Äta och bo i Toskana

En kompis frågade om jag inte kunde tipsa om någonstans att bo och äta i Toskana, jag har ju nyss varit där. Visst.

Tips på boende: Hotel Villa San Lucchese, Via San Lucchese 5, 53 036 Poggibonsi (Siena), +39 577 937 119. 19 km från Siena, 36 km från Florens, mitt i smeten. Ett bättre bedagat och lyhört hotell med känsla och bra promenad- och joggingvägar.

Tips på ätande: Ristorante Hotel Belsoggiorno, San Gimignano (Siena), www.hotelbelsoggiorno.it . Fantastisk utsikt, bra vinlista, bra mat, utmärkt service. Bodde inte på hotellet, men det är kanske något att rekommendera det också. Efter lunchen – om man nu intar lunchen på Belsoggiorno, vilket jag rekommenderar eftersom utsikten syns bäst i dagsljus – fortsätter man in mot San Gimignanos centrum, där man på piazzan som följer efter en kort promenad finner Gelato di Piazza, vilken serverar glass som vid ett flertal tillfällen vunnit VM i glass.

Frescobaldis vinbarer

Har den här veckan gjort Italien runt på fyra dagar. Detta innebar bland annat att jag vid fyra tillfällen mellanlandade i Rom (på väg till eller från Nice, Verona, Brindisi eller Palermo). Som tur är finns där på Roms flygplats ett flertal Wine bar dei Frescobaldi.

Personalen är trevlig och proffsig och man brukar inte behöva vänta länge på en plats vid bardisken. Maten är okej med carpaccion, breasolan och den marinerade fisken som huvudnummer för mig.

Bäst är vinerna. Man kan få alla möjliga (italienska) viner på glas. Själv hann jag den här gången med lite Gosset (hm, champagne är undantaget som bekräftar den italienska regeln), Le Volte (gör mig sällan besviken), Ammipaglia (Frescobaldi – syrah, som jag hade satt som en Shiraz från Nya världen) och Castello di Pomino (kul Frescobaldi – blend på Pinot noir, Sangiovese och Merlot).

De här vinbarerna är väl inte något skäl att åka till Rom, men när man ändå är där är de fantastiskt bra att ha. Ungefär som Caviar House (mest för matens skull) på Heathrow och Vino Vole (mest för vinets skull) på Seattles med flera amerikanska flygplatser.

Skörd i Trentino

Har precis kommit hem från en snabbvisit till Trentino. Skörden där är rekordtidig i år. Redan runt 10 augusti börjar man med druvorna till de mousserande vinerna. Skälet till att man är tidig (och att det är ganska stor skörd) är att det var mycket snö i vintras och att det fortsatte regna under våren samtidigt som solen och värmen kommit i rätt mängder.

Kan jag inte låta bli att passa på att tipsa om Villa Capri i Gardone Riviera vid Gardasjön. Riktigt bra hotell med inte bara egen terrass och pool ut mot sjön utan också badmöjlighet från egen brygga. Självklart låg också en Riva och glänste mitt i gästernas blickfång. Klart det inte var billigt, men värt varenda krona. Bara en sådan sak som att baren var öppen till 01.00 så man kunde röka en bra cigarr efter middagen (som man dock måste inta på annat håll, eftersom Villa Capri blott är hotell och restaurang med frukost och lunch, och så baren förstå). Äsch, gå in på www.hotelvillacapri.com och kolla själva.

Mat i Gardone Riviera? Tja, Taverna del Borgo – ligger 400 meters uppförsbacke ovanför Villa Capri, ”i borgen” – är ett hyggligt enoteca, där man kan få en anständig köttbit och en hygglig Barbera d´Asti för så lite pengar att man har råd med både hotell och cigarr.

Ducasse, Hannibal och malo

I förrgår satte vi slutblenden av Arnaude Rouge 2008 på Château L´Arnaude i Lorgues, Provence, Frankrike. Det är i sig inget konstigt i att man slutblendar i juli-augusti året efter skörd, men i det här fallet har blenden varit klar sedan månader. I teorin. I praktiken har en tank med Cabernet sauvignon först vägrat att alls jäsa malolaktiskt och sedan, när den väl hoppade igång, vägrat att jäsa på ett anständigt vis.

