Efter att i en rasande fart ha rusat från klarhet till klarhet har er utsände i den ångande heta köksdjungeln kommit fram till att högst densamme nu ska skriva en kokbok! Hur går det till? undrar enstaka ovetande i den härliga och efter förkovran allt annat än småsuktande snarare gallskrikande skaran av HR:are. Lätt som en plätt! säger er utsände i de färdigskrivna böckernas omskrivna värld fylld av bibliotekarier, läsare, litteraturprofessorer, Barna Hedenhös, reoler, kritiker och annat som hör den världen till: man snor helt enkelt någon annans recept!
Tänk efter själva. Hur ska någon kunna bevisa att ett visst recept tillhör hen? Hur ska hen ens kunna använda ordet ”tillhör”? Om den förslagne kokboksförfattaren dessutom ändrar namnet lite eller kanske flyttar ett kommatecken eller gör receptet för fyra istället för två, ja, då ”tillhör” rimligtvis receptet den kluriga och kreativa kopiekattsindividen. För att ge HR:en ett litet hum om hur det kan komma se ut presenterar här er egen snart nyblivna kokboksförfattare ett utdrag ur det kommande litterära verket, som självfallet kommer vara med i bokförlagens eget VM, World Gourmand Cookbook Award (enligt förlaget ligger just den här boken bra till eftersom bilderna kommer vara så fina och därför att förlaget redan bedrivit fokuserad lobbying):
HALSTRAD GÖS MED RÖDBETOR, BRYNT SMÖR OCH KAPRIS (4 port)
Jaha, hur svårt kan det här vara då? Inte alls, om ni frågar mig. Skulle förvisso aldrig komma på idén att tillreda receptet men hur svårt kan det vara? I boken jag snodde receptet från sägs, om jag fått översättningen rätt, att det här är en enkel – se där! – och mycket god rätt där sältan och syran från kaprisen och sötman från rödbetorna och det brynta smöret – vad är det ? nåja det vet förhoppningsvis ni som ska följa receptet, arma stackare – passar väl till den delikata gösen. Perfekt sommarlunch men fungerar året runt när du är sugen på något gott men inte alltför tungt – och ett vitvin därtill! (Har även snott det där sista, låter bra, eller hur? vintips nedan f ö). Nog av, receptet för er som inte har något liv:
Halstrad gös med rödbetor, brynt smör och kapris (4 port)
Gösfilé
600 g gösfilé (fjällade)
3 medelstora rödbetor
1 rödlök
0,5 dl kapris
75 g smör
2 msk finhackad dill
salt och peppar
Tillredning
1. Skär gösfiléerna i portionsbitar.
2. Koka rödbetorna och finhacka rödlöken
3. Bryn smöret i en kastrull. Det ska få en gyllenbrun färg men var försiktig så det inte bränner vid.
4. Lägg ner rödlök, kapris och rödbetor i det brynta smöret och låt svalna något utan att bli kallt. Smaka av med salt och peppar.
5. Stek gösen hastigt i smör i stekpanna. Låt helst skinnet sitta kvar.
6. Blanda ner dillen i kapris och rödbetsröran, lägg på röran på gösen och servera med kokt färskpotatis.
Klart! Sätt på lite musik och servera!
Vintips, som garanterat fungerar med rätten (enligt självaste Hustrun!):
Montagny Premier Cru ”Les Coères” 2013 (Feuillat-Juillot), nr 2812, 169 sek.
Clotilde Davenne Chablis 2014, nr 6307, 159 sek.
PS Någon kanske undrar ”Men! Har inte du redan skrivit en prisbelönad kokbok?!”, eller ja, chansen att någon frågar är liten så jag säger så där ”någon kanske…” så jag får tillfälle att nämna att: Visst har jag det! Mama Lopez Catalanske Kogebog (eller Mama Lopez Katalanska Kokbok, som den kom att heta när den senare gavs ut i Sverige) och visst har den fått World Gourmand Cookbook Award så lite blasé är man ju. Vem som skrev recepten? Ja, inte jag i alla fall, men jag gjorde övrig text…
Ett råd, brukligt är att kokboksförfattaren provlagar varje rätt och lägger till någon personlig ändring eller tillägg.
Tror att det skulle bli VÄLDIGT personligt och roligt om du följde rådet, fast kanske inte särskilt gott. Men vinet är ju bra
Tack, goda råd emottages alltid tacksammast. Har funderat lite på det du säger och just det här receptet ovan kommer även att finnas med i en vegetarisk variant skapad av mig på det viset du föreslår, alltså att man lägger till eller, hellre, drar ifrån. ”Halstrade rödbetor, brynt smör och kapris” kommer det heta.
Alltså utan gösen, som såvitt jag kan förstå bara är ett extra orosmoment för kocken och merarbete för den som ska införskaffa ingredienserna.
Strålande idé, annars kanske hela härligheten finns i någon knorrpåse, så behöver man inte fundera på ingredienser alls.
Nu ska vi det lilla lugna här. Att sno recept är en konst – fråga vilken kokboksförfattare som helst. Författandet av kokboken ligger inte långt från deckarboksförfattandet som som bekant också bygger på redan kända grepp, ett slags melodifestivalskomponerande av text baserat på igenkänning vilket per automatik innebär snodda inslag.
Dock får det inte vara alltför uppenbart snott.
Det går inte för sig att planka något så alldagligt som en påsinstruktion från Knorr, inte för att dessa inte är det bästa av det bästa, utan därför att det är en slags varmansochkvinns vara och det skulle bli ett himla liv på envar om den upptäckte att såväl kokböcker som deckare och medlodifestivalsånger är kitsch och nonsens. Nej, Knorr och dylikt är ett opium för folket och så ska vi låta det förbli.
Ok Jag förstår och håller med.
Annars kan man ju tänka sig en total rationalisering i och med att man använder påsmat, så behövs ju ingen kokbok alls, men då försvinner förstås hela affärsidén.
Men vintipset kan ju alltid ha en plats.
Vill ödmjukast påpeka att även en påse har sin tillredningsanvisning, fullt jämförbar med ett recept och dess mystiska krav på att saker ska brynas och halstras och gräddas och jag vet inte vad. Man skulle alltså kunna tänka sig en ”Kokboken med Knorr”, där jag presenterar mina 20 bästa tillredningsanvisningar plankade från olika förpackningar. Men visst, affärsidén med kokböcker är såå mycket bättre med tanke på att vi matkreatörer och kokboksförfattare kan hålla på och sno av varandra i all oändlighet eftersom konsumenterna inte tycks få nog av att läsa samma recept om och om igen. Som småbarn och Emil i Lönneberga.