En smäll, och doften av ett blixtnedslag. Marcel Proust d.y. kände igen den där kvardröjande lukten av krut och varm metall och insåg att åskan, än en gång och bokstavligen talat med dunder och brak, slagit ner i den alltför känsliga förutsättningen för uppkoppling mot omvärlden, ringde telekom-leverantören (från sin mobil, långt från hemmet där inget, av självklara skäl, fungerade), som påstod att det inte var något fel på apparaturen i huset, ringde näthandhavaren, som påstod att det inte var något fel på ledningarna, ringde chefer på båda företagen, förklarade situationen, skällde, fick till ett möte med en reparatör från respektive chef, satte sig att vänta, tog emot reparatörerna (tre veckor senare), en snubbe i svarta snickarbyxor med en otalig mängd fickor fullproppade med mätinstrument och verktyg (Snubbe 1), en snubbe med jeans och en pullover och verktygen i en för ändamålet avsedd låda (Snubbe 2), väl på plats började de båda mäta och humma.
Snubbe 1: Hm, mmm.
Snubbe 2: Mmm, hm.
Snubbe 1: Jag har kräm här.
Snubbe 2: Mmm?
Snubbe 1: Fullt kräm.
Snubbe 2: Hm.
Snubbe 1: Riktigt bra med kräm här. Jag ringer RER och kollar.
Snubbe 2: Mm.
Snubbe 1: Japp, kräm, säger de också, du måste kolla dscl, dssl och assiscsl.
Snubbe 2: Mm.
Snubbe 1: Tänk att vägguttagen alltid sitter så man inte kommer åt dem.
Snubbe 2: Mmm, jag vet.
Snubbe 1: Var hos en ryss förra veckan, haha, uttaget satt under ett piano med fyra ben.
Snubbe 2. Åhå.
Snubbe 1: Var tvungen att krypa för att komma åt det.
Snubbe 2: Åhå.
Snubbe 1: På alla fyra.
Snubbe 2: Åhå.
Snubbe 1: Krypa. På alla fyra. Under pianot. Uttaget satt verkligen dumt till. En ryss.
Snubbe 2: Åhå.
Snubbe 1: Det är alltid så. Uttagen sitter dumt till.
Snubbe 2: Ja. En ryss?
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Åhå.
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Piano på fyra ben?
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Åhå.
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Gick du teknisk linje på gymnasiet?
Snubbe 1: Varför undrar du?
Snubbe 2: Vad heter du?
Snubbe 1: Pierre Framboise.
Snubbe 2: Framboise?
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Framboise. Jag undrar om vi inte gick på gymnasiet samtidigt.
Snubbe 1: Det undrar jag, det finns fler Framboise.
Snubbe 2: Som gått teknisk?
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Var gick du någonstans?
Snubbe 1: I Le Luc.
Snubbe2: Ja, Framboise. I Le Luc. Jag gick i Le Luc.
Snubbe 1: Gick du teknisk?
Snubbe 2: Ja
Snubbe 1: I Le Luc?
Snubbe 2: Ja.
Snubbe 1: När då?
Snubbe 2: 2000-2003.
Snubbe 1: Då gick inte jag där.
Snubbe 2: Men du har gått teknisk i Le Luc?
Snubbe 1: Ja, men inte 2000-2003.
Snubbe 2: När gick du där då?
Snubbe 1: Typ 2001-2004.
Snubbe 2: Jamen, då gick vi ju där samtidigt!
Snubbe 1: Njae, inte riktigt, väl? Du gick ju där 2000-2003.
Snubbe 2: Ja, men vi gick där samtidigt 2001-2003!
Snubbe 1: Men inte i samma klass.
Snubbe 2: Nej, det stämmer.
Snubbe 1: Och inte samma år så att säga.
Snubbe 2: Nej, det stämmer, men vi gick på skolan samtidigt.
Snubbe 1: Ja, det stämmer.
Snubbe 2: Ja.
Snubbe 1: Men jag minns nte dig.
Snubbe 2: Jag minns inte direkt dig heller, men jag minns Framboise.
Snubbe 1: Vad heter du?
Snubbe 2: Gilles Pentecôtes.
Snubbe 1: Gilles Pentecôtes?
Snubbe 2: Ja.
Snubbe 1: Pentecôtes?
Snubbe 2: Ja.
Snubbe1: Pentecôtes, Pentecôtes… kanske minns jag något sådant.
Snubbe 2: Ja, alldeles oavsett så gick vi samtidigt på teknisk linje i Le Luc, fast åren efter varandra så att säga.
Snubbe 1: Ja, det gjorde vi, men jag minns inte dig. Nu ringer de om bekräftelse på RER. Ja, hallå? Ja. Bra, hejdå.
Snubbe 2: Kräm?
Snubbe 1: Kräm. Du får prova boxen.
Snubbe 2: Ja, jag provar boxen. Hmhmm.
Snubbe 1: Hm, mm, hm.
Snubbe 2: Ni har många underleverantörer nuförtiden.
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Som sköter ert arbete, eller kanske hjälper er att hinna med alla trasiga linjer?
Snubbe 1: Ja
Snubbe 2: De är värdelösa.
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Mmhm.
Snubbe 1: Men inte alla, Brignoles Brico Sarl är okej.
Snubbe 2: Ja, de är inte hopplösa.
Snubbe 1: Min kusin arbetar där.
Snubbe 2: Heter han Framboise?
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Gick han teknisk?
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: I Le Luc?
