Det i ”Ögdirs minnen” över fjorton sidor väl omtalade höviska gästabudet hade föregåtts av hövitsman Dagfinn Nidings förslagna tanke att gifta bort sin skrinda dotter Alvilda. Flera gånger hade han redan försökt få någon intresserad av den spinkiga tösen, men då det är allom bekant, att det är illavulet med skrinda kvinnor då de har allt annat än ett milt sinnelag var det som förgjort.
Själv hade Dagfinn funnit sig en kvinna dubbelt så tjock som någon annan runt Svedska vattnet, med armar som kunde mäta sig med självaste Tors och ben som masten på ett stort krigsskepp. Inte undra på att han vart gramse över att gudarna drabbat honom så hårt, att han fått en utögd, skrind och snipig dotter, med ett sinnelag som innebar fara å färde varhelst hon dök upp; ett sinnelag som krävde svår tuktan så länge tösen vägrade äta de grillade kalvryggar och dricka de ämbar mjöd trälarna förplägade den unga med mest var dag, både då guldplattan sågs stiga borta i synranden och då mörkret var utpräglat. Inte en dag hade slavarna förgätit att förpläga den unga med den anbefallda förplägnaden.
”Vid Megingjords förgyllda spänne och alla turser i Trymhem!” utbrast den gramse hövitsmannen Dagfinn och fortfor: ”Jag ska göda bruden så hon blir fet och får ett frommare sinnelag! Hon ska bli så stor och tjock att hon värdig blir att bli en storvulen mans maka, en frejdad man, känd för sina bedrifter och stordåd, och åt honom ska hon skänka storvulna piltar!”
”Men förtala mig du, du Dagfinn, hur detta skall gå till!” sa då hans hulda maka, Gotvar från Brennöar.
”Jo du, du Gotvar från Brennöar, det ska jag förtälja dig, då du spor så fint, att det syns mig att vi måste göda piltan vår och det båtar till ingen nytta att sitta och vänta på att hon ska bli fet av sig själv, för det har vi gjort många månvarv medan solen har gått i vila bakom synranden och åter stigit upp, så många gånger att vi ej räkna dem kan, är det fyra tolfter och åter fyra tolfter och en halv tolft på det? Och så fyra gånger fyra somrar på det. Så länge att ingen längre vet. Nej du, du Gotvar från Brennöar, Alvild är inte som sin tremänning, Margareta, som är så tjock och trind att inte ens fyra stora karlar som håller varandra i händerna förmår famna henne!”
”Det är nog gott och väl det du förtäljer, du Dagfinn, vad har du i din förtänksamhet kommit fram till? Hur ska du göra så någon vill vid Alvilda?” sporte så Gotvar från Brennöar sin hulde make, den sällsporde Dagfinn, hövitsmannen, och hon fortfor: ”Du får inte göra Alvilda vrensk för då kan hon i harm kesa iväg innan Tors bockar hinner gnärka gräsligt.”
När Dagfinn, den sällsporde hövitsmannen, nu skickade henne en lusing över nunan, förstod Gotvar från Brennöar att hon opåtalt stört Dagfinn i dennes tankar ity hövitsmannen hade förlorat sig i stora tankar och han hade med klarhet tillhållit henne att i de stunderna fick han under inga omständigheter störas. Detta hade hon i sin iver att hjälpa sin skrinda dotter förgat. Nu tycktes hennes stäckiga ben henne sinnade att ändvända henne och ta till flykten i det fall Dagfinn skulle ställa sin håg till vapengny mot sin hulda maka. Snabbt som Höders lömska pil hämtade hon och gav åt sin make en stånka mjöd. Denna tömde hövitsmannen i ett svep, och han lugnade sig något då honningen alltid mildrade hans sinne. ”Tack, Gotvar från Brennöar, det mjödet smakade inte illavulet. Trulla nu iväg efter ett helt ämbar mjöd åt mig, du Gotvar från Brennöar!” Så sa han, denne hövitsman som hade för vana att snäsa kvinnfolk och som drack ett åm mjöd om dagen. Och han visste att det som nog skulle få fart på den skrinda Alvildas aptit på kalvrygg och gristryne var en svår tuktning och på det att smaka havets salt och vintersvala bölja.
Förslagen var han, hövitsmannen Dagfinn Niding, och ett höviskt gästabud vars like ingen sett sedan Ägirs dagar satte han i verket, men Alvilda den utögda, skrinda och snipiga, förblev utögd, skrind, snipig och ogift.
Har nu läst en av Ester Blendas böcker från den tiden det begav sig, ”
Nåväl, när man läser texten idag framstår den som lite lätt töntigt skriven, men detta var sannolikt en förutsättning för publicering vid den här tiden. Det dokumenterande värdet kan emellertid inte överskattas och möjligen skulle man kunnat ha önskat att Ester Blenda arbetat en månad till eller tagit tjänst på ytterligare en gård och på så vis drygat ut både innehåll och persongalleriet och dokumentationen av denna lantliga samtid. Hursomhelst en även idag klart läsvärt bok.
Dålig bok alltså? Nej. Möjligen förvånande att karlns texter är så yviga och allt annat än stringenta. ”Sérotonine” är en sådan där text som lektörer, förlagsredaktörer och kritiker älskar att kalla yvig. En text som behöver stramas upp. Men klart godkänd i den storsäljande kioskdeckar-klassen. För samtidigt är det ofta ganska kul. Houellebecq har helt klart humor. En många gånger skön humor för oss svartsynta cyniker. Och så är han en misantrop. Däremot är han inte, vilket många annars menar att han är, en provokatör. Rimligtvis kommer pedofili alltid att vara ett otrevligt och i sig provocerande ämne. Men att använda det i en roman, i en utan vidare omständigheter inlagd händelse som inte behövs för något alls förutom att provocera, är inte provokativt 2019. Bara sökt. På liknande vis tar Houellebecq inte sällan genvägar för att driva sin berättelse framåt och andra gånger är det både patetiskt och på gränsen till pekoral.
Men, som sagt, det fungerar ändå, för man vill vidare i texten, man vill veta vad som kommer att hända, vart allt detta tar vägen, all denna text med alla kommatecken och pladder och en och annan parentes och enstaka semikolon, och ett tag, mot slutet, verkar det som att slutet faktiskt kommer bli riktigt originellt, men nej, det blir det inte (ber om ursäkt för den spoilern); och mitt i allt detta hinner Houellebecq med att kraftigt kritisera Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik, de stora varuhus-kedjornas prispress, nyliberalismen, globaliseringen och han vill ha tillbaka en tid när samhället pyntar för tågen så de får tillräckligt med resurser för att kunna gå i tid igen, och lite till. Jo, och så beklagar han sig, högst sympatiskt, över att erotiken i teve-världen nu dessvärre ersatts av kockar.
En annan spännande tanke i backspegeln är funderingarna kring Storbritannien och EU. UD-tjänstemannen Freddie Hamilton läser högt ur en tidning om att Australien absolut inte vill att Storbritannien ska gå med i EU. ”What utter nonsense,” utbrister han då, ”Australia should keep her nose out of it. We must have our markets abroad and trade with the foreigners. We always have and always will. What’s the point of having foreigners on your doorstep if you’re going to let them put you out of business.”