Det är alltid intressant att se hur vi i Nuet skriver om historien och hur vi tar historiska personer och anpassar dem för våra egna syften. Om man ska tro propagandan från Château Pape Clement var påven Clemens V en riktig hejare som inte bara direkt deltog i vintillverkningen utan också var en synnerligen handlingskraftig påve. I sin utmärkta bok ”Påvarna” – läsbulla utfärdas härmed – konstaterar Göran Hägg, att Clemens V är ”en av de för kyrkan mest katastrofala personer som innehaft ämbetet som påve”. Trots att det är tveksamt om ”han och kung Filip (Philippe IV le Bel) alls kunde tala med varandra” (den förre talade occitanska, den senare ”franska”) förhindrade det dem inte från att skylla den förre påvens, Bonifatius, tillkortakommanden och bannbullor på tempelriddarna, vilket ledde till att merparten av dessa inom kort brändes på bål för att de ägnat sig åt ”avgudadyrkan och homosexualitet”. ”Till skillnad från dem som begick inkvisitionens övergrepp eller drev häxprocesserna kan varken Clemens eller hans omgivning för ett ögonblick ha trott på de absurda anklagelserna,” skriver Hägg, som också konstaterar att Clemens passade på att hänge sig åt nepotism av sällan skådad omfattning. Tilläggas ska, att Dante i ”Den gudomliga komedin”, välförtjänt enligt Hägg, placerade Clemens V som näste man upp och ner i hålet i ”Inferno” ovanpå de likaledes usla påvarna Nicolaus och Bonifatius (se ovan). På tal om slottets version som, som alla förstår är direkt löjeväckande, är den även historiskt felaktig såtillvida att Clemens inte hade något val: han kunde inte sätta sig på påvestolen i Rom. Han avled, efter en kringflackande tillvaro, i Carpentras (inte Avignon). F ö låg varken Avignon eller Carpentras i Frankrike vid den här tiden (jfr slottets propaganda) utan i Provence, som tillhörde det tyska kejsardömet och närmast löd under kungen av Neapel. För den som nu undrar: den påve som först installerade sig i Avignon på riktigt var Clemens efterföljare Johannes XXII.
Kategoriarkiv: Definitivt reklam
Olivoljevin Troppofierat
Blendar hos Firriato på Sicilien ekovinet Zeta Merlot – Cabernet sauvignon för den svenska marknaden. Problemet med det här vinet har varit att många tycker att etiketten försätter betraktaren i en olivoljesmord stämning. Slut med det nu. I dagarna byter vinet etikett. Och namn. Under en övergångsperiod kommer det heta Zeta Troppo Merlot – Cabernet sauvignon, men om bara några månader blir det Troppo på heltid och det var på tiden, tycker jag. (Blendar f ö hos Firriato även de här vinerna för den svenska marknaden: Santagostino Syrah – Nero d´Avola och Santagostino Cataratto – Chardonnay.)
En frisk bris från Chablis
Chablis = Chardonnay. Nästan. För där finns också den lilla appellationen St Bris, där, precis som i många andra Loire-lägen (floden är lång), Sauvignon blanc regerar. Fordom hette det ”Sauvignon de Saint Bris”, men när området blev AOC (numer AOP) 2003 kortades namnet till bara ”Saint Bris” – och det namnet, kära kalenderbitare, kommer från martyren den helige Prix (Saint Prix) som påstods ha varit god eller i vart fall gudsfruktig nog att bli helgon redan på 400-talet. Till saken: Systembolaget har, idag, köpt in – förvisso blott för en säsongslansering, men ändå – sin första Saint Bris. Detta är nu inte vilken Saint Bris som helst utan en från det exakta och eleganta vinmakeriets okrönta drottning Clotilde Davenne. Kommer i en butik nära dig i februari 2011. Planera inköp redan nu för vinet är, kort sagt, löjligt bra. Till dess får ni hålla till godo med Clotildes chardonnay – baserade viner från Chablis.
Dubbelgångare & lookalikar
Krim är dubbelgångarnas och lookalikarnas Mecka. Minns tolken, Mischa Billings syster. Igår visade det sig att Bo Dockered , eller hans dubblett, är chef för städ på Simferopols flygplats.
