Mäklaren

Mäklaren visade sig vara en äldre herre. ”Han måste ha lurat många i sitt liv,” tänkte jag när jag såg honom. ”Vi ska gå ut med ett lågt pris,” sa han, ”tricket är att få någon på kroken, att få någon att verkligen vilja ha något, sedan ser vi till att få det pekuniära dit vi vill. Budgivning och så.” Han sa så, ”det pekuniära.” ”Är du möjligen med i Facebook-gruppen ’Utrotningshotade ord och uttryck’?” frågade jag. ”Inte alls,” skrattade han, ”jag är inte gammal nog för att ha koll på sådant”. ”Men du sa ju ’det pekuniära’! Det är gammalmansprat!” ”Jajo, men jag är mäklare, jag talar med bönder på bönders vis och jag använder gammalmansprat när jag pratar med äldre människor.”

Ljus rosé

”Ljus rosé är det enda jag dricker. Röd rosé är söt.” Det var alldeles uppenbart att tanten var tokig, men jag försökte ändå. ”Färgen har inget med vinets sockerhalt att göra.” Då fick hon spelet. ”Såg du inte det där teve-programmet om hur de tillsätter en massa essenser till vin?” ”Jo”, sa jag, ”men det är olagligt att tillsätta essenser till vin.” ”Dumheter”, sa hon och sippade på sitt surt blekfisiga och på det stora hela taget smaklösa rosévin med den lilla grapefruktstonen i den avslutande och rysningsframkallande beskan, ”jag säger ju att jag såg det på teve.”

Musik.

W.A.Mozart

W.A.Mozart, den glade gamängen och klassiske kompositören, sägs ha lidit av Tourettes syndrom. Kort sagt tryfferade han sina brev och andra texter med snusk. Nuförtiden  tror alla att Far lider av Tourettes syndrom. Att han tvångsmässigt skriver in snusk i sina texter. Som Mozart. Far skriver många insändare till lokaltidningen. Det kan stå ”Nu får det vara nog! Vi ortsbor orkar inte med nattbuset längre! Musik, skrik, bilar med tjutande däck – stopp säger vi!”. Undertecknat ”Vän av ordning”. Men det som kommer tidningen tillhanda är ”Nu får det vara pitt! Vi ortsbor knullar inte med nattbuset längre! Musik, skrik, bilar med tjutande däck – erektion säger vi!”. Undertecknat ”Vän av pungkula”. Far skriver också många debattinlägg åt sitt parti på det kommunala planet. Det kan stå ”därför hemställer vi” och ”åberopande paragraf elva”. Men det som kommer partiets kansli tillhanda är snarare ”därför kopulerar vi ” och ”åberopande paragraf vulva”. Men det gör han inte. Lider av Tourettes syndrom. Far. Det är jag som i största hemlighet lägger till snusket i Fars insändare och politiska texter innan de går iväg till lokaltidningen respektive partiets lokalavdelning.

Musik.

Paris

Paris är en fantastisk stad. Eiffeltornet, paradgator, kaféer, floden Seine. Stjärnkrogar med kockar med höga kockmössor, bagerier, pampiga hus, Mona Lisa, löv på marken, champagne och ostron. Men det är jobbigt med alla utlänningarna. Till att börja med går det an. En och annan rotvälska, en och annan obegriplig typ. Liksom. Men snart står det en upp i halsen.  Man säger åt dem att ”så här är det” och ”nu ska du göra så här” och ”fly mig en bulle”. Fattar de det? Inte då. Senast jag var i Paris fick jag nog och gick därför till Svenska Institutet. Det är inrymt i ett gammalt 1500-talspalats på Rue Payenne i de så kallade Marais-kvarteren. Ja, ni hör ju! Hursomhelst gick jag dit för att få tala med någon som begrep vad man sa. Hittade en tanta där och förklarade för henne att Paris är fullt av utlänningar. Omöjliga att kommunicera med. Och nu hade jag fått nog. ”Jamen,” sa tanta, ”i Paris och Frankrike bor det fransmän och de talar franska. Det är deras språk. Det är bara i Sverige vi talar svenska”. Ja, ni hör ju. Lika dum i huvudet som utlänningarna på Paris gator. ”Tror du jag är dum i huvudet, eller?” sa jag till tanta och gick därifrån med bestämda steg. Jag vet hur man går med bestämda steg.

