Utgår från att alla läst Fatima Bremmers utmärkta bok ”Ett jävla solsken” och att alla tycker om den lika mycket som jag. En välskriven och väldokumenterad bok om en av alla dessa mer eller mindre bortglömda, stora personligheter i vår gemensamma historia. Ester Blenda Nordström (1891 – 1948) skrev böcker som rimligen inspirerat Astrid Lindgren på många vis, inte minst till figuren Pippi Långstrump (Ester Blenda som liten lär ha varit förebilden till hennes egna böcker om rackarungen Ann-Mari), hon wallraffade innan Wallraff ens var född, reste i Amerika och i Europa, bosatte sig en tid i Sibirien, undervisade samer i Lappland, körde motorcykel och bil, umgicks med Elin Wägner och samtidens kvinnliga spjutspetsar, med mera.
Har nu läst en av Ester Blendas böcker från den tiden det begav sig, ”En piga bland pigor” – utgiven 1914 och tryckt i 15 upplagor (!). En bok som också var en uppmärksammad artikelserie i Svenska Dagbladet. Kort sagt utgav sig Ester Blenda för att vara en piga, sökte jobb på en gård i Sörmland, fick jobbet, arbetade en månad som piga och dokumenterade upplevelsen. En bok som fick ett stort genomslag på sin tid och satte fokus på lantarbetarnas och särskilt pigornas situation med arbete mest varje dag, långa arbetspass och usel ersättning.
Nåväl, när man läser texten idag framstår den som lite lätt töntigt skriven, men detta var sannolikt en förutsättning för publicering vid den här tiden. Det dokumenterande värdet kan emellertid inte överskattas och möjligen skulle man kunnat ha önskat att Ester Blenda arbetat en månad till eller tagit tjänst på ytterligare en gård och på så vis drygat ut både innehåll och persongalleriet och dokumentationen av denna lantliga samtid. Hursomhelst en även idag klart läsvärt bok.
Ester Blenda Nordström: En piga bland pigor
Svara
Dålig bok alltså? Nej. Möjligen förvånande att karlns texter är så yviga och allt annat än stringenta. ”Sérotonine” är en sådan där text som lektörer, förlagsredaktörer och kritiker älskar att kalla yvig. En text som behöver stramas upp. Men klart godkänd i den storsäljande kioskdeckar-klassen. För samtidigt är det ofta ganska kul. Houellebecq har helt klart humor. En många gånger skön humor för oss svartsynta cyniker. Och så är han en misantrop. Däremot är han inte, vilket många annars menar att han är, en provokatör. Rimligtvis kommer pedofili alltid att vara ett otrevligt och i sig provocerande ämne. Men att använda det i en roman, i en utan vidare omständigheter inlagd händelse som inte behövs för något alls förutom att provocera, är inte provokativt 2019. Bara sökt. På liknande vis tar Houellebecq inte sällan genvägar för att driva sin berättelse framåt och andra gånger är det både patetiskt och på gränsen till pekoral.
Men, som sagt, det fungerar ändå, för man vill vidare i texten, man vill veta vad som kommer att hända, vart allt detta tar vägen, all denna text med alla kommatecken och pladder och en och annan parentes och enstaka semikolon, och ett tag, mot slutet, verkar det som att slutet faktiskt kommer bli riktigt originellt, men nej, det blir det inte (ber om ursäkt för den spoilern); och mitt i allt detta hinner Houellebecq med att kraftigt kritisera Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik, de stora varuhus-kedjornas prispress, nyliberalismen, globaliseringen och han vill ha tillbaka en tid när samhället pyntar för tågen så de får tillräckligt med resurser för att kunna gå i tid igen, och lite till. Jo, och så beklagar han sig, högst sympatiskt, över att erotiken i teve-världen nu dessvärre ersatts av kockar.
En annan spännande tanke i backspegeln är funderingarna kring Storbritannien och EU. UD-tjänstemannen Freddie Hamilton läser högt ur en tidning om att Australien absolut inte vill att Storbritannien ska gå med i EU. ”What utter nonsense,” utbrister han då, ”Australia should keep her nose out of it. We must have our markets abroad and trade with the foreigners. We always have and always will. What’s the point of having foreigners on your doorstep if you’re going to let them put you out of business.”
I alla fall avseende svälten. När hon behövs som bäst är hon inte hemma. Rent autofiktivt kan konstateras att hon har åkt på mässa någonstans i vårt fyrkantiga land – innan någon pilot från SAS eller så nu påpekar att Frankrike knappast är fyrkantigt till ytan: låt oss konstatera att landet än mindre är cirkelformat eller trekantigt – och lämnat er utsände i de författande och vinmakande olycksbarnen i samhällets arma subkultur vind för våg. Detta innebär umbäranden. Dagar av hunger och rättfärdigad självömkan. Av vidbrända pizzor i mikrovågsugnen, svarta lardônger tänkta att ingå i en carbonara som bara blev carbon och irriterade hundar som bara får torrfoder dagarna i ända. Om ändå François-André Danican Philidor ville komma förbi med sitt schackspel eller Jennifer Clement med några uppmuntrande ord eller Tomas Sankara med några tankar om Burkina Faso år 2019 eller Robert Fripp med en förfrågan om lite hjälp med en ny låt eller Tracey Ullman som ber om hjälp med en ny sketch eller, i brist på annat, ett berömt pizzabud som Jesse Eisenberg.
Att tänka på Cederhök gör ont. Den gamle komikern är en symbol för allt det förlorade, allt som inte blev. Ju mer han tänker på det, desto argare blir han. För så är det ju: Någon har bestulit honom på hans liv! Någon har tagit hans framtid ifrån honom. Förstört hans land. Stängt affärerna han så väl kände till. Lailas godisaffär med sina påtagliga dofter av salta bomber, vingummin och äpplen och päron. Svenssons Livs! Där han arbetade som springpojke när han gick i nian. Åkessons Radio & TV. Doften av vinylplattor och ny elektronik. Stereoanläggningar med allt i ett. Kassettband. Leksaksaffären! Dinky Toys. Corgi Toys. Fleischman. Märklin. Fantomenringar. Vad hände?
Han sveper whiskyn, Grant’s Blended Scotch köpt av polacken med bagageluckan full. Funderar på att skicka en dickpic till Linnéa Claeson. Skickar en till Zara Larsson istället. Häller upp mer whisky. Hittar en rant om Annie Lööf. Orkar inte läsa den. Tweetar bara ”Subba! Du ska brinna i hälvettet!”. Söker på Jan Björklund. Hittar snart en rant. Skriver ”Landsförrdare! Du ska dö!”. Gillar en tweet från ”Hämnaren” som lagt upp en bild på Stockholms Stadshus och texten ”Stockholms Svinhus”. Tänker lite på Sten-Åke Cederhök. Börjar snyfta. Googlar på ”rådjur”. Hittar snart en bild på ett rådjurskid. Börjar gråta. Öppnar Facebook och lägger upp bilden där. Stänger Facebook. Öppnar igen. Lägger in bilden på Sten-Åke Cederhök och texten ”Vi glömmer aldrig!”.