Vintips: Ungdomlig, fruktig doft med inslag av päron, gula äpplen och mandel. Torr, ungdomlig, fruktig smak med inslag av päron, grapefruktskal och mandel. Serveras vid cirka 8°C till lättare rätter av fisk eller som sällskapsvin
Avstängda vinstockar, N.Y. & Slow Burn
I inlägget om skörden i Languedoc nämner jag att ett par fält med unga stockar ”stängt av sig själva” till följd av torkan. Vad menas med detta, kan man kanske undra? Jo, vinrankan är en överlevare och gör vad den kan för att klara de rådande omständigheterna. När det blir för torrt slutar den helt sonika producera frukt och koncentrerar sig på överlevnad. Detta kan leda till att druvorna lämnas åt sitt öde, halvt mogna.
Vintips: ”Ungdomlig, mycket fruktig doft med fatkaraktär, inslag av persika, ananas, smörkola och vanilj; torrt, mycket fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av tropisk frukt, vanilj, smörkola, nötter och citrus.”
Ett knippe glada New York-bor & David Bowie förgyller vår fredag.
Skörden Languedoc 2010
Det här året är inte helt olikt 2009: mycket regn under våren och försommaren, sedan torrt och varmt. Ifjor stack mognaden iväg i en rasande fart. I år verkar det gå mer sansat till. På Domaine de Brescou har vi kört in Grenache (mycket små druvor, dessutom mycket coulure i år = liten skörd), Pinot noir del 1 (ovanligt uppblåsta druvor = stor skörd; Pinot noir del 1 används för rosévinet ”Fleur d´Été”), Chardonnay del 1 och Viognier del 1 (vi skördar i två omgångar för bevarad fräschör och bästa balans i vinet, båda mycket lovande, normala kvantiteter eller något större). F ö ser allt bra ut förutom något fält med unga stockar där rankorna stängt av sig, p g a torkan.
Bästa köp! x 3
Måste erkänna att jag dessvärre bara hinner läsa svensk vinpress sporadiskt. Desto trevligare då när jag idag fick ett ex av senaste Allt om vin i min hand. Tre viner från Terrific Wines (som jag är inblandad i) hade provats och samtliga fick högsta betyget. Normalt hänvisar jag inte till sådana här bedömningar, men just i det här fallet handlar det om viner som står mitt hjärta nära, varför jag gärna vill nämna dem här och ett ”Bästa köp!” känns då som en bra ursäkt. De tre är ny årgång av eko-pionjären tillika utmärkta Fasoli Gino Soave Borgoletto (för löjliga 69 sek) samt två viner från Aubert Vignobles, d v s två röda Bordeauxer av utmärkt virke och märke, i det här fallet 2007 Château Saint-Antoine (för blott 89 sek!) och 2007 Fleur Saint-Antoine (lika tokbillig den, blott 120 sek).
Hundar & jogga i Provence
I Provence springer i största allmänhet hundar lösa. Mest överallt. När jag nyss var ute och joggade med mina (lösa) hundar kom det en (lös) schäfer springandes mot oss. Sådant brukar lösa sig, särskilt som schäfern var en tik och mina båda hundar är hannar. Döm om min förvåning när den uppenbarligen synnerligen korkade schäfern inte gick fram till den tioårige dalmatinern och utbytte lite nosande med honom innan vi alla drog vidare utan istället helt frankt attackerade den tvååriga hovawarten. Så snart jag insåg vad som höll på att hända försökte jag avstyra det hela, men det tog ungefär en tiondels sekund innan schäfern satt fast i hovawartens käftar och låg och småsprattlade på marken. Vad som då flög i dalmatinern vet jag inte, men – här bör känsliga personer sluta läsa – han började plötsligt, ja, slicka schäfertiken. Efter en stund då hovawarten väl tyckte att angriparen föreföll lugn och att det inte var läge att bita vidare eftersom husse stod och vrålade människoljud i örat på honom, släppte han schäfern som försvann i en väldig, om än lätt haltande, fart. När jag kom hem och förväntade mig viss uppmärksamhet – jag blödde från benet och hade fått en blå tumme – begick jag misstaget att berätta om dalmatinerns tilltag varpå hustrun lämnade mig med mina sår och ett ”ni karlar är likadana allihop”.
Vintips: ”Ungdomlig, mycket fruktig doft med fatkaraktär, inslag av persika, ananas, smörkola och vanilj; torrt, mycket fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av tropisk frukt, vanilj, smörkola, nötter och citrus.”