Paris.

Kronos väv till vrakpris!

Bara fyra år sedan romanen ”Kronos väv” kom ut, men redan nu reas restupplagan ut till det direkt löjliga priset av 40 kronor boken (fyrtio kronor!). Ja, det är skandalöst. Å andra sidan kan världens litteraturälskare, särskilt de som talar svenska, glädjas. Så gör det ni det bara. Köp boken för ingenting. För att råda bot på min upprördhet över det löjliga priset ska jag köpa ett par ex (genom att klicka här) själv så att även jag gör en bra affär. Rea, suck!

 

Premiär för kommissarie Flaubert!

Idag, fredag 16 juli, intar kommissarie Flaubert och hans trogna assistent Theo Brooke med ett historiskt steg deckarscenen, eller för att vara tydligt: Nu går det bra att köpa på sig ett eller helst flera exemplar av ”Flaubert & Brooke – tio kriminella noveller” (läs mer här).

Herr Rummel – en sommarföljetong i en del

Det var en morgon som andra när herr Rummel böjde sig ner på ett ergonomiskt korrekt och ja, närmast ortopediskt vis, alltså genom att böja på knäna för att på så sätt komma närmare golvet med händerna utan att böja på ryggen, i syfte att plocka upp en fallen hatt till en tandkrämstub, som han gick i lås. Jo, han gick i lås: han fastande i sittande kråkställning.

Skälet till herr Rummels ergonortopediska övning var att han var strakryggad sedan en olycka för många år sedan; han arbetade som hantlangare på ett bygge och for hormonstinn och överenergisk runt på en byggnadsställning med diverse verktyg och hinkar till dess ställningen en dag gav vika. Till skillnad från de andra byggnadsarbetarna som befunnit sig på ställningen, överlevde till uppdragsgivarens stora förfäran herr Rummel. Vare sig anställningskontrakt eller försäkring fanns. Herr Rummel hade inte ens rätt att befinna sig i landet, än mindre att arbeta där. Till slut bestämde sig förmannen för att spjälka herr Rummels rygg och skicka hem honom med en kompis som körde tradare söderöver. Väl hemma konstaterade läkarvetenskapen att förmannen spjälkat herr Rummels rygg så väl att den läkt ihop och att den, bortsett från att den inte gick att böja, var i utmärkt skick.

Och nu satt han där, i kråkställning, mitt på det rutiga badrumsgolvet med de spruckna kakelplattorna och lyssnade till vattenkranen med den bristfälliga packningen och det hälsovådliga vatten som med jämna mellanrum trillade ner i det smutsiga handfatet, och stirrade tomt på tandkrämstubens hatt. Till att börja med, då och då under det första dygnet, försökte han komma upp ur sin sittande ställning. Detta ledde bara till visst gnissel i knälederna och ett litet gung som gjorde varken till eller från. Någon gång försökte han ropa på hjälp. Givetvis utan framgång. Folk i trappuppgången ropade på hjälp mest varje dag, men inte brydde sig någon om det, så varför skulle någon hörsamma just hans rop?

När grannarna efter ett par veckor tvingade vicevärden att gå in i herr Rummels lägenhet – snart sagt hela trappuppgången stod runt den flintskallige och orakade

vicevärden när denne iförd en solkig brynja och med en passepartout öppnade dörren till herr Rummels tvåa på fjärde våningen – följde de med händer och näsdukar för näsan efter vicevärden in i det sunkiga tjället. Jakten på ursprunget till den alltmer påtagliga odör som fått verksamheten i trappuppgången att upphöra de senaste dagarna – kort sagt gjorde inte folk annat än talade om den stank, den olycka som drabbat dem, de slutade att gräla och skrika åt varandra och allteftersom stanken blev värre upphörde till och med männen att misshandla sina hustrur och sambos – ledde den snart den samlade grannsämjan till den lilla lägenhetens badrum.