Visst, det är oftast ingen nackdel att den malolaktiska jäsningen tar tid. Alltför snabb dito är alltid ett orosmoment i Provence (däremot inte i t ex AVA Red Mountain i Washington State där den malolaktiska jäsningen alltid sker i en explosion över ett par dagar). Någon invänder säkert att sådant kan man kontrollera nuförtiden, det finns massor av produkter att ta hjälp av och ytterst handlar det ju bara om att ha koll på kemin i druva och must. Jaså, säger jag. Skillnaden på teori och praktik kan ibland vara stor…

Analyser av den aktuella Cabernet-tanken, C 30, på Château L´Arnaude, visade inget som skulle göra att vinet skulle ha svårigheter att jäsa malolaktiskt. Vinet har lagrats vid en normal temperatur, det har berikats med bottensatser från fat och tankar som jäst malolaktiskt och så vidare. Likväl har det vägrat jäsa malolaktiskt.

Förr – föralldel, även nu – berodde sådana här problem vanligtvis på att vinkällarna blev för kalla, varför den malolaktiska jäsningen inte kom igång förrän fram på vårkanten, när värmen kom tillbaka. Ibland hann producenterna buteljera innan den malolaktiska jäsningen kom igång, varför en ”efterjäsning” så småningom kom att ske.

Hursomhelst, C 30 vägrade ”göra sin malo”. Förrän nu i sommar, då den sakta, sakta, omvandlat äppelsyran till mjölksyra. Eftersom producenten sålt slut på föregående årgång av vinet och eftersom det är högsäsong härnere i Provence just nu – juli till september är bästa månaderna både för horeca- och direktförsäljningen – kan var och en förstå att det här ögonblicket då vi äntligen kunde avsluta blenden var efterlängtat och att det var ett bra skäl till lite fest i vardagen.

Således åkte vi – Mats Wallin, som äger Château L´Arnaude, och jag – så snart blenden var gjord till Alain Ducasses Abbaye de Celle utanför Brignoles. Stället öppnade vid sekelskiftet i ett månghundraårigt kloster i Celle och Ducasse har aldrig gjort mig besviken här (heller). Vi åt ”Menu Gastronomique” som jag definitivt kan rekommendera och provade vin från AOC Coteaux Varois (en Provence, som det numer också ska heta). Coteaux Varois blev AOC ungefär samtidigt som Abbaye de Celle öppnade. Det är alltså en ung appellation, men där händer mycket, även om jag fortsatt har svårt att hitta någon riktig stjärna bland producenterna.

Däremot förefaller Coteaux Varois i allt större utsträckning bli en appellation för ekologiska odlare. Kort sagt poppar de upp som svamp urmarken. Vi provade bland annat Château des Annibals. Deras viner har tilläggsnamn som ”Fesse Mathieu” (vilket kan betyda allt från ”ockrare” via ”Skink – Mathieu” till ”dricka friskt” och annat) och ”Suivez-moi-jeune-homme” (”Följ mig unge man”). Vinerna är spännande och personliga och det röda görs i vad jag tror blir den dominerande stilen i området de närmaste 15 åren: mer frukt än kraft, bra balans, närvarande syra och rätt och slätt god, ren smak. Faktum är att Domaine de Bernarde (på vägen mellan Brignoles och Flassans/Le Luc) började göra ett sådant vin med Alain Guittards hjälp redan för 25 år sedan och nu förefaller tiden komma ikapp Guittard,. Bernarde och den här vinstilen.

Slutligen: varför Hannibal (mycket riktigt är det också en elefant på Château des Annibals etikett)? Jo, Hannibal drog förbi här i södra Provence innan han slog romaren i ryggen. Det är också därför som elefanter dyker upp lite här och var i trakten, till exempel i Le Muys statsvapen.

Formula 1 och Syrah

Mest för att jag ska få berätta att jag satt och såg F1 – kvalet på terrassen på trestjärniga Louis XV förra lördagen så vill jag säga några ord om Syrah och dess olika stilar: Jag satt alltså där på terrassen och avnjöt en lunch medan Button, Räikkönnen, Vettel och de andra dundrade förbi på bara tre-fyra meters avstånd.

