I spillran av ett liv

Han kom fram till övergångsstället, stannade, tittade sig oroligt omkring, såg den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blev röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndade på sina steg medan bilarna och scootrarna började gå upp i högvarv, så slog trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastade sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet.

Han stod kvar vi övergångsstället. På den stenlagda trottoaren, lagd på plats redan under åren efter det andra världskriget. Det kliade under mössan, i det toviga håret, och det kliade innanför de slitna byxorna. I skrevet. Han tog tag om sin näsa. Fräste, och torkade av sig i bak på byxorna.

Det kom några droppar ur det grå molntäcket, små grå utslag började växa fram på trottoaren och fick dammet och smutsen att lukta. Snart tilltog regnet och det började rinna små ilar längs gatans kanter, på väg i allt högre fart mot gatubrunnarna längre ner mot katedralen till. Han kurade ihop sig i sin nötta jacka, drog ner den stickade luvan över öronen, stack händerna i det som var kvar av fickorna. Nappa. En jacka av nappa. Gamla jeans. Smutsiga, stela av skit. Stinkande. Sandaler! Trasiga strumpor. Orena underkläder. Han luktar illa. Är orakad. Har ett smutsigt skägg, fyllt av bakterier. Stripigt hår. Månader sedan han klippte sig, sedan han rakade sig, sedan han tvättade sig. Eller är det år?

Minnen kommer till honom i drömmarna. När han ligger på parkbänken härintill eller i portgången till det pampiga stenhuset med den sirliga femman ovanför dörren. När han vaknar vet han inte om han drömt eller om han stött på minnen under natten, känslor från det förflutna. Reminiscenser av honom själv. Hans liv. Kanske. Eller bara spillror av hans forna dagdrömmar. Kanske. Honom kvittar det lika.

Han måste ta sig över till den andra sidan. Till den lilla butiken. Köpa mat. Något att dricka. Han öppnar munnen och låter regnet släcka törsten. Han står där, mitt i storstadsstressen och lapar regnvatten. Men han kommer inte över till andra sidan. Han har provat att gå över den andra gatan också, den som möter den han nu har framför sig. Han kommer inte över där heller. Det går bara inte.  Han går fram till övergångsstället, stannar, tittar sig oroligt omkring, ser den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångsstället, till andra sidan, där det lilla cafét och frisören finns. Men går inte över gatan. Han står rådvill kvar, tills han till slut börjar gå åt andra hållet, till nästa gatukorsning, till andra änden av kvarteret, där han inte heller kommer över.

Ingen vet vem han är. Ingen minns honom. Inte för att det spelar någon roll. Minnena från det gamla livet lever bara i drömmarna, de allt mer sällsynta drömmarna  och mötena i natten han kan ta på. Hans sömn består mest av ingenting och den där drömmen om när han går och går och går, han går över stora fält med höga grässtrån som solen torkat bruna, fladdrande fjärilar, brummande humlor och små kaniner som gömmer sig i sina hål och till slut kommer han fram till gatukorsningen, där han blir ståendes. Där står han oavsett hur länge drömmen håller på och hur mycket humlorna brummar och fjärilarna fladdrar.

Han kom fram till övergångsstället, stannade, tittade sig oroligt omkring, såg den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blev röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndade på sina steg medan bilarna och scootrarna började gå upp i högvarv, så slog trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastade sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet.

Han bestämmer sig för att tigga lite när han ändå står där. Håller ut en hand. Vajar lite. Det är svårt att stå alldeles stilla. Någon lägger ett mynt i hans hand. Och ett till. Han stoppar ner mynten i ena byxfickan. Där ligger redan flera mynt. Och sedlar. Han får pengar, men kan inte göra något med dem, för han kommer aldrig vidare, över någon av gatorna som omsluter hans kvarter. Han vill minnas att han förr kunde röra sig mer fritt. Ta sig till affärer. Handla mat. Klippa sig. Uppsöka ett badhus. Tvätta sig. Kanske hade han till och med tak över huvudet. Kanske hade han vänner. Någon att tala med. Inte bara sådana som talade till honom. Kanske förstod han vad folk sa på den tiden. Visste hur han såg ut. Kanske visste han hur han såg ut. Om han hade en egen doft. Innan han gav sig iväg.