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Samtidigt med oss?
Snubbe 1: Minns inte. Kanske. Kommer du ihåg honom?
Snubbe 2: Kanske.
Snubbe 1: Men Bras Telecom SA är värdelösa. Kan inget.
Snubbe 2: De är hopplösa. Har aldrig reparerat något.
Snubbe 1: De anställer alla. Du behöver inte vara tekniker.
Snubbe 2: Det verkar så.
Snubbe 1: Det är så. Säg att du läst ekonomi.
Snubbe 2: Mmm.
Snubbe 1: Men ska arbeta som reparatör.
Snubbe 2: Mmm.
Snubbe 1: De anställer dig i alla fall. Fast du inget kan!
Snubbe 2: Håååå.
Snubbe 1: Mmmhm.
Snubbe 2: Le Luc.
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Åhå.
Snubbe 1: En ryss.
Snubbe 2: Boxen är död.
Snubbe 1. Fint ställe, enormt rum med ett stort piano på fyra ben.
Snubbe 2: Åhå. Alltid så, besvärligaste stället.
Snubbe 1: Ja.
Snubbe 2: Då, herr Proust, är allt klart. Ni måste byta ut er box. Herr Proust?
Snubbe 1: Sover han?
Snubbe 2: Verkar död.
Snubbe 1: Åhå.
Snubbe 2: Hm, mm, jo hm.
Snubbe 1: Död?
Snubbe 2: Hmm, jo. Död.
Snubbe 1: Åhå.
Har nu läst en av Ester Blendas böcker från den tiden det begav sig, ”
Nåväl, när man läser texten idag framstår den som lite lätt töntigt skriven, men detta var sannolikt en förutsättning för publicering vid den här tiden. Det dokumenterande värdet kan emellertid inte överskattas och möjligen skulle man kunnat ha önskat att Ester Blenda arbetat en månad till eller tagit tjänst på ytterligare en gård och på så vis drygat ut både innehåll och persongalleriet och dokumentationen av denna lantliga samtid. Hursomhelst en även idag klart läsvärt bok.
Dålig bok alltså? Nej. Möjligen förvånande att karlns texter är så yviga och allt annat än stringenta. ”Sérotonine” är en sådan där text som lektörer, förlagsredaktörer och kritiker älskar att kalla yvig. En text som behöver stramas upp. Men klart godkänd i den storsäljande kioskdeckar-klassen. För samtidigt är det ofta ganska kul. Houellebecq har helt klart humor. En många gånger skön humor för oss svartsynta cyniker. Och så är han en misantrop. Däremot är han inte, vilket många annars menar att han är, en provokatör. Rimligtvis kommer pedofili alltid att vara ett otrevligt och i sig provocerande ämne. Men att använda det i en roman, i en utan vidare omständigheter inlagd händelse som inte behövs för något alls förutom att provocera, är inte provokativt 2019. Bara sökt. På liknande vis tar Houellebecq inte sällan genvägar för att driva sin berättelse framåt och andra gånger är det både patetiskt och på gränsen till pekoral.
Men, som sagt, det fungerar ändå, för man vill vidare i texten, man vill veta vad som kommer att hända, vart allt detta tar vägen, all denna text med alla kommatecken och pladder och en och annan parentes och enstaka semikolon, och ett tag, mot slutet, verkar det som att slutet faktiskt kommer bli riktigt originellt, men nej, det blir det inte (ber om ursäkt för den spoilern); och mitt i allt detta hinner Houellebecq med att kraftigt kritisera Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik, de stora varuhus-kedjornas prispress, nyliberalismen, globaliseringen och han vill ha tillbaka en tid när samhället pyntar för tågen så de får tillräckligt med resurser för att kunna gå i tid igen, och lite till. Jo, och så beklagar han sig, högst sympatiskt, över att erotiken i teve-världen nu dessvärre ersatts av kockar.
En annan spännande tanke i backspegeln är funderingarna kring Storbritannien och EU. UD-tjänstemannen Freddie Hamilton läser högt ur en tidning om att Australien absolut inte vill att Storbritannien ska gå med i EU. ”What utter nonsense,” utbrister han då, ”Australia should keep her nose out of it. We must have our markets abroad and trade with the foreigners. We always have and always will. What’s the point of having foreigners on your doorstep if you’re going to let them put you out of business.”
I alla fall avseende svälten. När hon behövs som bäst är hon inte hemma. Rent autofiktivt kan konstateras att hon har åkt på mässa någonstans i vårt fyrkantiga land – innan någon pilot från SAS eller så nu påpekar att Frankrike knappast är fyrkantigt till ytan: låt oss konstatera att landet än mindre är cirkelformat eller trekantigt – och lämnat er utsände i de författande och vinmakande olycksbarnen i samhällets arma subkultur vind för våg. Detta innebär umbäranden. Dagar av hunger och rättfärdigad självömkan. Av vidbrända pizzor i mikrovågsugnen, svarta lardônger tänkta att ingå i en carbonara som bara blev carbon och irriterade hundar som bara får torrfoder dagarna i ända. Om ändå François-André Danican Philidor ville komma förbi med sitt schackspel eller Jennifer Clement med några uppmuntrande ord eller Tomas Sankara med några tankar om Burkina Faso år 2019 eller Robert Fripp med en förfrågan om lite hjälp med en ny låt eller Tracey Ullman som ber om hjälp med en ny sketch eller, i brist på annat, ett berömt pizzabud som Jesse Eisenberg.