Kategoriarkiv: Provade viner

Clos Dière cuvée I 1999 & kaffesyra & badboll i vin

Publicerat av
13

När jag 1988 kom till Domaine Christiane Rabiega (1989 omdöpt till Domaine Rabiega) stod det klart att det inte gick att fortsätta göra bara roséviner och ointressanta röd- och vitviner. Mer som en tanke än något annat provade jag redan från första årgången att blenda om druvorna och göra mer och fler rödviner. För att skilja nykomlingarna åt fick de namnen Cuvée I och Cuvée II (”blandning ett” och ”blandning två”).

Ett gallringsbord (det första i Provence) och nya ekfat (också det en nymodighet; jag blev uppsökt av odlarnas förenings företrädare som talade om för mig att de inte ville ha ny ek i appellationen…) införskaffades, vingården ställdes om till lågintensivt och ekologiskt jordbruk, försök med jäststammar, jäsningstemperaturer, syretillsatser och mycket annat gjordes och bara några år senare hade såväl Cuvée I som Cuvée II sin givna plats på marknaden. Så fick det vara fram till 2003 då vingården var i ett så bra skick och allt druvmaterial blivit så bra att Cuvée II (Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) kunde slås ihop med gårdens egentliga andravin, Domaine Rabiega, varmed ”Cuvée I” bytte namn till Clos Dière (som alltid ren Syrah).

Samma år byttes etiketten ut till en helt svart för Clos Dière rouge och en helt vit för Clos Dière blanc. Oläsligt, javisst, men ganska cool.

Hittade häromdagen en Clos Dière med trasig etikett och oläslig årgång. Öppnade buteljen och redan vid första sniffen stod det klart att det var en Cuvée I från 1999. Den är lätt att plocka ut på grund av att den alltid luktat ny badboll och kaffe i kombination med en klassiskt stram struktur i smaken. Hade inte provat den på några år och det som skett är att badbollskaraktären fått träda tillbaka och ge plats för en doft av mognande Syrah. En slående karaktär som här kompletteras med kaffe och mocka.

Jag skulle vilja säga att den här kaffetonen kommer från kaffesyra, som finns naturligt i druvan och vinet, men enligt den kunskap jag kunnat tillgodogöra mig luktar inte kaffesyran i vinet kaffe utan snarare vanligtvis mer negativa saker som drar iväg åt tall- och kådahållet (kaffesyra finns naturligt i till exempel den österrikiska svarttallen). Nej, den här kaffetonen kommer från fat som var hårdare rostade än avsett.

En av de leverantörer jag troget använde både på Domaine Rabiega (1988 – 2005) och i viss utsträckning på Château d´Esclans (1995 – 2003) var, och är fortfarande, kapabel att leverera fantastiskt bra fat, men dessvärre blandas dessa superfat då och då upp med stolpskott och tunnor som inte riktigt är vad de utger sig för att vara. Jag använde aldrig mer än mellanrostad ek på Clos Dière/Clos Dière cuvée I men här är det uppenbart att kaffekaraktären inte kommer från ett mellanrostat fat. Hursomhelst håller kaffetonerna på att klinga av, även om jag tror att de alltid kommer att finnas kvar där i någon ringa mån.

Mitt råd till folk som köpte Clos Dière cuvée I 1999 var att de skulle dricka vinet mellan 2010 och 2020. Det rådet håller jag fast vid (dock: den som vill ha mer tydligt Syrahgodis på näsan och i munnen bör från dags dato vänta ytterligare ett par år; förändringen pågår just som bäst).