Han kommer fram till övergångsstället, stannar, tittar sig oroligt omkring, ser den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blir röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndar på sina steg medan billarna och scootrarna börjar gå upp i högvarv, så slår trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastar sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet. Han orkar inte längre. Han tar några stapplande steg bakåt. Lägger sig att sova där. På marken. I gathörnet. Han har gjort det förr. Den här natten kommer han att frysa ihjäl.

Hövitsman Dagfinn Nidings höviska gästabud

Det i ”Ögdirs minnen” över fjorton sidor väl omtalade höviska gästabudet hade föregåtts av hövitsman Dagfinn Nidings förslagna tanke att gifta bort sin skrinda dotter Alvilda. Flera gånger hade han redan försökt få någon intresserad av den spinkiga tösen, men då det är allom bekant, att det är illavulet med skrinda kvinnor då de har allt annat än ett milt sinnelag var det som förgjort.

Själv hade Dagfinn funnit sig en kvinna dubbelt så tjock som någon annan runt Svedska vattnet, med armar som kunde mäta sig med självaste Tors och ben som masten på ett stort krigsskepp. Inte undra på att han vart gramse över att gudarna drabbat honom så hårt, att han fått en utögd, skrind och snipig dotter, med ett sinnelag som innebar fara å färde varhelst hon dök upp; ett sinnelag som krävde svår tuktan så länge tösen vägrade äta de grillade kalvryggar och dricka de ämbar mjöd trälarna förplägade den unga med mest var dag, både då guldplattan sågs stiga borta i synranden och då mörkret var utpräglat. Inte en dag hade slavarna förgätit att förpläga den unga med den anbefallda förplägnaden.

”Vid Megingjords förgyllda spänne och alla turser i Trymhem!” utbrast den gramse hövitsmannen Dagfinn och fortfor: ”Jag ska göda bruden så hon blir fet och får ett frommare sinnelag! Hon ska bli så stor och tjock att hon värdig blir att bli en storvulen mans maka, en frejdad man, känd för sina bedrifter och stordåd, och åt honom ska hon skänka storvulna piltar!”

”Men förtala mig du, du Dagfinn, hur detta skall gå till!” sa då hans hulda maka, Gotvar från Brennöar.

”Jo du, du Gotvar från Brennöar, det ska jag förtälja dig, då du spor så fint, att det syns mig att vi måste göda piltan vår och det båtar till ingen nytta att sitta och vänta på att hon ska bli fet av sig själv, för det har vi gjort många månvarv medan solen har gått i vila bakom synranden och åter stigit upp, så många gånger att vi ej räkna dem kan, är det fyra tolfter och åter fyra tolfter och en halv tolft på det? Och så fyra gånger fyra somrar på det. Så länge att ingen längre vet. Nej du, du Gotvar från Brennöar, Alvild är inte som sin tremänning, Margareta, som är så tjock och trind att inte ens fyra stora karlar som håller varandra i händerna förmår famna henne!”

”Det är nog gott och väl det du förtäljer, du Dagfinn, vad har du i din förtänksamhet kommit fram till? Hur ska du göra så någon vill vid Alvilda?” sporte så Gotvar från Brennöar sin hulde make, den sällsporde Dagfinn, hövitsmannen, och hon fortfor: ”Du får inte göra Alvilda vrensk för då kan hon i harm kesa iväg innan Tors bockar hinner gnärka gräsligt.”

När Dagfinn, den sällsporde hövitsmannen, nu skickade henne en lusing över nunan, förstod Gotvar från Brennöar att hon opåtalt stört Dagfinn i dennes tankar ity hövitsmannen hade förlorat sig i stora tankar och han hade med klarhet tillhållit henne att i de stunderna fick han under inga omständigheter störas. Detta hade hon i sin iver att hjälpa sin skrinda dotter förgat. Nu tycktes hennes stäckiga ben henne sinnade att ändvända henne och ta till flykten i det fall Dagfinn skulle ställa sin håg till vapengny mot sin hulda maka. Snabbt som Höders lömska pil hämtade hon och gav åt sin make en stånka mjöd. Denna tömde hövitsmannen i ett svep, och han lugnade sig något då honningen alltid mildrade hans sinne. ”Tack, Gotvar från Brennöar, det mjödet smakade inte illavulet. Trulla nu iväg efter ett helt ämbar mjöd åt mig, du Gotvar från Brennöar!” Så sa han, denne hövitsman som hade för vana att snäsa kvinnfolk och som drack ett åm mjöd om dagen. Och han visste att det som nog skulle få fart på den skrinda Alvildas aptit på kalvrygg och gristryne var en svår tuktning och på det att smaka havets salt och vintersvala bölja.

