga och kommunala byggnadsupphandlingar o d, av Lagen om offentlig upphandling så i SB:s fall är man inte nödd och tvungen utan det står köparen fritt att välja och sätta pris.