Där låg herr Rummel, eller iallafall det som var kvar av honom, på sidan och i fosterställning menade fru Bliik och fick medhåll av de upprymda grannarna innan de efter en snabb och  nyfiken titt i lägenheten rusade ut mot friskare dofter. Vi vet emellertid att herr Rummel inte låg i fosterställning: han låg så där sedan han i sin låsta kråkställning efter några dygn utan att kunna göra annat än att sitta still, sakta tippade över på sidan och blev liggande som han suttit.

”Kataton låsning och stupor”, förkunnade doktor Brahma Puttra när hon kom till platsen, ditkallad av den orolige vicevärden, som dels inte tyckte om lik i lasten, dels inte ville ställa till med en historia: kort sagt ville han inte att hans hus skulle hamna i  lokaltidningen på grund av ett ruttet lik.

Doktor Puttra hette förstås inte Puttra och att denna lurendrejare tagit namnet Brahma Puttra och försett sina förfalskade diplom från den medicinska fakulteten i Agra med det namnet, var inte bara häpnadsväckande utan också häpnadsväckande korkat och skälet till att hon, Olga Karlova, så småningom kom att avslöjas som den skurk hon var (sedan hon avtjänat sitt fängelsestraff dök hon upp som helaren, vaccinmotståndaren, domedagsprofeten och foliehatten Leena Kappillainen och ställde i sin nya skepnad till med stor oreda och olycka innan hon en ruggig dag i mars klev rakt ut framför en vildsint framförd biznizmansaudiqåtta i Sofia, där hon befann sig på ett seminarium om Jordens rätta form, en händelse som lugnade ner henne betydligt). Men någon kataton låsning eller stupor hade herr Rummel som vi vet inte råkat ut för. Han hade, vilket framgått om en regelrätt obduktion utförts av en riktig obducent, drabbats av akut kråksittning, och annat var inte att vänta då herr Rummel på ett närmast missbrukande vis och under lång tid ägnat sig åt frossande i kråkor. Det började med att han inte hade råd att äta ordentligt sedan han i samband med sin olycka gått i förtidspension, och kråkorna fanns där utanför fönstret, en masse, och de fanns i stadens parker, en masse, och ju fler han åt desto godare tyckte herr Rummel att de smakade, med eller utan senap och serverade på den spruckna tallriken med ett motiv av Musse Pigg i ett flygplan – som han älskat att äta på den tallriken som barn!

Ambulanspersonalen vägrade ta sig an den sega och kletiga fosterställning som den blivit ombedd att köra till sjukhuset. ”Den där e dö”, konstaterade sjukskötaren, en drygt trettioårig man med mycket ljus hy och slapp kropp berikad med osedvanliga mängder svart hår, och hans kollega, chauffören, en medelålders kvinna på knappt en och femtio och med en ökänd gaspedalsfot och en intill psykopati gränsande brist på empati, pep, ”De där får ni ringa städbolaget om eller ta hann-om själva” (ja, det ingick i hennes sysslor att hålla ambulansen ren, vilket lett till ett flertal reprimander från högsta ambulansledningen sedan hon vägrat ta med sig knivskurna, yxhuggna eller på annat vis skadade personer med kraftig blödning som mest framträdande symptom). Så fick det bli. Vicevärden ringde städbolaget som kom med skyfflar, hinkar, skurborstar och Klorin original och städade upp efter den av stadens kråkor innerligt hatade herr  Rummel.

Kråksång.

Deckardebut!

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det och även om det med all säkerhet på grund av många skäl inte stämmer, är det ett bra talesätt och det kan sägas stämma väl på den som inte missar ett tillfälle att baktala deckargenren bara för att, plötsligt!, en dag!, skiva en… deckare. Ja, ni förstår hur illa det är: Jag har skrivit en deckare.