Tillsammans med mig var bl a Tom Hedges som jag arbetar med i AVA Red Mountain i Washington State (Wa), Gregg DeLille från DeLille och Mike Towers, tidigare en av delägarna i Duckhorn. Alltså en massa racingtokiga amerikanska vinproducenter. Eftersom Syrah är den stora grejen för alla som gör vin i Wa kretsade vårt samtal – som allt som oftast avbröts av en förbirusande, väldoftande bil – kring frågan hur man gör Syrah lika accepterad som Cabernet i USA, detta med tanke på att resultaten med druvan är så goda i Wa (prova Goedhart Syrah så förstår ni vad jag menar). Detta kretsande ledde oss vidare på Syrah-druvans olika skepnader och vilken väg som är den rätta att gå i Wa och det är nu chefsommelieren på Louis XV, M. Barjor, kommer in i bilden. Han föreslog att vi absolut skulle prova en Hermitgae 2003 från Yann Chave (inte J-L Chave, utan neveun). Amerikanerna ville istället prova Clapes Cornas från 93, min egen gamla Clos Dière Cuvée I från 91 och en Hermitage 98 från Colombo.

Självklart beställde de in alla fyra.

M. Barjor log och sa på sin inte alls tokiga engelska att ”ni kommer säkert att föredra Y. Chave, det är vad vi kallar för ett ’amerikansierat vin’”. Mina amerikanska vänner blev då smått upprörda, men visade detta först när M. Barjor gått sin väg. Hur kunde han säga så? Och vad menade han? (I samma andetag blev de än mer upprörda över några herrar som gjorde entré på terrassen i skjortor märkta med alldeles för mycket reklam för Total, ”tacky” var ordet som flög genom luften och jag skyndade mig att påpeka att männen som nyss kom in i Total-skjortor inte var franska, snarare belgare)

Vinerna provades. Alla blev i sitt redan smått upprörda tillstånd nästan förbannade på Y.Chave-vinet. Inte ett dugg amerikanskt, däremot farligt likt en australisk Shiraz och är det något som amerikanska vinproducenter i Wa inte gillar så är det australisk Shiraz, glöm således att ta med Grangen dit… ”Odrickbart”, blev slutsatsen. Däremot uppskattades samtliga Syrah från Frankrike. Dessa klassiska viner med alkoholhalter mellan 12,8 (Clos Dière) och 13,5 (Colombo) och en på samma gång både mer nedtonad och mer uppstramad fruktprofil.

Man kan tycka att det här var en lång historia för att jag skulle få skryta över var jag var förra lördagen, men poängen är, att amerikanerna i stormsteg lämnar överextraktion och högalkohol bakom sig och styr mot mer klassisk elegans och balans.

För fem år sedan hade de tyckt annorlunda. Garanterat. Men nu är det dags för M. Bajor, och många andra, att tänka om.

Syrah och Shiraz på Vulcanön

Det har varit mycket resor den senaste tiden. Var häromveckan i Sverige och höll ett par föredrag, bland annat på Vincontoret i Tidaholm. Tycker att det var en tämligen knäpp idé när bygdens son Carl-Jan Grankvist för 30 år sedan satsade på och byggde upp Grythyttans gästgiveri, men som tur var gjorde han det. Nu har en efternamne, nämligen Lennart Granqvist, även han en bygdens son, gjord en liknande satsning i Tidaholm mitt i Västergötland, där han köpt gamla Tändstickbolagets huvudkontor på Vulcanön (jo, det heter så, eftersom det första tändsticksbolaget i Tidaholm hette Vulcan; en av Europas två tändstickfabriker ligger för övrigt fortfarande i Tidaholm) och renoverat det efter konstens alla regler och byggt upp en lika chosefri som ambitiös verksamhet med vinprovningar, whiskyprovningar, cigarrprovningar, föredrag och mat. Den som vill kan dessutom hyra ett vinskåp i den väl tilltagna källaren under huset. Definitivt värt en avstickare.

Vi provade bland annat vinerna ”Wallin Syrah” och ”Wallin Shiraz” från min uppdragsgivare Château L´Arnaude (Côtes-de-Provence) och jag måste säga att även jag tycker att det är fascinerande att prova de här sinsemellan så olika vinerna (jodå, alla gick i fällan och trodde att Shiraz var från ”Nya Världen” och att Syrah var fransk) som faktiskt kommer från samma, lilla, vinfält, men som skördats och vinifierats på olika vis. Är någon annan intresserad av att jämföra så finns vinerna numer i beställningssortimentet.

VinContoret