Knappt har sommaren börjat förrän världens flygplatser och plan fylls av odrägliga, skrikande, blöjbajsande barn som drar runt med sina hålögda föräldrar vilka med paniken alltid lurande under den potemkinkuliss deras tillfälliga och bedrägliga lugn utgör försöker se ut som om barnen egentligen är små, rara, underbara änglar som hela världen bara måste älska. Det är de inte. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot semestrande småbarnsfamiljer!
Hallå där! Håller i och för sig delvis med dig, men… eftersom jag har 5 barn 2-13 år, och just nu befinner mig på resande fot i Alpes Maritime. Förbjud inte barnfamiljer – förbud familjer med småbarn som inte lärt sig att hålla tyst.
Vi har de sista 2 veckorna njutit av att bli vänligt bemötta på reatauranger när vi kommer in med 5 ganska små barn, vilket man oftast inte blir i Sverige. Och restaurangerna har varit ganska nöjda med att alla 5 barnen suttit stilla och varit tysta, och vi har blivit ännu mer nöjda med att barnen fått maten snabbt, och fått dela på portioner, och till slut har personalen blivit ännu nöjdare av att få skamligt mycket dricks (5-barnsfamiljer som är utlänningar blir ihågkomna, då är dricks en investering!).
Å andra sidan har jag just retat mig på två svenska familjer på snabbköpet. Barnen hördes och sprang över hela affären. Det sägs att svenska familjer kan identifieras på vilken flygplats som helst på barnens decibelnivå.
Det är bara att lära barnen att uppföra sig normalt bland folk, så märker barnen att de har mycket roligare, när föräldrarna har trevligt och slipper skrika åt dem. (För dem som inte har auktoritet – ett tips – när man lämnar Sverige kan man ju säga ”Vet ni att man får slå barn i Frankrike?” fast det har vi inte behövt tillämpa…)
Är med på denna modifikation av förbudet!
Gubbe… 😉
Japp. Sur gubbe.
Jag brukar inte störa mig nämnvärt på barn på semestern, bara tänka att jag är tacksam över att slippa ta ansvar för dem själv. Men efter att nyligen ha tillbringat en vecka på barnfritt hotell, inser jag hur oerhört skönt det är när det är lugnt och skönt vid frukosten, inte plaskas i poolen (fast ”gubbar” som ska imponera på sina kvinnor, kan förstås plaska rätt bra de med) och inte skriks på nätterna. Kan det tänkas att det går att införa barnfria flygavgångar?
Jo, men ordningsstörande familjer måste straffas på något vis. Skickas ner med en specialhiss till lastutrymmet om inte föräldrar får tyst på olåten? Fallskärmar?
Desmond, jag tror att du ska ta blogginlägget med en nypa salt 😉
Inte då.
Salt och salt… Jag såg snarare en möjlighet att orera över min egen förtäfflighet som barnuppfostrare. Dessutom att ta fram mitt favoritargument – barnen har roligare om föräldrarna inte är stressade.
För att fortsätta självförhärligandet kan jag säga att jag brukar ha barnen med i vingårdar och handla och prova. Har en 7-åring som gillar riktigt sträva rödingar. Vid ett tillfälle när hon var 5 fick hon smaka ett vin, och grinade illa, och fick ett leende från vinbonden, barn brukar inte gilla rödvin. Så sa jag ”She preferes the more tannic reds”, och när han fick fram ett lite tuffare log både hon och vinbonden belåtet respektive förvånat. Alltid bra att kunna få en second opinion.
Tveklöst är du värd en stjärna i vinifierats himmel för utmärkta föräldrar!
Här kommer fler perspektiv. Först en fråga. Vilket ”utgångsläge” har vi när vi irriterar oss på något? Själv har jag arbetat 34 år som förskollärare, 8 timmar om dan med 18 högljudda ungar (85-90 på gården), sen hem till egna ungar, kvarterets ungar på fritiden vetandes att man är bra på att leka hela tiden – på en, in i verkstan på lördag och söndag med ”skrikande” maskiner i högt tempo. Ibland blir jag irriterad på alla – faktiskt. En semester ensam i skogen eller vid en sjö – perfekt – sitta i ett flyg med småbarnsfamiljer – inte så kul. Ni som tycker att jag gnäller – prya på förskola i 34 år får ni se….
Detta understryker tesen att det finns gränser för hur mycket ungarna får skräna innan omgivningen sätter stopp.
Korrekt. En annan infallsvinkel är den att människor idag inte har ”eget” utrymme för ”eget” forskande. Speciellt barn ska ”gaddas ihop” så tidigt som möjligt, i så stora grupper som möjligt för att ”LÄRA” (sig?). Att få vara ensam i naturen och undersöka, forska, uppleva, vistas i och ”TÄNKA” är snart en utopi trots att studier visat att människor som gör det känner mer välbefinnande, är mer balanserade och KAN utveckla vissa ”hjärncentra” (resonans med ”naturen” ger ”förändringar”) mer (verklig intelligens och som ordet säger – nåt som kommer inifrån). Alltså: Barn skriker för att få ”PLATS” , bli ”BEKRÄFTADE” och stärka sitt ”EGO”. Nån som vill ge ”respons”??