Kortnovellvecka på vinifierat 1.0

En vecka, varje dag en kortnovell, först ut är

Diagnos

”Verkligen”, säger Docteur Blairot och ser besviket på mig. Han har ju precis förklarat mig frisk och här sitter jag nu och påstår att saker och ting inte är så illa i Sverige. Att mycket strunt och rena lögner medvetet sprids från ryska och kinesiska och andra utländska trollfabriker och att det omhuldas, sprids och byggs på av bittra svenskar. Docteur Blairot är en bitter fransman. Han har mer gemensamt med dem som skriker ”systemkollaps” och som på fullt allvar menar att allt är åt pipsvängen i rika, välmående länder som Sverige och Frankrike, än med mig, som precis hävdat motsatsen. Han ser oerhört besviken ut nu.

”Men visst blir allt sämre i Sverige också,” skyndar jag mig att tillägga, ”det är inte det att allt är fel som sägs och skrivs, och visst var det bättre förr…” Docteur Blairot avvaktar. Den djupa, nattsvarta besvikelsen är borta ur hans ögon men helt på min sida är han ännu inte. ”Om ni visste, Docteur, hur illa ställt det är med sjukvården i Sverige…” Han lyser upp. Ha! Där hittade jag en synnerligen framkomlig väg! ”En katastrof, Doteur. En ka-ta-strof!” skyndar jag mig tillägga för jag ser att han är redo att ta kommandot igen.

”Ja,” säger han, ”vi är på väg mot en katastrof, och inget kan hindra det!” Nu ser han nöjd och belåten ut igen och ler det där mysiga, breda leendet som får ögonen att bli till små springor i det korpulenta ansiktet, så där som han brukar se ut när han säger ”Allt är i sin ordning, Monsieur, men se upp med skinkan! Ät inget fläskkött!”. ”Nej, Docteur, självklart inte, jag äter inte fläskkött, inte alls, för hälsans skull.” När jag säger det vet hans belåtenhet inga gränser. Har tidigare försökt med att berätta hur mycket jag motionerar, att jag inte röker, inte dricker mycket alkohol, att jag… Inget har gjort intryck på Docteur Blairot. Men han gillar att jag säger att jag inte äter fläsk, och då säger jag det i förebyggande syfte så han inte ger mig en diagnos jag inte vill ha. Idag var jag en hårsmån från att åka på något skit bara för att jag försökte bringa reda i hans dystopiska värld – en tanke så korkad att en diagnos ligger nära till hands, det måste jag tillstå.

Sarah Klang & Blaireau på engelska.

Antoine Laurain: Presidentens hatt

Köpte den här boken, Presidentens hatt, därför att den verkade vara en feel good, vilket väl kan vara på sin plats ibland. Och feel good är den. Snäll och trevlig. Och ganska innehållslös. Det hjälper inte att författaren går på krogen och dricker vin ibland och att han plockat in en ”näsa” i texten, som vore det en blinkning till ”Kronos väv”. Berättelsen om hur president Mitterands hatt går från skult till skult och åstadkommer små underverk är ett rekommendabelt tidsfördriv blott för den som har tid och med tanke på det får ni gärna tacka er utsände i de meningslösa böckernas frustrerande bibliotek för att denne tagit av sin dyrbara tid för att upptäcka detta åt er.

Presidentiell musik.

Skynda fynda Kronos väv!

Nu har äntligen det som alla snåla och illojala HR:are väntat på hänt. Kronos väv har hunnit komma så pass till åren, redan ett och ett halvt år, och har blivit så stor att det är dags att pocketprisanpassa sig. Således, alla ni som suttit och snålhållit i plånboken istället för att pynta boken och ni som tänker köpa på er ytterligare fem-sex ex att ge bort vid middagsbjudningar, födelsedagar samt då ni vill framstå som kulturellt bevandrade, nu när priset i stort sett raderas ut i ett slag, har ni chansen. Mitt tips är att ni ska beställa nu med en gång. Billigast förefaller Vulkan vara (i skrivande stund 80 pix), men Bokus är inte mycket sämre (81 sek), och sedan radar de upp sig, Adlibris, Akademibokhandeln och alla de andra. Så gott som gratis.

Ovan en bild från Achille Debussys stamhak i Draguignan (läs den numer så gott som gratis boken så förstår ni bildens betydelse). Gratis musik.