Den galne sommelieren i Valencia

Publicerat av
Svara

Aalto – årgång 2005 i det här fallet – är ett av världens mest välgjorda powerviner, varför man mer än gärna dricker det. Kostar det dessutom inte mer än 47 € på krogen är det straffbart att inte slå till. Då undrar ni förstås var man kan köpa Aalto för ingenting och ja, det finns förstås ett litet aber: ni måste åka till Valencia. Där hittar man Raco del Turia, en restaurang med fantastisk skinka, utmärkt kött och paella valenciano samt en chefssommelier som hissen inte gått hela vägen upp på. Vinlistan skäms verkligen inte för sig och priserna är så låga att det är billigare att handla på Raco del Turia än i någon av stadens vinbutiker. Vi provade även en Pommery 1996, som var för ung men till ett pris av 57 € gjorde inte det så mycket. Vi kommer tillbaka.

Två halvtorra tyskar & en hemsk påskalunch

Publicerat av
Svara

Tänkte överraska med vad jag i en stund av utebliven eftertanke tyckte var den perfekta aperitifen i samband med en Påsklunch: ett par halvtorra tyskar. Hade helt glömt bort att de halvtorra tyskarna numer ligger i Okända pavans hörn tillsammans med andra (nakna) buteljer som dränkts och oklädda och okända dragits upp ur det ofrivilliga plurret.

Således infann sig frågan vad det egentligen var jag skulle bjuda mina gäster på. Problemet var framförallt att gästerna redan stod redo och väntade på att jag skulle återkomma från källaren med min utlovade påsköverraskning, varför det var försent att slå vinet på karaff och smälla ihop en bra story, något som jag allt som oftast gör (särskilt när jag bjuder på undermåliga viner).

Jag tog med mig två pavor. En grön Mosel och en brun Rhen. Helt säkert från perioden 1980-1986. Högst sannolikt Riesling (köpte bara Riesling på 80-talet). Öppnade båda. Av den bruna flaskans kork framgick att det var en Rheingau. Jahaja. Plötsligt kände jag mig som en av de där som förr, på just 1980-talet, innan jag flyttade till Frankrike, brukade komma fram till mig för att berätta att de druckit ett så fantastiskt vin, fast de glömt bort vad det var (”Lars! Jag drack ett så himla bra vin förra veckan, det måste du prova, det är jättebra, ett rött vin, från Spanien tror jag, var i alla fall jättebra till lamm, vet du som arbetar på AB Vin-& Spritcentralen vad det är för vin?”).

Efter en kort stunds funderande bestämde jag mig att bara servera vinet. Som väntat började snart alla oja sig över vilket fantastiskt vin de fått i glaset och det var minsann inget de fick varje dag och en så speciell doft och… och då kunde jag klippa av med att man aldrig ska underskatta en gammal halvtorr tysk, vilket alla tyckte var putslustigt och så var det inte mer med den saken.

Men sedan hände något förskräckligt. Något som i ett, ja ett slags overkligt diminutiv rörelseschema, förvandlade min heta Rhenpotatis, som jag för övrigt skött så framgångsrikt och förtjänstfullt, till ett välfärdsproblem. Just som jag skulle klämma till med Moselpannan, som jag provat av i förväg (klart jag tog en snabbsniff innan jag skänkte första vinet…) och väntat med eftersom den var fullständigt lysande och som jag visste skulle nocka gästerna, skrek hustrun att maten var klar och att vi skulle sätta oss till bords m-e-d-d-e-t-s-a-m-m-a (”jag menar g-e-n-a-s-t, Lars” och så den där blicken ”du ska inte förstöra den här måltiden också med ditt vin, vi äter nu medan det är v-a-r-m-t”) och hur bra Moselpannan nu än var så smakade den lätt avslaget efter sill, ägg, nubbe och allt annat som hör Påskbordet till. Och lika bra var det för jag blev matförgiftad (fast hustrun som efter många år i restaurangbranschen kan det här med matförgiftning påstår att det måste ha varit något jag ätit på morgonen eller än mer sannolikt dagen innan för så snabbt kan man inte bli matförgiftad, men det spelar nu inte så stor roll för den som blivit matförgiftad, kan jag meddela).