Förslagen var han, hövitsmannen Dagfinn Niding, och ett höviskt gästabud vars like ingen sett sedan Ägirs dagar satte han i verket, men Alvilda den utögda, skrinda och snipiga, förblev utögd, skrind, snipig och ogift.

”Bränna vass”

Omutifallatt någon mindre uppmärksam och mer bedövad HR missat att er utsände i de författande och sjungande böndernas härliga värld anförd av Bertil Boo och ja ni vet vem just släppt en ny novellsamling, vill vi här och nu och genast rätta till detta hål i HR:ens annars förhoppningsvis fläckfria samvete, medvetande och kunnande genom att presentera ”Bränna vass”.

Bränna vass” är vår senaste novellsamling och den omfattar 38 berättelser av olika, rent av mycket olika, art, stil och riktning. Absurd realism för det mesta, men inte alltid. Ofta med en knorr. Ibland med en djupare tanke eller en finurlighet eller både och. Förhoppningsvis en hel del humor, vackra bilder och underhållning. Men inte bara. Gärna som en berg- och dalbana. Ömsom smått tramsigt, ömsom synnerligen seriöst. Ömsom lättviktigt och kanske oviktigt, ömsom mer tungrott och törhända viktigt. Som vinifierat ungefär. Missa inte denna årets litterära händelse.

Den sjungande bonden”. Ingen rök utan eld. Fransk feu. Händel eldar på.

Martina Montelius: Stackars Birger

Storytell Pocket är, om vi rätt uppfattat konceptet, böcker som först getts ut som ljudböcker för att, sedan de på ett för ekonomerna behagfullt vis visat framfötterna, också ges ut som pocket. Detta gäller Martina Montelius ”Stackars Birger”. Denna Montelius som vi tidigare skrivit gillande om här på vinfierat. Och det gör vi nu också. Hon är kul, Montelius. En mix av Sharpe och Paasilinna, som emellanåt går på amfetamin eller annat effektivt uppåttjack. Understundom lite mycket under bältet så det är inget för känsliga personer, men ni andra kommer ha kul. Dessutom ett farsartat lustmord på de här genierna som teatervärlden själv tyckts, och i förekommande fall fortsatt tycker, sig vara fylld av samt det patetiska jamsandet och den vördnadsfulla tystnaden kring dessa. Montelius bör veta, teaterchef (och fd sufflös) som hon också är.

Teatermusik. Mer teatermusik. Halvteatermusik. Teatermusik.

Det outhärdligt långtråkiga ögonblick som ändade Marcel Proust d.y.:s liv

En smäll, och doften av ett blixtnedslag. Marcel Proust d.y. kände igen den där kvardröjande lukten av krut och varm metall och insåg att åskan, än en gång och bokstavligen talat med dunder och brak, slagit ner i den alltför känsliga förutsättningen för uppkoppling mot omvärlden, ringde telekom-leverantören (från sin mobil, långt från hemmet där inget, av självklara skäl, fungerade), som påstod att det inte var något fel på apparaturen i huset, ringde näthandhavaren, som påstod att det inte var något fel på ledningarna, ringde chefer på båda företagen, förklarade situationen, skällde, fick till ett möte med en reparatör från respektive chef, satte sig att vänta, tog emot reparatörerna (tre veckor senare), en snubbe i svarta snickarbyxor med en otalig mängd fickor fullproppade med mätinstrument och verktyg (Snubbe 1), en snubbe med jeans och en pullover och verktygen i en för ändamålet avsedd låda (Snubbe 2), väl på plats började de båda mäta och humma.

Snubbe 1: Hm, mmm.

Snubbe 2: Mmm, hm.

Snubbe 1: Jag har kräm här.