Skäms förstås, men delar skammen med kollegan Bernt Danielsson, med vilken jag tidigare tandemskrivit novellsamlingen ”Vinifiktioner” (Saga Egmont 2011 och 2019). I den boken dök kommissarie Flaubert och dennes assistent Theodore Brooke upp i en novell, som gav blodad deckartand, varför Bernt och jag fortsatte fabulera kring vårt deckarpar och, huxflux!, satt vi där med en massa deckarnoveller. Som Saga Egmont nu ger ut, men, OBS!, först 16 juli. Dock kan den som är nyfiken redan nu läsa lite mer om boken här på Storytel.Vilka är då Flaubert och Brooke? Tja, de är mer kommissarie Maigret och miss Marple än nutidens makabra seriemördarjägare och de vidunderliga mysterier de ställs inför, som försvunna slott och döda stormästare i schack, är inte konstigare än de bisarra historier och nödlösningar som alltsomoftast och alltförofta förekommer i deckare så, absolut!, läs ”Flaubert & Brooke – tio kriminella noveller”. Finns i handeln 16 juli. En bättre deckare.

 

Malte Persson & Francois Villon

Läser Malte Perssons Undergången,

inser: dikten ej alls är förgången!

Alltså är min Herdedikter och Mord

väldigt rätt och inne med andra ord!

 

Bjuder därför på några dikter här,

skrivna elegant och utan besvär

av Francois Villon, legendaren:

kloka ord, att citera i baren.

 

 

Amanita muscaria

I de Arkadiska fält, långt från stolta städer

Där ärelystnad säljes bort för nöjets väder,

Uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,

Där strömmar kröka sig i svamprika dalar:

I denna sälla bygd herden livet njöt.

Han född och uppfödd var i menlöshetens sköt.

Vår svamp, som i sitt rus naturens fägring målar,

Har aldrig förr så trist fått råka med dess strålar.

Behagligheten själv dess hela teckning drog.

Uti sitt guda-verk en vällust himlen tog,

Och Ruset ville själv herdens skapnad söka

Att mera älskad bli och så sin dyrkan öka.

 

Han till Rusets tjänst från födseln offrad var,

Och i sin lugna själ hon hennes lagar bar.

Uti Rusets lund hon livets vår förnötte,

Och i en lycklig frid dess rena fårflock skötte.

Den unga herden där dess vän och sällskap var:

Du ljuva vänskap, du, som spasmer sammandrar,

Som dessa ungas rus med oskuldsband förenar,

De hjärtan, som du rör, du helgar och du renar!

 

Ack, Amanita muscaria, herdens bästa vän,

Kom, och din dristigt kavata båge spänn,

Skjut mig i rus till Guds grönt skimrande famn,

Låt mig gigantiskt hoppa till Arkadiens hamn,

Låt mig dansa en lustiger dans i det gröna,

Låt mig bli till en traktens besjungna skröna!

Fotnot: Av många uppfattad som en kärleksdikt tillägnad en kvinna är detta i själva verket en hyllning till flugsvampen (Amanita muscaria) och dess berusande effekt. Utmärkt barhängspoem.

 

Arkadiens öppna grav

Jag sjunger om branden, som plågar och förleder,

Då Lucifer lockat oss från goda seder.

Jag sjunger om längtan; branden i våra vener,

Som lockar oss mer än pastorala scener.

 

I det fagra Arkadien, ja också där,

Där tappre Akilles föll med sin stora här,

Invid den öppna graven och dess välsignade dy,

Långt, långt bort från närmaste, levande by,

Ja också där, mitt i allt det bukoliskt sköna,

Förvränger Djävulen tuppen med en höna,

Och herden, den lojalaste bland djurens vänner,

Plötsligt en svårbemästrad, usel smärta känner:

Ack, varför gör Du, Du Onde, detta emot mig?

Har jag inte alltid vandrat de sedligas stig?

 

Och samtidigt, denna brännande smärtas vällust,

Som lockar och drar farkosten mot kvinnlig kust!

Diana! Guda-krafter, hjälp en vilsen fårvakt,

En som tycks vara på väg mot sin egen slakt!

 

Ack, kvinnliga, lustfyllda, lockande hägring,

Du drar och oroar med din undersköna fägring!

Vad ska en stackars fåraherde då göra,

Kommer Skogs-Gudinnan honom snart höra?

Hur länge måste han svårt plågas och stångas,

Innan hans heta känslor löses och förångas?