Långfredag & La Turque

Publicerat av
Svara

Igår infann sig ett förväntansfullt och småsniket gäng till sedvanlig Långfredagslunch hos vinvännen Göran i Cannes. I enlighet med traditionen väntade en räcka magnum på oss där. Laurent Perrier Rosé, Krug Rosé och Laurent Perrier Grand Siècle dög som aperitif och sushivin innan vi kom till väsentligheterna och gick loss på ett oräkneligt antal ostar – där som vanligt getostarna kom på de tio första platserna och koostarna återigen visade att de relativt sett är överskattade – samt norra Rhône i form av en La Chapelle 99 och en La Turque 01.

Jaboulets La Chapelle är, så vitt jag kunnat erfara, alltid ett oerhört snyggt, välgjort, komplext, elegant och snarast medelfylligt vin. Oavsett årgång är det alltid gjort med stor precision i samma stil. Så också 99:an. Mer utvecklat och moget än man kunde förvänta sig, men det gjorde å andra sidan ingenting. Bra, utvecklad, klassisk Syrah.

La Turque är gjort i en helt annan stil. Här talar vi snarare kraft än elegans och komplexitet (även om det finns mycket av den varan även i det här vinet). Likväl lyckas Guigalarna hålla balansen år efter år med det här vinet och 01 är utan tvekan en av de bästa 01:or jag provat, ungefär som alla La Turque (ibland i konkurrens med sina Cru-syskon La Mouline och La Landonne) brukar hamna i årgångstoppen – när min egen Clos Dière cuvée I 91 (måste jag passa på att berätta för att framhäva mig själv) sladdade in på Topp 50 i världen när Wine Magazine provade världens 91:or tio år efter skörden vann La Turque, när Clos Dière cuvée I 00 kom trea i Allt om Vins stora Syrah-provning häromåret var La Turque ett av vinerna framför och jag vill minnas att när det anordnades en stor provning på Hotell Grand i Stockholm för ett tiotal år sedan (för att hitta bästa 90:an?) eller så kom La Turque etta och ja, sådär går det ofta i provningar där vinet finns med. Hursomhelst är La Turque hur bra som helst och uppvisar allt det man vill att ett stort rödvin ska visa upp. Imponerande! (OBS! vid första sniffningarna ligger en oväntad flyktig syra som lite sordin i glaset men den ger med sig efter ett tag och då är vinet varken mer eller mindre än vidunderligt och oerhört svår att hitta fel på). Och just det: vinet är, om ni mot förmodan frågar mig, typiskt för sin årgång i sydöstra hörnet av Frankrike och då inkluderande Provence och Rhône.

Twoson sjösatt på Pontus by the sea

Publicerat av
4

Äntligen är Twoson sjösatt! Det tog fem år av kringflackande vinsökeri och förhandlande med de olika producenterna innan vi kom hit. För att nu inte tala om hur man lämpligen hanterar en sådan här sak i Sverige.

När vi väl var redo att sjösätta gick allt i en väldig fart. Ni som velat bli medlemmar har inte haft mycket tid på er. Å andra sidan fanns inte heller många platser (40 st). (Är någon fortsatt intresserad går det bra att anmäla sitt intresse på info@twoson.se, det kan bli platser över i framtiden eller om någon drar sig ur och vi kommer då och då erbjuda enstaka viner även till andra än de 40 abonnenterna.)

Igår sjösattes Twoson i alla fall på Pontus by the sea, där Pontus själv trollat fram mat som passade som hand i handske till de Twoson-viner som vi visade. Den utsökta maten – i sig värd en drapa – finns det andra som är bättre lämpade att skriva om. Här några ord om vinerna:

Först en blanc de blancs gjord på druvor från de bästa lägena i Champagne, utvald av Hanzon och mig och med vår dosage. Kommer till medlemmarna mot slutet av året. Kan sammanfattas med tre ord: fräschör, krita och personlighet.