Ian McEwan: Amsterdam

Vissa berättare har inte så mycket att berätta, ändå mindre att säga. Men de vet hur de ska sätta ihop och förpacka texten. Andra är så bra på att berätta att de inte behöver måla med vare sig breda penseldrag eller in i minsta detalj. Och de har något att berätta, kanske till och något att säga. Ian McEwan har berättelser att berätta, och han gör det väldigt bra. ”Amsterdam” är en lagom lång liten bok som innehåller mer än majoriteten av samtidens tegelstenar. Kort sagt en väl berättad, smart berättelse. Rekommenderas.

Holland musicerar! Holland igen*! *Joop van Nimwegen excellerar å det grövsta och samtidens villbliare tappade både hakan och plektrumet.

Hans Keilson: Komedi i moll

Enligt många röster är Hans Keilson den störste och bäste författaren vi (eventuellt) aldrig hört talas om – ytterligare en av de där utmärkta skribenterna som hamnar under radarn och blir stora efter sin bortgång, eller, som i Keilsons fall, just före den (han slog internationellt igenom som 100-åring, sedan ”Komedi i moll” översatts till engelska). I Sverige hittar vi nu både ”Komedi i moll” och ”Vedersakarens död”, utgivna på Lunda-förlaget Nilsson.

”Komedi i moll”, som er utsände i de blått böljande och skönt sjungande finlitterära oceanerna fyllda av sant och falskt liv just plöjt, är tveklöst en bok värd att inte gå spårlöst genom historien. Framförallt därför att den bär vittnesmål om hur det är att vara jagad fast man inte gjort något annat än att födas på fel plats vid fel tidpunkt i historien och om hur det är att tvingas leva gömd. Vi får också en bild av vad det innebär att hålla en jagad medmänniska gömd hos sig. Språket är sparsmakat, tempot som sig bör ganska makligt. Omfånget tilltalande (<150 sidor). Det gör att texten blir effektiv och varje sida ett nöje att ta sig igenom.

Värt att tillägga är att Hans Keilson var tysk och jude. Under andra världskriget levde han enligt uppgift själv periodvis gömd hos andra och han var också aktiv som motståndsman i Holland. Efter kriget var han framförallt verksam som psykiater och kom att, enligt bokens författarpresentation, företrädesvis arbeta med traumatiserade barn som förlorat sina föräldrar. Tydligen en inte bara utmärkt författare (värd att upptäcka) utan också en fin människa i ordets rätta bemärkelse.

Musik!

Bookstorage.ru någon?

Er utsände bland de inte alltid helt alldeles fullt ut tydliga länkarnas underbart klickbara avgrunder, har ett spännande erbjudande för en HR som känner att den är för ett rationellt och empiriskt utforskande av vår gemensamma värld och de livsbetingelser vi som människor står inför nådens år 2017, och alltså inte vill tillhöra skaran med vettvillingar som tycker att det är bäst att inte veta och att det vore himla skönt att få bädda ner sig i 1876 om det bara vore möjligt. Med detta sagt vill den nyss nämnde utsände påpeka att om flera vill anta den inom kort beskrivna utmaningen går det för sig – det vore oss främmande att stänga ute någon när det vankas spännande utmaningar och kanske livsviktig samtidsforskning.

Nog av, till saken! Jo, det är så att min novellsamling ”Ditt och mitt livs novell” 20 år efter utgivningsåret dykt upp som gratisutgåva på sajten Bookstorage.ru. Givetvis oerhört smickrande att bli utgiven (på svenska) i Ryssland 20 år efter lanseringen. Möjligen förefaller det oss att det faktum att boken tydligen kan laddas ner gratis kan utgöra lite smolk i glädjebägaren. Å andra sidan känns det fint att utges i Bulgakovs och Dostojevskijs Ryssland. 

Dock! Det som måste undersökas är vad som händer när man klickar på någon av länkarna på sajten, till exempel ”Download free” eller varför inte tweeta (genom att klicka på Twitter-symbolen) ut det här, måste man ändå säga, gentila erbjudandet från våra vänner i öst? Med andra ord, kära HR:are, vill någon framåtsträvande och nyfiken av er vara så snäll att gå in på sajten och klicka på valfri länk? Återkom sedan här på sidan (i kommentarsfältet) med en liten rapport om vad som hände.

Musik!

