Senast vi hörde av de båda upphällda glasen av det osvavlade rödtjutet kunde vi dag 8 notera att vinet föreföll vara försvinnande gott, eller i alla fall försvinnande ity trots att ingen, i alla fall vad vi vet, pimplade ur glasen, minskade mängden vätska i oroande hastighet samtidigt som kristallen fick allt mer påtagliga färgsättningar. Idag, på den tionde dagen, kan vi konstatera att det först upphällda glaset nu mest består av färgsättningar och glaset som hälldes upp sex dagar in i försöket är på väg åt samma håll. Med stor sorg och utan att kunna skylla på Hustrun måste vinifierat därför acceptera att det här försöket nu är kommit till ända. Dock har, så klart, de båda glasens innehåll analyserats en sista gång:
Båda, och särskilt det första, nu synnerligen oljiga på ytan och för första gången sedan långtidstesten med de osvavlade vinerna inleddes kunde en vinfluga noteras i glasens närhet. Doften på glas ett är på något vis perverst tilldragande, kinky, med en mix av bakjäst, en stallgång med mockrester som spolas rent, vinäger och jäsande körsbär; tveklöst ett nyansrikt vin. Glas två uppvisar en mer påtaglig dragning åt målarfärg, vit källarfärg närmare bestämt hur man nu kan veta det, dov, mörk frukt och en rejäl skopa pressvin, rent av pressrester.
Eftersom försöket nu nått vägs ände och som vinifierat så våghalsigt gett sig in i det här historiska forskningsarbetet tog er utsände i de stinkande vinernas oaptitliga och kinky värld sig före att för sina HR:are och framtida generationers skull prova de sista, små skvättarna vin i de här glasen. Glas två smakade ungefär som nygjorda pressrester, det vill säga, gräsigt och torrt och inget vidare i största allmänhet. Glas ett å sin sida uppvisade en så stickande och skrikig syra att er utsände i de legendariska upptäckarnas och forskarnas våghalsiga värld sannolikt måste gå till doktorn och få någon form av läkande jästkultur eller pomada utskriven för munnen och dess environger. Här en ny singel från Bad Barber.
Ja. Vad gör du inte för att ”tillfredsställa” dina HR:are!
Som du ser är mig intet främmande därvidlag!
Hej!
I helgen har vi druckit Prado Enea Gran Reserva och det var magiskt. Förvisso är 351kr en liten slant att hosta upp men den här Riojan var i våra ögon helt felfri.
Vi kommer att beställa hem så att vi har fyra flaskor i vinstället. Tycker du att vi skall dricka dem inom en rimlig framtid eller skall dem samla damm?
Passade även på att beställa hem en flaska Muga Blanco från samma vinhus. Vad har vi att vänta oss av det vinet eller är det bara ett alibivin i skuggan av det andra flaggskeppet.
Förresten, det är en sak som jag retar mig på när man går och strosar bland vinflaskorna på SB. Alltför ofta hör man kunder som har tänkt äta XXX och undrar vilket vin som passar till den rätten.
Vi beslutar tidigt att det är dags att dricka just det vinet den helgen och rättar maten efter vinvalet. Den desperata vinjakten på fredagen till kvällens kyckling resulterar väl oftast i ett halvbra lagervärmare på SB.
Nåja, det var ett sidospår men jag var tvungen att avreagera mig:)
Må väl!
Hej,
Kul du rycker Prado Enea är värd pengarna, jag håller med och smakar det så kostar det. Dessvärre.
Vinet är så gott att det nästan är synd att inte dricka der nu, meb jag skulle ändå lägga undan en eller två flaskor för framtiden ochbkanske glömma dem i minst tio gärna 20 år. När de är 20 år gamla har de för det mesta mist sin ”kraft” men de brukar vara fortsatt vitala och goda och det är alltid något extra att öppna en flaska man lagrat så länge.
Muga är en jvalitetsproduxent och alla deras viner är bra . Om du sedan gillar alla är en smaksak. Muga Rosado håller jag för ett av Spaniens två-tre bästa roseviner, Muga Blanco är ett av de bästa vita från Rioja och ”vanliga” röda Muga är bland se bästa reservorna från Muga.
F ö håller jag med om att vi alltid borde välja vin först och sedan mat!
Ber om överseende med den emellanåt mysko stavningen ovan – texten skriven på mobiltelefonen av en skumögd, klumpfingrad och otålig person…