Sedan en Chablis Grand Cru (Les Clos) från Clothilde Davenne. I min värld blir det inte mer Chardonnay än så här. Rent från ek och oerhört distinkt och kraftfullt i sitt eleganta uttryck. Den som tänker efter inser snart att det är ytterst sällan man faktiskt får tillfälle att prova den här typen av 110 % Chardonnay – Chardonnay. Oftast är druvkarakteristikan delvis eller helt förstörd av en dålig klon, för tidig eller för sen skörd, överdriven bevattning, för högt skördeuttag, felaktig jästtyp, fel odlingsplats (nej, Chardonnay är inte perfekt överallt…) och vanligast av allt: för mycket ek eller inte optimalt använd ek. Det mest fantastiska med en sådan här äkta super-Chardonnay är den explosiva smaken. 2005 Twoson Chablis Grand Cru Les Clos är det första Twoson-vinet som levereras till abonnenterna i april.

Som avslutning en Cabernet franc från A.V.A. Red Mountain och Hedges Family Estate. Visst, jag jobbar där, men det är just därför vi kunde upptäcka och lägga beslag på den här godingen. Många odlare i världen har Cabernet franc som sin knorr i blenden eller rent av som räddningsplanka. Ytterst få gör ren Cabernet franc. Skälet är att den är svår att sälja, detta trots att viner som Cheval Blanc och Saissicaia och dess producenter inte sticker under stol med att vinerna inte skulle vara vad de är utan Cabernet franc. Hursomhelst hade det här vinet hamnat på ett gammalt uttjänt fat och till råga på allt var det ett pressvin. Mer fula ankungen blir det inte. Men ack, en sådan potentiell skönhet det visade sig vara när jag strax efter skörden 2004 testade igenom Hedges alla fat (ca 300 st per dag) för att klassificera inte innehållet utan faten i sig. Med Hanzon som förhandlare lyckades vi övertyga Tom Hedges om att flytta det här vinet till ett nytt, franskt fat från Seguin & Moreau och att sälja vinet till oss. Tror ingen gissade USA på det här vinet. Däremot var så gott som alla vilse i Bordeaux. Börjar bli drickfärdigt nu (och uppför sig alltså som en, tja, Graves (låt vara att fler än en igår drog parallellen till Cheval Blanc utan att veta vad de hade i glaset), med begynnande mognad), men vinner fortfarande på luftning och ett inte alltför vågat tips är att man gärna kan lagra det några år till om man vill. Släpps som tredje Twoson-vin i år. Tilläggas skall att det här är ursprunget till Twoson. Hade vi inte sprungit på det här fatet hade vi kanske inte fått idén att leta upp enskilda fat eller tankar och buteljera dem på magnum.

En Twoson-site är på gång. Öppnar inom kort (jag återkommer om detta): www.twoson.se

Bourgogne, Margaret River, Côtes de Thongue & Sauternes

Publicerat av
Svara

En sedan många år god vän dök i fredags kväll upp med en gåva. Döm om min förvåning när detta var något så omdömes- och meningslöst som en kokbok. Till råga på allt stod mitt namn i den, vilket om inte omöjliggjorde så i vart fall försvårade möjligheten att ge boken vidare i gåva till någon annan som faktiskt förstår sig på dylika tingestar.

Nåja, nu är vi en gång för alla synnerligen goda vänner och med lite King Crimson smäktande i köket fattade jag plötsligt beslutet att överraska med något annat än påstortellini, eftersom, så mycket förstod jag, vännen inte ville ha påstortellini en gång till och som hustrun var försenad i stallet fick jag ta tag i saken som den handlingsmänniska jag är, även i den svåraste av stunder.

Således satte jag mig i bilen och åkte till affärerna för att inhandla lite utmärkta charkuterier från Spanien, Italien och Frankrike, den bästa av bra racletteostar, syltlök, cornichoner, tomater och en massa annat som bordet snart dignade under. På det hela taget blev det en god och lyckad middag, även om potatisskålen bestod av uppskattningsvis 30 % perfekt kokta potatisar, 40 % sönderkokta potatisar och 30 % okokta potatisar (hur blir det så? jag kollade faktiskt i kokboken jag fått, men inte ett ord till svar om detta boken gav).

