I förrgår satte vi slutblenden av Arnaude Rouge 2008 på Château L´Arnaude i Lorgues, Provence, Frankrike. Det är i sig inget konstigt i att man slutblendar i juli-augusti året efter skörd, men i det här fallet har blenden varit klar sedan månader. I teorin. I praktiken har en tank med Cabernet sauvignon först vägrat att alls jäsa malolaktiskt och sedan, när den väl hoppade igång, vägrat att jäsa på ett anständigt vis.
Visst, det är oftast ingen nackdel att den malolaktiska jäsningen tar tid. Alltför snabb dito är alltid ett orosmoment i Provence (däremot inte i t ex AVA Red Mountain i Washington State där den malolaktiska jäsningen alltid sker i en explosion över ett par dagar). Någon invänder säkert att sådant kan man kontrollera nuförtiden, det finns massor av produkter att ta hjälp av och ytterst handlar det ju bara om att ha koll på kemin i druva och must. Jaså, säger jag. Skillnaden på teori och praktik kan ibland vara stor…
Analyser av den aktuella Cabernet-tanken, C 30, på Château L´Arnaude, visade inget som skulle göra att vinet skulle ha svårigheter att jäsa malolaktiskt. Vinet har lagrats vid en normal temperatur, det har berikats med bottensatser från fat och tankar som jäst malolaktiskt och så vidare. Likväl har det vägrat jäsa malolaktiskt.
Förr – föralldel, även nu – berodde sådana här problem vanligtvis på att vinkällarna blev för kalla, varför den malolaktiska jäsningen inte kom igång förrän fram på vårkanten, när värmen kom tillbaka. Ibland hann producenterna buteljera innan den malolaktiska jäsningen kom igång, varför en ”efterjäsning” så småningom kom att ske.
Hursomhelst, C 30 vägrade ”göra sin malo”. Förrän nu i sommar, då den sakta, sakta, omvandlat äppelsyran till mjölksyra. Eftersom producenten sålt slut på föregående årgång av vinet och eftersom det är högsäsong härnere i Provence just nu – juli till september är bästa månaderna både för horeca- och direktförsäljningen – kan var och en förstå att det här ögonblicket då vi äntligen kunde avsluta blenden var efterlängtat och att det var ett bra skäl till lite fest i vardagen.
Således åkte vi – Mats Wallin, som äger Château L´Arnaude, och jag – så snart blenden var gjord till Alain Ducasses Abbaye de Celle utanför Brignoles. Stället öppnade vid sekelskiftet i ett månghundraårigt kloster i Celle och Ducasse har aldrig gjort mig besviken här (heller). Vi åt ”Menu Gastronomique” som jag definitivt kan rekommendera och provade vin från AOC Coteaux Varois (en Provence, som det numer också ska heta). Coteaux Varois blev AOC ungefär samtidigt som Abbaye de Celle öppnade. Det är alltså en ung appellation, men där händer mycket, även om jag fortsatt har svårt att hitta någon riktig stjärna bland producenterna.
Däremot förefaller Coteaux Varois i allt större utsträckning bli en appellation för ekologiska odlare. Kort sagt poppar de upp som svamp urmarken. Vi provade bland annat Château des Annibals. Deras viner har tilläggsnamn som ”Fesse Mathieu” (vilket kan betyda allt från ”ockrare” via ”Skink – Mathieu” till ”dricka friskt” och annat) och ”Suivez-moi-jeune-homme” (”Följ mig unge man”). Vinerna är spännande och personliga och det röda görs i vad jag tror blir den dominerande stilen i området de närmaste 15 åren: mer frukt än kraft, bra balans, närvarande syra och rätt och slätt god, ren smak. Faktum är att Domaine de Bernarde (på vägen mellan Brignoles och Flassans/Le Luc) började göra ett sådant vin med Alain Guittards hjälp redan för 25 år sedan och nu förefaller tiden komma ikapp Guittard,. Bernarde och den här vinstilen.
Slutligen: varför Hannibal (mycket riktigt är det också en elefant på Château des Annibals etikett)? Jo, Hannibal drog förbi här i södra Provence innan han slog romaren i ryggen. Det är också därför som elefanter dyker upp lite här och var i trakten, till exempel i Le Muys statsvapen.