Snubbe 2: Mmm?

Snubbe 1: Fullt kräm.

Snubbe 2: Hm.

Snubbe 1: Riktigt bra med kräm här. Jag ringer RER och kollar.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Japp, kräm, säger de också, du måste kolla dscl, dssl och assiscsl.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Tänk att vägguttagen alltid sitter så man inte kommer åt dem.

Snubbe 2: Mmm, jag vet.

Snubbe 1: Var hos en ryss förra veckan, haha, uttaget satt under ett piano med fyra ben.

Snubbe 2. Åhå.

Snubbe 1: Var tvungen att krypa för att komma åt det.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: På alla fyra.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Krypa. På alla fyra. Under pianot. Uttaget satt verkligen dumt till. En ryss.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Det är alltid så. Uttagen sitter dumt till.

Snubbe 2: Ja. En ryss?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Piano på fyra ben?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick du teknisk linje på gymnasiet?

Snubbe 1: Varför undrar du?

Snubbe 2: Vad heter du?

Snubbe 1: Pierre Framboise.

Snubbe 2: Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Framboise. Jag undrar om vi inte gick på gymnasiet samtidigt.

Snubbe 1: Det undrar jag, det finns fler Framboise.

Snubbe 2: Som gått teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Var gick du någonstans?

Snubbe 1: I Le Luc.

Snubbe2: Ja, Framboise. I Le Luc. Jag gick i Le Luc.

Snubbe 1: Gick du teknisk?

Snubbe 2: Ja

Snubbe 1: I Le Luc?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: När då?

Snubbe 2: 2000-2003.

Snubbe 1: Då gick inte jag där.

Snubbe 2: Men du har gått teknisk i Le Luc?

Snubbe 1: Ja, men inte 2000-2003.

Snubbe 2: När gick du där då?

Snubbe 1: Typ 2001-2004.

Snubbe 2: Jamen, då gick vi ju där samtidigt!

Snubbe 1: Njae, inte riktigt, väl? Du gick ju där 2000-2003.

Snubbe 2: Ja, men vi gick där samtidigt 2001-2003!

Snubbe 1: Men inte i samma klass.

Snubbe 2: Nej, det stämmer.

Snubbe 1: Och inte samma år så att säga.

Snubbe 2: Nej, det stämmer, men vi gick på skolan samtidigt.

Snubbe 1: Ja, det stämmer.

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Men jag minns nte dig.

Snubbe 2: Jag minns inte direkt dig heller, men jag minns Framboise.

Snubbe 1: Vad heter du?

Snubbe 2: Gilles Pentecôtes.

Snubbe 1: Gilles Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe1: Pentecôtes, Pentecôtes… kanske minns jag något sådant.

Snubbe 2: Ja, alldeles oavsett så gick vi samtidigt på teknisk linje i Le Luc, fast åren efter varandra så att säga.

Snubbe 1: Ja, det gjorde vi, men jag minns inte dig. Nu ringer de om bekräftelse på RER. Ja, hallå? Ja. Bra, hejdå.

Snubbe 2: Kräm?

Snubbe 1: Kräm. Du får prova boxen.

Snubbe 2: Ja, jag provar boxen. Hmhmm.

Snubbe 1: Hm, mm, hm.

Snubbe 2: Ni har många underleverantörer nuförtiden.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Som sköter ert arbete, eller kanske hjälper er att hinna med alla trasiga linjer?

Snubbe 1: Ja

Snubbe 2: De är värdelösa.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Mmhm.

Snubbe 1: Men inte alla, Brignoles Brico Sarl är okej.

Snubbe 2: Ja, de är inte hopplösa.

Snubbe 1: Min kusin arbetar där.

Snubbe 2: Heter han Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick han teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: I Le Luc?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Samtidigt med oss?

Snubbe 1: Minns inte. Kanske. Kommer du ihåg honom?

Snubbe 2: Kanske.

Snubbe 1: Men Bras Telecom SA är värdelösa. Kan inget.

Snubbe 2: De är hopplösa. Har aldrig reparerat något.

Snubbe 1: De anställer alla. Du behöver inte vara tekniker.

Snubbe 2: Det verkar så.