Även om jag litade på mina charkuterier hade jag min vana trogen laddad upp med lite vin omutifallatt matlagningen skulle gå käpprätt åt skogen och nedanstående buteljer fick förhoppningsvis de andra att glömma den till 70 % inte fullt lyckade potatiskokningen.

En Evans & Tate från Margaret River (2009 ”Classic”) doftade så mycket Sauvignon blanc (i en slags lite mer nyanserad nyzeeländsk stil) att jag tror att det är lite Sauvignon blanc i det vinet: grape, annan citrus, vinbärsblad, nässlor, tropisk frukt (passionsfrukt, måhända lite melon i den mån den nu är tropisk), frisk, bra syra, i min gom angenämt och bra i största allmänhet.

Nästa vin var en lika stor positiv överraskning för mig; en Domaine de Brescou ”Blanc Prestige” från 2006 som visade sig från en riktigt bra sida. Det här vinet designade jag i samband med att jag började arbeta med Brescou. Länge har jag funderat på om vi (jag…) tog i för mycket första årgången och pangade på med tokkraft och -ek (ni vet, ekfatsjäst, malo på fat, nya, franska fat…), men redan förra sommaren trodde ett gäng duktiga provare att det här vinet kom från… Meursault (ja, det kan hända att de smörade) och i fredags kväll var det, som sagt, riktigt bra. Mycket kraft, väl integrerad ek och mycket Chardonnay – i stort Evans & Tates motpol.

Så drog vi ett par röda viner till racletten också. Först en Pommard 1er Cru (Les Charmots) från 1996 och Domaine Cyrot-Buthiau. Utgånget i doften, men med bibehållen, utmärkt smak (dock inget som en vinmakare dricker mer än nödvändigt av så jag hetsade de övriga att angripa den här buteljen varmed övriga viner kom i skymundan så att säga), skulle druckits häromåret (fast det artade sig till och med i doften efter några timmar, och nej det berodde inte på att vi blivit överförfriskade, men röd Bourgogne upphör aldrig att förvåna; de kanske har sådana där ”nära-döden-upplevelser” hela tiden, ni vet de ser ljuset i tunneln och allt det där och så plötsligt, vips, sugs de tillbaka och blir drickbara viner igen och hamnar i magen på någon förnöjsamt skrockande potatiskokare i Provence). Andra rödvinet var en riktigt mumsig Chassagne-Montrachet från 2001 och Domaine Ramonet; mycket Beaune (om ni förstår vad jag menar), elegant, bra Pinot på näsan och i smaken, ja, som sagt, gott, och lätt (klart jag kan hitta på en beskrivning men ”gott och lätt” beskriver faktiskt vinet bäst).

Avslutningsvis lite Château Haut Bergeron från 1990, en Sauternes som jag köpte billigt på plats i början av 90-talet (om jag minns rätt kostade det 60 FFR och det var ungefär lika mycket i SEKiner på den tiden). Om jag förstått hur det förhåller sig med den saken, var just 1990 ett ovanligt bra år för slottet. Hursomhelst är vinet idag väl utvecklad med fin mognad, stor, komplex doft (ganska ren ”botrytis” och hyggligt fri från störande flyktig syra, ett övermått av svavel och de orenheter som så tröttsamt många botrytis-söta viner dras med och saken blir inte bättre av att de flesta förlåter detta med hänvisning till att ”det ska vara så” och att det är sött och gott) och bred smak.

Potatisen åt jag inte av eftersom de andra tog all den potatis som inte var stenhård eller söndersmulad.

Liten guide till King Crimson

Twoson, Hanzon, Yamashta & jag

Publicerat av
Svara

Det växte fram som en lös idé som tog sig allt fastare form när svenske vinnestorn Mats Hanzon och jag provade vin tillsammans på olika ställen ute i världen. Med tiden blev idén allt fastare i köttet och kom att bli Twoson.

