Långfredag och traditionsenligt gick säkringen på Vinvännen Göran i Cannes som fick för sig satt kasta en kaskad av unika viner på oss inte
särskilt nödbedda och just denna dag synnerliga goda vänner. För att göra en lång historia kort inledde token med ett par Louise 2000 på magnum (medan Pommery inte alltid får världen att stanna är Louise aldrig en besvikelse och den här inte helt självklara årgången i Champagne har man än en gång lyckats med att få till en fräsch och god vara, mycket gott), varpå ett urval vita viner följde och för att ingen ska gå miste om den smälek ni som inte var med måste känna har vinifierat lagt två strån i kors för att få med allt: Baron de L 2008 magnum (fantastiskt bra, Sauvignon blanc i sin prydo), Meursault (Drouhin) 1999 (kork), Clos des Mouches (Drouhin) 1997 (fin fransk ek fortsatt på näsan, bra frukt, syran på sin plats, bra), Corton-Charlemagne GC 1993 (först lite väl thiolig för en vinmakares
smak, sedan väldigt smörig och snygg, bra och med tiden utmärkt), Pic 1er 1990 (brukar vara lite ojämna, den här flaskan utmärkt, mogen, fortsatt läcker syra (trots året)), Bienvenues Batard-Montrachet (Remoissenet) 1986 (mogen, gammelsötma, mycket bra, läcker). Efter vitviner följde så ett knippe rödtjut: La Chapelle (Jaboulet) 2005 (lysande Syrah och Hermitage, mycket bra), Clos Dière 2003 (på karaff ett par timmar före servering, likväl fortsatt tokung, dock tveklöst en Clos Dière och koncentrerad Provence-syrah, god om jag får tycka så och Herregud! vem skulle hindra mig från det?), La Chapelle magnum 1999 (lite gammelkork dessvärre, annars mycket bra och fortsatt ytterst vital (såklart)), Pommard
”Les Vignots” (Leroy) 1991 (mogen PN, mycket Pommard, bra, på gränsen men mycket bra nu), Chambolle-Musigny (Leroy) 1986 (mycket ljus, mogen, väl mogen), Beaune 1er Cru (Leroy) 1972 (mycket ljus, mogen, på gränsen, men okej för den som tycker om gammalt rödtjut). Och allra bäst var som alltid den avslutande gröna Chartreuse V.E.P., som i år även användes i syfte att än en gång bevisa att sötman i den ädla drycken sitter som en smäck till ett Gillardeau-ostron. Reeperbahn.
Dela “Långfredagslånglunchsvinfrossa & Reeperbahn” på Twitter
Om du undrar varför ingen ”gillar” detta inlägg, är det för att vi häng-runtare är oerhört avundsjuka på dig och ditt vinfrosseri. Vi vill inte läsa ditt inlägg, men kan inte låta bli, men något tryck på ”gilla”-knappen får du i alla fall inte av mig. Då får du bjuda in mig till dina frosserier först. ; – )
Det var skönt att höra 😉
Det var svårt att nå fram till tangentbordet för jag hade fullt med sagel på mitt.
Hjälp den okunnige: sagel?
Vin anses vara en guddomlig dryck. Är det exkluderat från dödssynden frosseri, i något finstilt parti månne?
Med all respekt är väl Jesus historiens mest kände vinmakare? Men till din fråga: vi är nog överens om att dödssynden frosseri avser kvantitetsfrosseri och det är något helt annat än kvalitetsfrosseri – kort sagt kan den som frossar med stil frossa i frosseri medan den som kvantitetsfrossar får se upp, något som f ö kan mätas i huvudvärk dagen efter och som kanske är en vink om hur högre makter ser på saken?
Det ligger något i din kommentar. Men Långfredagens kvalitetsfrosseri ligger i gråzonen till en annan dödsynd: Vällust. Och själv ligger jag risigt till med min Avund. 🙂
Låter som rena syndafloden och tydligen ligger vi båda halvrisigt till 😉
Hmm, sagel är kanske en skånsk variant på saliv som rinner från mungipan. Ses oftast på småbarn eller på vuxna som läser om ditt vinfrosseri.
Haha, jag har ändå bott i Skåne, men missat detta, misstänkte dock att det kunde vara en dialektal variant av dregel. Lägger nu till mitt ordförråd sagel, sagla, saglade, saglat och, antar jag, sagelmakare för den som saglar? Kanske rent av sagelväder, ”fint sagelväder idag, man blir verkligen sugen på att sagla”?
Efter att ha läst dina alster kan ibland en sagellust uppstå till den milda grad att man skulle kunna fylla en spann eller en rullebör. Då är man i sitt esse som saglare. Vi skåningar har ett eget språk och det är vi glada för:)
Något helt annat!
Läste precis i Världens Viner om en svensk vinbonde som hade svårt att få ut ersättning för alla sina arbetade timmar. Har själv eget företag och vet hur svårt det är att få betalt för alla timmar man lägger ner i sitt företag.
Hur är det med vinproducenter i mer ”etablerade” länder? Förmodar att dem har samma problem med att få ut skälig ersättning för sina arbetade timmar, eller? Att vara ”vinbonde” är väl mer ett kall, eller vad man nu skall kalla det.
Keep on sagling!
Rullebör – det har jag koll på i alla fall 😉
Att vara vinbonde är även i etablerade vinländer som att vara vilken bonde eller liten egenföretagare som helst och räknat i pengar är det mer sällan du får betalt för dina arbetade timmar. Samma sak gäller också mindre vinhandlare, importörer o s v, och det är väl inte ovanligt att alla de här yrkeskatagorierna drivs mer av ”lust” än pengar.
Det ante mig nästan att det var så. Fick intrycket att den svenske vinbonden hade känslan att alla andra vinbönder i övriga världen gjorde stora pengar, eller var det jag som läste fel mellan raderna.
Lust är oftast mer hälsosamt än pengar:)
Det finns, oftast stora, vinproducenter (-importörer, – handlare o s v) som tjänar rejält med pengar, men den ”vanlige” bonden (importören, handlaren) har det mer sällan fett. I Sverige skulle vinproducenterna må bra av att få sälja direkt från sin gård – faktiskt lätt ofattbart att de inte får det – men också i ett sådant scenario skulle de flesta ha det väldigt kärvt. Kort sagt är det dyrt, och inte alltid så lätt, att göra bra vin och kvaliteten måste vara ”tillfredsställande” hög för att konsumenten ska vilja betala hyggligt för det
PS Och ja, lust är betydligt roligare och hälsosammare än pengar också i mina ögon!