Carignan, Mazuelo & MDLXV07
Carignan/Mazuelo är en synnerligen intressant druva. Inte minst därför att den har så dåligt rykte samtidigt som den på många håll i världen använts och används som volymdruva samt möjligen för att ge lite syra eller färg eller uthållighet. Typiskt för druvan i sina olika uppenbarelser och kloner är, att den ger en närmast påträngande ”röd frukt” som drar iväg åt röda vinbär och i förekommande fall lingon. Åstadkommer man blott detta, möjligen i kombination med en rustik apparition, är det förståeligt att ”druvtypiska” viner av Carignan inte välter kiosker och systembolagsbutiker. Lyckas man däremot komplettera det ”röda” och rustika med mer ”mörk frukt” (jaja, jag vet att det är skillnad på bär och frukt, men uppriktigt sagt: vem bryr sig?), som björnbär och mörka körsbär, och samtidigt runda av med väl avvägd och väl utvald ekhantering, kan man åstadkomma högst personliga viner, ofta med mer komplexitet än överdåd och munfyllnad. För egen del har jag arbetat med Carignan sedan 1988 och kanske är mitt mest lyckade vin på druvan Carbase 1998 (från Château d´Esclans i La Motte, Provence). Som bäst var det vinet när jag drog i mig sista buteljen 2008: medelfylligt, ytterst komplext, väl balanserad frukt och ek, bra balans mellan ”röd” och ”mörk frukt”, lång, ren eftersmak. Idag gör jag Carignan-viner på Domaine de Brescou (Côtes de Thongue), Château L´Arnaude (Côtes-de-Provence) och Bodegas Merino (Rioja). Brescou släppte sin första årgång, 2007, häromåret och det går väl okej för det vinet. Inte helt lätt att få acceptans för Carignan från Côtes-de-Thongue, trots att det är exakt vad man borde göra där. Hursomhelst är det bra återköpsfrekvens på vinet så drycken i sig uppskattas. Château L´Arnaude fortsätter avvakta med lanseringen av sin första årgång (också 2007) på grund av att vinet fortsatt är alltför ungt och kantigt, dock mycket lovande, om vi får säga det själva. Avseende Merino och vårt Mazuelo de la Quinta Cruz (populärt kallat MDLXV) blev första årgången, 2006, en dundersuccé när den lanserades häromåret (t o m rankad bland Riojas tio bästa viner av flera spanska publikationer). Även uppföljaren, 2007, fick riktigt bra mottagande (bl a ”Red wine of the month” i Decanter), men själv har jag varit och är fortsatt tveksam. Kort sagt är vinet tokungt idag. Klar dominans av ”röd frukt”, dåligt integrerad ek, lätt rustikt och lite vekt i största allmänhet. Men vet ni vad? Så var 98:an Carbase också i sin ungdom och det tog över fem år innan den blev drickbar. Jag har själv kraftigt underskattat tiden den här 07:an MDLVX behöver för att nå harmoni och njutningsmognad. Lämnade i helgen en halvdrucken flaska öppen över 48 timmar och först då blev den fin i doften (syran gick förstås inte att lufta bort så smaken var fortsatt kantig dock). Ni som orkat läsa ända hit står nu öga mot text med en köprekommendation av MDLVX07 för er som vill lagra vin och en generell drickvarning tillsvidare för alla. 2008 av samma vin, då? Jo, det är faktiskt mer tillgängligt idag, men även det behöver ett par år i källaren innan det blir lika följsamt som debutårgången 2006.
Hashim, vinfusk & snålheten bedrar visheten
Enligt WOW fax news har en Andrew Hashim blivit dömd för att ha sålt Sultanastinna Chardonnayiner. Tydligen ska väldigt många vara mycket upprörda över detta tilltag. Personligen tror jag att upprördheten, åtminstone i branschen, till stor del är ett spel för galleriet och vad själva domen anbelangar var man i Australien tvungen att förr eller senare döma någon för ofoget att trycka in billiga druvor i en dyrare etikett (jämför produktions- och försäljningssiffrorna för t ex Chardonnay de senaste 20 åren…). För tro inte att det här var första eller sista gången någon la en karaktärslös druva i ett ”Chardonnayvin” och med hjälp av jäststam och ekstavar gjorde en bra affär – och gav konsumenten ett ”prisvärt” vardagsvin. Tro förresten inte heller att det här skulle vara ett unikt problem för Australien, även om man kanske just där är särskilt glad i att spä ut med Sultana. Faktum kvarstår: vill man få ”the real thing” kostar det och den som köper, äter och dricker billigt får i sig en hel del skräp. Blir någon upprörd över detta bör personen ifråga per omgående sättas i Livets skola. Årskurs ett.
The real thing, men resten är 110 % Chardonnay också.