Det hela är enkelt: Hanzon och jag åker till producenter som tillhör de bästa i världen och/eller är nykomlingar i toppen och fortfarande ganska okända. Vi provar igenom deras fat och väljer ut ett enda, som buteljeras på magnumbuteljer utan filtrering eller annan påverkan. De här magnumbuteljerna kan man sedan köpa genom att bli Twoson-prenumerant.

Visst, det kostar multum (vad trodde ni förresten?). Det görs blott mellan drygt 120 och 140 magnumbuteljer av varje vin och dessa förpackas om tre och säljs endast till 40 Twoson-prenumeranter. Med tanke på att vinerna verkligen är unika och riktigt bra (påstår jag ganska objektivt) kan man förmoda att de antingen blir en glädje att dricka för prenumeranterna eller så kan de sitta på dem några år för att sedan sälja dem med vinst.

Ni har förstått? Det är ett klipp för prenumeranterna… Vad får Hanzon och jag då? Tja, så många kronor blir det inte över till oss, snarast ingenting, men det här är vansinnigt kul och som det å andra sidan inte heller kostar oss något att glassa runt i de fina salongerna och spotta ut topproducenternas vin känns projektet helt ok. Dessutom lär vi säkert klura ut ett sätt att mjölka pengar ur varumärket Twoson när det är starkt nog.

Hur man blir prenumerant? Ett inbjudningsbrev går ut i dagarna, men man kan förstås också försöka kila sig in i gänget genom att snabbt kontakta info@twoson.se . (Om någon tid kommer även sajten www.twoson.se öppna, men då är det nog försent att bli prenumerant)

Avslutningsvis lite Stomu Yamashta att skölja ner tisdagsbluesen med (det står att ”Crossing the line” är med Steve Winwood, men det är Stomu Yamashta´s Go som spelar – däremot stämmer det att Winwood sjöng på den här konserten i Paris, f ö är det Pat Thrall som river av solot kompad bl a av Al di Meola) avseende Stomu stil 2 ska man ha lite tålamod i början).

Stomu stil 1
Stomu stil 2
Stomu stil 3

Kahurangi Pinot noir 2006

Publicerat av
10

Fråga mig inte varför, men jag fick för mig att jag skulle tillaga middagen med anledning av att hustrun fyllde år. Vi vet båda att den bästa presenten hon kan få är att jag inte lagar mat. När hon utbrast ”Men en sån överraskning!” syntes det lång väg att hon inte menade det i positiv bemärkelse. Övertygad om att hon nog skulle få se på annat bestämde jag mig för att inte göra påstortellini utan något så innovativt, utmanande och nytt som en variant på Flygande Jacob.

I snabbköpet visste de att visa mig på Uncle Ben-avdelningen när jag förklarade vad jag hade i tankarna och mycket riktigt fanns där såväl påsris som sötsur sås på burk. Jag visste att det var något som fattades och efter ytterligare några förfrågningar hade jag också inhandlat kycklingfiléer, noix de cajou (kasju- eller cashewnöt på svenska) och bananer (inte från Dole).

Väl hemma, entusiastiskt arbetande vid spisen blev jag så uppsökt av min hustru som på det mest oskyldiga vis visade vinet hon valt ut för kvällen: en gammal Ornellaia. Jodå, visst, det är ett av mina trick att rycka riktigt bra vin till min vedervärdiga mat, men inte den här gången! Inte för att jag gjort mig till – jag hade inga förhoppningar om att det skulle smaka bättre än påstortellini – utan för att jag hade ett annat vin i tankarna: Kahurangi Pinot noir 2006.

Efter tidningens Allt om Vin stora Pinot noir – provning häromåret hörde en av provarna av sig och sa till mig att köpa Kahurangi PN 06 i stora lass och lättledd som jag är gjorde jag det och det har jag inte ångrat. Om jag inte missminner mig kostade det runt 130 sek pannan i Sverige och för det fick man mycket NZ-PN. Nog av, nu hade jag bestämt att det var det vinet som skulle få äran att ackompanjera min Flygande Jacob Façon Maison.