Snubbe 1: Det är så. Säg att du läst ekonomi.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: Men ska arbeta som reparatör.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: De anställer dig i alla fall. Fast du inget kan!

Snubbe 2: Håååå.

Snubbe 1: Mmmhm.

Snubbe 2: Le Luc.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: En ryss.

Snubbe 2: Boxen är död.

Snubbe 1. Fint ställe, enormt rum med ett stort piano på fyra ben.

Snubbe 2: Åhå. Alltid så, besvärligaste stället.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Då, herr Proust, är allt klart. Ni måste byta ut er box. Herr Proust?

Snubbe 1: Sover han?

Snubbe 2: Verkar död.

Snubbe 1: Åhå.

Snubbe 2: Hm, mm, jo hm.

Snubbe 1: Död?

Snubbe 2: Hmm, jo. Död.

Snubbe 1: Åhå.

Ester Blenda Nordström: En piga bland pigor

Utgår från att alla läst Fatima Bremmers utmärkta bok ”Ett jävla solsken” och att alla tycker om den lika mycket som jag. En välskriven och väldokumenterad bok om en av alla dessa mer eller mindre bortglömda, stora personligheter i vår gemensamma historia. Ester Blenda Nordström (1891 – 1948) skrev böcker som rimligen inspirerat Astrid Lindgren på många vis, inte minst till figuren Pippi Långstrump (Ester Blenda som liten lär ha varit förebilden till hennes egna böcker om rackarungen Ann-Mari), hon wallraffade innan Wallraff ens var född, reste i Amerika och i Europa, bosatte sig en tid i Sibirien, undervisade samer i Lappland, körde motorcykel och bil, umgicks med Elin Wägner och samtidens kvinnliga spjutspetsar, med mera.Har nu läst en av Ester Blendas böcker från den tiden det begav sig, ”En piga bland pigor” – utgiven 1914 och tryckt i 15 upplagor (!). En bok som också var en uppmärksammad artikelserie i Svenska Dagbladet. Kort sagt utgav sig Ester Blenda för att vara en piga, sökte jobb på en gård i Sörmland, fick jobbet, arbetade en månad som piga och dokumenterade upplevelsen. En bok som fick ett stort genomslag på sin tid och satte fokus på lantarbetarnas och särskilt pigornas situation med arbete mest varje dag, långa arbetspass och usel ersättning.Nåväl, när man läser texten idag framstår den som lite lätt töntigt skriven, men detta var sannolikt en förutsättning för publicering vid den här tiden. Det dokumenterande värdet kan emellertid inte överskattas och möjligen skulle man kunnat ha önskat att Ester Blenda arbetat en månad till eller tagit tjänst på ytterligare en gård och på så vis drygat ut både innehåll och persongalleriet och dokumentationen av denna lantliga samtid. Hursomhelst en även idag klart läsvärt bok.

