Har precis börjat läsa Borges ”Fiktioner” (pocket, Bonniers), som bl a innehåller underbara ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”. Det som slår mig när jag nu läser om ” Tlön, Uqbar, Orbis Tertius” är hur ljuvligt galen Borges är i sitt fantiserande. Någonstans hade jag väl koll på det, men det är så länge sedan jag läste honom att man nog också måste ta med i beräkningen att det på den tiden krävdes mycket galenskap för att jag skulle tycka att det var galet.

Hursomhelst berättar Gabriella Håkansson i förordet, att ” samma år som hans far dog (1938), sprang Borges in i en nymålad fönsterkarm och ådrog sig en allvarlig blodförgiftning. I flera veckor blev han liggande till sängs med feberhallucinationer och akut sömnbrist, svävande på gränsen – som det heter – mellan liv och död. Efter att han tillfrisknat kände han sig orolig för att skadan skulle ha lämnat bestående men, ja, rent av nedsatt hans intellektuella förmåga. För att kontrollera att så inte var fallet satte han sig ner och skrev ’Pierre Menard, författare till Don Quijote’, tätt följd av ’Tlön, Uqbar, Orbis Tertius’…. Om den fatala skallskadan han råkade ut för verkligen lämnade några men – hans mor menar bestämt det – så var det definitivt av det positiva slaget…”

Så kan det gå, för att citera Kurt Vonnegut.