Fotnot: vinifierat.se tar inget ansvar för vad enskilda HR:are gör och svär sig fritt från stämpling, allt i enlighet med bloggens juridiska rådgivares råd.

 

Storytelling i Tällberg

Storytelling i Tällberg under Trettonhelgen. Det ligger en bit bort i tiden, men snart är vi där och risken finns att det blir fullbokat innan vi hinner blinka och säga God jul och Gott Nytt År och det är ett gott skäl att boka i god tid för den som för sitt liv inte vill missa detta. Er utsände i de till Trettonhelgen och Tällberg förlagda litterära evenemangens vitskrudade men ändå allt annat än insnöade värld var på plats också i fjol och talade då bland annat om sina skönlitterära alster och presenterade ett och annat vin.

Den här gången ska den nyss nämnde tala om vinlitteratur samt på allmän begäran återigen presentera ett eller annat vin. Den som nu inte tycker att det inslaget räcker för att dra till Siljansbygden över Trettonhelgen kan för all del frottera sig med folk som Suzanne Osten, David Lagercrantz, Lena Andersson och Daniel Sjölin med flera, vad det nu ska vara bra för. Hursomhaver kommer de att tala om saker som konsten att skriva en story och mer allmänt om dramaturgi. Läs mer här.

Förtäljande musik? Bonus: Porcupine Tree.

Magdalena Ribbing & Anakolut

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

Malin Persson Giolito: Störst av allt

Svensk bestseller om en flicka som svikits av vuxenvärlden och samhället, förpackad som en tillbakablickande rättegångsfilm/bok. Giolito kan sin sak – från att skriva via juridiken till psykologin – och är en skarp iakttagare. Bra. Rekommenderas.

Efter en trevande inledning lyfter John Frusciante & Josh Klinghoffer stillsamt mot sjunde himlen.

Hans Alfredson & (Stadd i) Statisk rörelse

Min första roman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet” (Författares Bokmaskin 1986) delade läsekretsen i två: en som tyckte boken var mycket bra, en som tyckte den var trams. Till dem som tyckte den var mycket bra hörde Hans Alfredson och när jag senare bad honom skriva ett förord till min andra roman, ”(Stadd i) Statisk rörelse” (Gong Gong 1995), hade han den oerhörda vänligheten att göra det. Så här lyder det förordet:

”På utställningen ’Rörelse i konsten’ på Moderna Museet någon gång på 60-talet inhandlade jag mig ett debuskop, d.v.s. en variant av ett vanligt kalejdoskop, där det man tittar på inte består av små olikfärgade glasbitar, som man kan skaka runt mellan speglarna, utan ett utsnitt av verkligheten, som ordnar sig i fantastiska symmetriska mönster.

’(Stadd i) Statisk rörelse’ påminner om ett debuskop fullt av märkvärdiga bilder, Lesefruchte, vildsinta uppslag, ibland nästan gaggigt självupptagna filosofem, sanslösa skämt, dödliga allvarligheter och barnsligheter.

Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen sittande iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen.

Precis som i författarens tidigare verk ’Anakolut’ saknar den här boken medvetet sammanhang i sin konstruktion, liksom huvudperson och handling. Den är jobbig att läsa! Ibland blir man förbannad – men man kan inte låta bli att fortsätta. Kanske uppnår man till slut den terapeutiska effekt, som texten uppenbarligen har haft på sin författare.

Det förekommer massor av citat från Bloch, Jung och andra, men kanske framför allt från Robert Musil. Ett som inte är med vill jag här anföra (från del 3 av Mannen utan egenskaper):

’ ”Det påstås att han skall vara ett geni” – ”Det var roligt att höra!” svarade Meseritscher. – Vill man snabbt och säkert kunna servera de nyheter som finns, får det nya inte vara alltför olikt det gamla som man redan känner till. Inte ens geniet utgör därvid något undantag, det vill säga det verkliga och erkända geniet, vars betydelse samtiden snabbt enas om.

Annat är det med ett geni som inte alla genast håller för att vara ett sådant! Det har så att säga något fullständigt ogenialt över sig, men inte ens detta har det helt för sig självt, så att man kan missta sig på det i alla avseenden.’

Börja brottas med den här texten! Kanske får du ner den på rygg, om du är stark och har ögonen med dig. Det är inte Kullagulla blir flygvärdinna.

Hans Alfredson”