Michel Houellebecq: Sérotonine

Har begått Houellebecq. Någon gång måste det ske. Om inte annat så för imagens skull. Den kräver att en läst Houellebecq. Imagen. Läste honom på franska. För säkerhets skull. Och för imagens skull. Men skulle det gå? Med det rykte han har och den höjd hans piedestal har var sannolikheten stor för att Darrieusecqska formuleringar och Foucaultska tankar och Tourniersk ekvilibrism skulle gå den förbi som läser Houellebecq på franska utan att ha det som modersmål. Men nej. Inte alls så. Faktum är att Houellebecq är en språklig lättviktare och en synnerligen okomplicerad och tämligen reaktionär tänkare. Men hans höga piedestal då och hans jätteupplagor? 300 000 ex i förstaupplagan bara av Sérotonine. Tja, det där med ängslighet och kejsarens nya kläder och så. Nej, Houellebecq är snarast att betrakta som en habil medelmåtta. En medelmåtta som knappast är ansvarig för att andra tappar koncepterna och lyfter honom till skyarna.Dålig bok alltså? Nej. Möjligen förvånande att karlns texter är så yviga och allt annat än stringenta. ”Sérotonine” är en sådan där text som lektörer, förlagsredaktörer och kritiker älskar att kalla yvig. En text som behöver stramas upp. Men klart godkänd i den storsäljande kioskdeckar-klassen. För samtidigt är det ofta ganska kul. Houellebecq har helt klart humor. En många gånger skön humor för oss svartsynta cyniker. Och så är han en misantrop. Däremot är han inte, vilket många annars menar att han är, en provokatör. Rimligtvis kommer pedofili alltid att vara ett otrevligt och i sig provocerande ämne. Men att använda det i en roman, i en utan vidare omständigheter inlagd händelse som inte behövs för något alls förutom att provocera, är inte provokativt 2019. Bara sökt. På liknande vis tar Houellebecq inte sällan genvägar för att driva sin berättelse framåt och andra gånger är det både patetiskt och på gränsen till pekoral.Men, som sagt, det fungerar ändå, för man vill vidare i texten, man vill veta vad som kommer att hända, vart allt detta tar vägen, all denna text med alla kommatecken och pladder och en och annan parentes och enstaka semikolon, och ett tag, mot slutet, verkar det som att slutet faktiskt kommer bli riktigt originellt, men nej, det blir det inte (ber om ursäkt för den spoilern); och mitt i allt detta hinner Houellebecq med att kraftigt kritisera Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik, de stora varuhus-kedjornas prispress, nyliberalismen, globaliseringen och han vill ha tillbaka en tid när samhället pyntar för tågen så de får tillräckligt med resurser för att kunna gå i tid igen, och lite till. Jo, och så beklagar han sig, högst sympatiskt, över att erotiken i teve-världen nu dessvärre ersatts av kockar.

Musik.

Bränna vass – Dryckeslista

Har som det är HR:en bekant varit ute på en turné och lanserat nya novellsamlingen ”Bränna vass” och då också passat på att lansera ”Vin och Novell” eller ”Vin och Text”, ett försök att kombinera text och vin, ungefär som försök tidigare gjorts med att para ihop vin och musik och vin och konst, i syfte att förhöja upplevelsen. Hur väl det lyckades att matcha texterna med olika drycker får andra avgöra. Klart är dock att de olika övningarna – högläsning och samtidig sippning på till texten utvald dryck – gav upphov till många kul diskussioner och att en majoritet påstod sig få sig till livs en förhöjd upplevelse då texten ackompanjerades av ”rätt” dryck.

Lovade vid flera av de här läsningarna/provningarna att snarast lägga upp en lista med dryckesförslag till de 38 texterna i boken. Den följer här nedan. Har hittat dryck till nästan alla novellerna. Några återstår, eller ligger öppna för förslag från er HR:are. Prova gärna detta hemma.

Bränna vass – Dryckeslista

Maurice Fleures: Rosé, framförallt Rosé de Provence ; ljust och lätt, lämpligt för en dag då solen strålar över Medelhavet.

Diagnos: Chablis & annat vitt av god kvalitet från Bourgogne (t ex Clotilde Davenne Chablis 2017, nr 6307, 169 kr).

Mannen med ett spjut genom kroppen: Nypressad juice på blodgrape, mango & apelsin; enkel, blended scotch i tandborstglas (gärna av plast); oekad cabernet franc från Loire; rustikt rött, kanske från Languedoc eller Algeriet.

Bränna vass: Ett bra ”vardagsvin”, det vill säga ett vin som går alla dagar i veckan och är allround på matbordet, som klarar både pizza och tacos. Kanske ett ganska fruktigt och inbjudande rödvin, sannolikt med ett stänk ek och en hel del kraft utan att bli alltför nyansrikt. Till exempel Les Sorts Selecció (nr 70217, 115kr), garnacha och carinena från Montsant. Annat spanskt rött eller något från Chile (Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon, nr 6000, 99 kr)  eller Bordeaux (Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 kr) för den som tycker det passar in i ens vardag. Den som hellre dricker mjölk, vatten eller lättöl i vardagen ska så klart hellre låta den drycken ackompanjera novellen ”Bränna vass”.

Juluppståndelse (L’Inconnue de la Seine): Portvin (gärna vintage), bra konjak, glögg (klassisk, gärna Blossa).

Motljusmöte: Friskt vin på godello (Godello (Dominio de Tares) 2017, nr 72451, 185 kr); txakolina (Marko Gure Arbasoak 2017, nr 99010, 199 kr) ; frisk mintdryck.