 

Oh, hänryckningens svåra och ljusmörka tid,

Lös mig från mina kval och giv mig gudomlig frid!

Lägg mig i Arkadiens mystiska och öppna grav,

Det är ert arma vallhjons enda och sista krav!

Fotnot: Till skillnad från ovan förefaller Villon här vara en aning kärlekskrank, vilket gör ”Arkadiens öppna grav” till en utmärkt dikt att uppvakta åtråvärda objekt med samt, i förekommande fall, gjorda erövringar, med.

 

Postiljonens guppande vit röv

Oh, uti Arkadiens tomhets svarta  hav

där Bleka engelskan oväntat läggs i grav

Och där postiljonens guppande vita röv

febrilt arbetar i ett himmelskt moln av stöv,

Skogsgudinnan i svart förfäran utbrister:

Oh, Fader befria oss från alla turister!

Giv oss äta av Naturens feta ister

Och många gudomliga rus på spongister!

När engelska flottan siktas här vid vår strand,

sätts alla våra krigiska hjärtan i brand!

Låt Bleka engelskan smaka vår vassa tand!

Låt oss fördriva Lögnen från vårt fagra land!

Fotnot: Här är den store diktaren minsann både kärlekskrank och berusad av svampens gudomliga effekt och därtill lätt Johnny Bode-anstruken. Exakt vad detta rör sig om vet endast den som läst Herdedikter & Mord, vilken återfinns i välsorterade boklådor och bibliotek samt i nätbokhandeln.

Musik!

 

 

 

När våra blickar möttes – en kärlekshistoria

Hon hade ett utpräglat nonchalant sätt att röra sig på. En aning slängigt och vingligt, som om kroppen var av gummi. Hennes ben var oerhört fula. Hon bar en illasittande baddräkt och en alldeles för kort badrock. Men likväl spatserade hon fram där som om hon ägde den gyllene stranden och vattnet som plaskade lekfullt runt hennes förvuxna fötter. Jag ogillade henne starkt. Med vilken rätt gick hon omkring och såg ut som hon ägde världen när hon inte ens var snygg?

Min man och jag hade tagit ett break, gjort uppehåll. I ett år skulle vi bo på varsitt håll och känna efter om vi var lyckligare var för sig när barnen äntligen flugit ut. Nu hade ett halvår gått, jag kände att breaket borde bli för evigt och firade denna befriande insikt med en charter till Grekland.

Vad min man, snart före detta man, hade för sig, eller hur han såg på saken, visste jag inte, och jag brydde mig inte heller. Vi var ett sådant där par som aldrig borde ha blivit men likväl blev, och det alldeles för tidigt. Redan på universitet. Första dagen. Han stod där och såg lika bortkommen ut som jag kände mig. ”Letar du också efter…” sa han och efter det hängde vi ihop. Vi var lika fokuserade på studierna. Lämnade inget åt slumpen och aktade oss noga för hamna i kretsarna med festprissar och spexare. Min man hade nog kunnat tänka sig att vara med på ett hörn på spexen. ”Sjunga i en kör eller kanske var med som scenbyggare eller scenograf rent av,” sa han. Det var det han ville göra. Inte bli scenograf eller bygga scener. Bygga och renovera hus. Det var vad han ville göra. ”Min dröm,” berättade han tidigt för mig, ”är att få rita hus och kontor åt landsting och sånt.” Jag trodde först att han skämtade, men det var vad han ville göra. Själv skulle jag bli kemiingenjör så jag tyckte att hans dröm lät ganska spännande. Fast vi hade olika inriktningar på våra studier var vi väldigt lika. Tyckte vi.

Vi tog oss igenom högskolestudierna, skaffade jobb och familj och plötsligt så satt vi där och tittade på varandra utan att direkt ha något att säga, och jag tror att vi både ångrade flera av våra val i livet. Men det var bara det: vi var uttråkade. Less på oss och våra liv. Vi hade inget emot varandra. Och vårt liv var praktiskt. Välordnat som ett rutmönstrat papper. Ingenjörskonst som livsstil. En dag sa han, eller var det kanske jag, ”vad tror du om att vi tar ett break ett år, ja, från varandra, provar hur livet kan vara utan den andre?”

