Mick Walls Led Zeppelin-biografi kom för några år sedan, men eftersom den fått så bra kritik har det tagit tid innan jag ville läsa den. Nå, hur pass bra är den då? Bra men nja, är
lite kluven. Första delen av boken är bedårande och urspännande för den som är intresserad av musikhistoria i allmänhet och Led Zeppelin och/eller perioden 1965 – 1970 i London/ Storbritannien och bara för den delen rekommenderas den här boken varmt. Mitt i boken följer så en onödigt lång del om magick och ockultism innan den tredje delen följer bandet in i drogberoende och resan neråt. Allt detta hör förstås till bandets historia, eller i varje fall vissa bandmedlemmars historia, men ändå, och det här med resan neråt… i grunden var det så att Zep varit så grymma att allt de gjorde efter Physical Grafitti rimligtvis skulle bli mindre bra såvida inte alla, läs Page, nyktrade till och fick tillbaka sin galna kreativitet. Nu skedde inte det och ändå, ändå tycker i vart fall jag att Wall dissar Presence på ett orättvist sätt. Lyssna på det här albumet med sina lysande gitarrpålägg, Bonham som om han aldrig rört en flaska sprit
eller skjutit heroin och Plant som om han var fullt frisk och inte alls satt i rullstol efter en svår bilolycka. Håller med Page om att det är en bra skiva. Dissningen av In Through The Out Door är också överdriven. Här håller jag med John Paul Jones, som får mycket större utrymme än på de tidigare albumen, om att de var något nytt på spåret här och om bara inte Page varit helt borta och Bonham snart skulle gå bort hade de kanske kommit vidare. På tal om Bonham är det lika trist att läsa om hans frånfälle här som det var när han gick bort på riktigt. En sanslöst bra trummis som bara han gör att man kan lyssna och lyssna igen på Zeps skivor i all evighet och, javisst, läs boken! Presence. The Song Remains The Same (hoppa fram till 13.00 ok du vill slippa det inledande tramset) – Page på scen vid den här tiden stämmer rimligtvis till stor ödmjukhet hos alla amatörgitarrister och rytmsektionen är lika imponerande den och så Plant på det, klart det var bra.
Såg att boken finns i pocket och önskade mig den i julklapp, vilket jag inte fick. Tycker du att jag ska önska mig den i födelsedagspresent eller ska jag inte bry mig utan bara fortsätta att njuta av musiken?
Tycker absolut du ska läsa boken, första delen är verkligen underbar med många sköna historier, bra riktigt nördig men aldrig någonsin tråkig information om låtarnas bakgrund mm mm, kul också att minnas hur etablerade Page och Jones var redan före Led Zep. Däremot kan du ev hoppa delar av Walls forssande i magick, crowely och det där, det hade kunnat kortas avsevärt, och Wall hade kunnat vara mer ”respektfull” i sista delen då han frossar i elände, men som sagt: ett måste för dig att läsa den.
Tack. Då ska jag lägga ut en inte allt för diskret feminin hint. 🙂
Lycka till! 🙂
Den här bloggen har inte tillåtit en av de största grupperna att få tillräckligt utrymme (enl. mig och min smak). Skall försöka att hitta boken – tack för info. och ”nörda” lite grann. För de som inte förstår sig på verklig, unik och storartad kvalitet (i musik) så bör denna blogg undervisa i ”magisk” musik och erbjuda ”Since I´ve been loving you” från Led Zeppelin III. Det spåret har ”ALLT”!!
Enig! Bloggen har inte nog med utrymme för att ens göra Led Zeppelin III rättvisa! Vad gäller ”Since…” Har den dock varit musiktips några gånger, har också i en kommentar någon gång berättat om alla strängar jag slitit av i min frustration över att bara nå magikern Page till fotknölarna och då just i jam till ljuvliga ”Since…”
Här har vi den, och vilket finlir det är av hela bandet: http://www.youtube.com/watch?v=5QuGiMAEqE8
Och här har vi Tea For One, som jag tycker är en annan rysare till blues från Zep. Mick Wall menar att Tea… bara är en blek kopia av Since… men oavsett vilket skick Page var i tycker jag att han har ändå mer känsla i liret här och övriga bandet gör som vanligt vad det ska, underbar låt: http://www.youtube.com/watch?v=uiSQc0gSQk0