19.02: –

Ormbane: Absint eller Elixir d’Anvers; möjligen Fernet Branca.

Lena: –

Seriemördaren i vingården: Rött av alla slag från Roussillon, Gaillac, Madiran, Marmandais, eller Languedoc (Domaine de Brescou 2015, nr 70921, 99 kr).

Later’s Warfarin Bait: Absint, Elixir d’ Anvers, Gammeldansk, Fernet Branca eller Underberg.

Svens dröm: Orange vin.

Vägskäl: –

Mellanlandning: Kaffe, öl (lager), chilenskt rödvin av enkel sort.

Livets stig: Elegant Brunello di Montalcino till exempel ”La Fuga” (nr 12330, 299kr); finstämd bourgogne (Corton Grand Cru “Les Grandes Lolières” (Maison Capitain-Gagnerot) 2013, nr 71717, 699kr); bra Bordeaux (Virginie de Valandraud 2015, nr 77502, 499kr).

Hissen på tunnelbanestationen: –

Vid regnbågens slut: Pärlande vitt, vinho verde, rosé (gärna på pinot gris).

Min vän och jag: Kraftfullt vin från Oregon, Kalifornien eller Washington State (Girard Old Vine Zinfandel 2016, nr 22337, 199kr eller HFE (Hedges Red Mountain) 2014, nr 70976, 249 kr).

Tour du Haut Var: Kraftfullt rosévin, rent naturvin, eklagrad och frisk rolle från Provence.

Originalet: Orange vin, rött (rent) naturvin.

Lauras laundrette: Äldre Rioja Gran Reserva (röd, vit), gammalt Bordeaux-vin (rött, vitt, sött). Tips: Rioja Bordón Gran Reserva 2007, nr 86815, 165 kr. Ett vin med många upplevelser i doften.

Göken: Kokkaffe & Renat.

Natt i Nimes del I: Rött från Costières de Nimes (gärna rustikt).

Natt i Nimes del 2: Rött från Costières de Nimes (gärna elegant).

Väderkongressen: Get 21 ; mint-dryck.

Mitt kafé i Draguignan: Espresso & grappa ; Café au lait (gärna med en croissant av god kvalitet).

Odören i sängkammaren: Orange vin, vitt från Jura, sherry, retsina, gult vin från Kina, bävergäll.

François Villon: Röd eller vit Bordeaux (Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 kr), eventuellt rosé från Tavel (Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 119 kr).

Cliffhanger: Enkelt & tillrättalagt rödtjut från Kalifornien, white zin.

Mannen med julgransfoten: Glögg (Blossa, Tomtemor), julmust.

Viljans triumf: Färggrann drink.

De libyska antropofagerna: Egri Bikavér, bulgarisk melnik eller misket, algeriskt rödtjut, orent vin från Marocko, mint-te.

Jonas G:s död: Oxiderat vin.

Gammelmagister Flanell: Mogen Rioja.

Paul och Oscar: Patis, rosé från Tavel (Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 119 kr).

Morgonstämning: Frisk riesling från Tyskland (Riesling Mineral Trocken (Weingut Achim von Oetinger) 2016, nr 75633, 199 kr).

Blacken – en inside story: Bläckigt rödtjut.

Bonus: Efter slutsignalen: Pastis, enkelt bubbel (eventuellt Clairette de Die).

Musik.

Idag släpps Bränna vass!

Idag släppas min nya novellsamling ”Bränna vass”. Finns hos välsorterade bokhandlare och på nätet. 38 berättelser av olika slag. Långa. Korta. Mittemellan. Ibland roliga, ibland inte fullt så roliga, kanske rent av motsatsen. Provläs gärna här.Har alltid varit förtjust i novellen som form och novellsamlingar ger, förutsatt de är välskrivna och väl berättade, läsaren en mängd  upplevelser över ett brett spektra. Mycket för pengarna. Som om sju-åtta olika viner kunde buteljeras i en och samma flaska. Sist men inte minst har novellsamlingen den fördelen att det går bra att läsa en eller ett par berättelser, glömma boken några veckor och sedan fortsätta läsa utan att uppleva att ett uppehåll gjorts. Kort sagt bjuder novellsamlingen in till ett mer fritt och mindre kravfyllt förhållande än romanen.