Och nu låg jag där på den grekiska stranden och studerade de lekande barnen, de bollkastande ungdomarna i havet och alla som flanerade i strandkanten och jag retade mig något alldeles oerhört på den nonchalanta kvinnan. Samtidigt fascinerades jag av henne. Det var något köttsligt, i dess mest sexuella mening köttsligt, över henne, ett sug, något som drog mig till henne, trots att hon var ful och vinglig och inte borde vara så nonchalant. Kunde hon vara i min ålder?

Så där framskred mina dagar. En härlig frukost på hotellets terrass med utsikt över en prunkande trädgård fylld av exotiska ljud, en lång promenad ner till byn för att köpa lite frukt och vatten och tillbaka till hotellet och ner till stranden, där jag låg och delade min uppmärksamhet mellan en spännande och illa skriven deckare och allt som skedde där på stranden. Efter ett par dagar insåg jag att jag spejade efter henne, och hon gjorde mig aldrig besviken: varje dag, tidigt på eftermiddagen, kom hon där, nonchalant svängande sina långa, fula ben nere vid strandkanten.

Jag började känna mig missmodig av det där, som en tonårsförälskelse där målet för kärleken är ouppnåeligt; en slags sugande, melankolisk bitterljuv känsla i magen och bröstet. Att vilja skratta, jubla och gråta på samma gång. För jag visste ju att det här bara kunde bli en lika platonisk som ensidig semesterfling. Jag skulle aldrig våga närma mig henne. Men jag försökte ta bilder på henne i smyg, där jag låg på behörigt avstånd från strandkanten. Först utan zoom, sedan, när jag blev modigare, zoomade jag in henne. Märkte hon något visade hon det inte med en min. Hon bara fortsatte framåt med sina långa armar och ben och konstiga kropp.

Sista kvällen på semestern anordnades en karaoketävling nere i byn. Vi på hotellet blev uppmuntrade att gå dit, både av hotellets personal och reseledaren. ”Varför inte?” tänkte jag. Eftersom reseledaren hade förvarnat mig om att det nog skulle vara mer att dricka än att äta på baren där den famösa tävlingen skulle äga rum, åt jag souvlaki, moussaka, tzatziki och andra traditionella rätter från hotellets buffé och drack måttliga mängder av ett lokalt retsina innan jag begav mig mot byn och karaokebaren. Att påstå att mina förväntningar var höga vore att kraftigt överdriva min sinnesstämning.

Mätt och trots allt glad och nöjd mitt i eländet med min tonårsfling hittade jag ett bord nära barens lilla scen, där de tävlande avlöste varandra. Nivån var som väntat varierande. Bäst före pausen var en kille från England som var riktigt bra på att härma Engelbert Humperdinck. För pausunderhållningen skulle Linda Lovelace Jr stå. Det framgick både av affischerna utanför baren och de enkla program som tryckts upp och lagts ut på borden. Linda var tydligen ett nytillkommet stjärnskott som uppträdde på barerna i trakten. På kort tid hade hon fått namn om sig som traktens bästa showartist. Sång, dans, stand up, kabaré, showbiz. Byns Liza Minelli.

Hade jag varit lite mer om mig och kring mig kanske jag kollat upp namnet i förväg. Då hade jag vetat att Linda Lovelace var en gammal porrstjärna, framförallt känd från filmen ”Långt ner i halsen” eller ”Deep throat”, som den heter i original, en film om en kvinna vars klitoris hamnat i halsen. Den fick aldrig någon Oscar men är likväl, lärde jag mig via surfande på nätet, en klassiker i sin genre, och nu stod kvinnan med det utmanade namnet Linda Lovelace Jr, Jr!, där på scenen och det var hon, den nonchalanta kvinnan på stranden, hon med de fula benen och den sexuella utstrålningen, en utstrålning som var ändå starkare när hon nu stod framför mig på scenen och det var först när hennes och mina ögon möttes, som vi båda insåg att vi var gifta med varandra.