Hur det smakade? Hm, en rispåse gick sönder och rann ut i vasken när jag skulle hälla av vattnet från risgrytan så det blev kanske inte så mycket ris som den rikliga mängden sötsur sås – för övrigt av misstag förstärkt med en rejäl slatt årgångscalvados som jag i hastigheten och nervositeten tagit för en Marsala – krävde och kycklingbitarna var väl inte direkt perfekt stekta om man säger så, men, nötterna var goda och bananerna, som jag skivat på ett närmast japanskt vis, var utsökta. Och vinet, tja, det var lika gott och lika mycket NZ-PN som någonsin och det skar sig något alldeles förskräckligt med den rikligt tilltagna sötsura såsen.

Löjligt komplicerad Flygande Jacob med k

Terrada 2007

Publicerat av
Svara

Första årgången från förra inläggets Finca Terrada är Terrada 2007. Som tidigare framgått är det ett steg på vägen och ett vin statt i utveckling.

Det uppdragsgivaren söker är ett vin mer inriktat på frukt och balans än kraft och uppblåst näsa och det är väl ungefär så det här vinet är: trevligt, lite nedtonat på näsan (behöver något halvår till i buteljen för att komma till sin rätt), ren frukt, medelfylligt (ej högalkohol och inga manipulationer har gjorts för att blåsa upp munfyllnaden), bra balans med närvarande syra, ganska lång eftersmak med inslag av choklad och mocka från ekfaten (kommer att mattas något det närmaste halvåret – året). Däremot är det fortsatt ett, eller två, nummer för litet och saknar det ”bett” som ett riktigt bra vin ska ha. Å andra sidan är det inte dyrt, om det någonsin kommer till Sverige – i så fall i liten upplaga, blott 3000 buteljer gjordes – kommer det sannolikt att kosta runt hundralappen.

Un asado, un rosado y muchos tintos

Publicerat av
6

Igår bjöds det på asado – argentinskt grillparty – och vin på Finca Terrada. Bland de inbjudna fanns flera vinmänniskor så det gällde att vakta sin tunga under den utmärkta blindprovningen, som trots allt innehöll ett och annat blott halvbra vin, som nyss nämnda personer kanske var ansvariga för. Bland gästerna återfanns Karim Sassie (Altocedro), John du Monceau (Atamisque), Daniel Pi (Trapiche), Diego Benegas (Algodon), Celine Terrier (Dominio del Plata) och Philippe Rollet (Alta Vista) och bland vinerna som provades återfanns, till exempel, Carinae 04, Alta Vista single vineyard Serenade 05, Terrada 07, Achaval Ferrer 04, El Galgo 04, Cuvée Los Andes 05, Trapiche Iscay 04, Calvulcura 04, Tobanera Pinot noir 04, Antacura 05, Atamisque rosado 09, diverse viner från Altocedro samt utbölingarna Vigna San Pedro Cabo de Hornos 04 och L´Evangile 01.

Om någon funderar över vad poängen är med att rabbla upp alla de där vinerna så finns det ingen poäng med det.

Om någon funderar över eventuella slutsatser från provningen eller om någon undrar över vilket vin som var bäst så kan man sammanfattningsvis säga, att det är påtagligt hur frukt från svalare lägen som Uco Valley sticker ut (på ett positivt vis), att det finns en lika påtaglig skillnad mellan de tre – fyra stilar som nu laboreras fram i Mendoza ( en traditionell med mycket ek, typ 18 månader i franska fat, en modern med mer tydlig frukt och integrerad ek, en modern med mycket mocca och choklad från ekstavar och spån och en nyklassisk med uttorkad frukt till följd av mikro-oxigenering och alltför lång tid i alltför lätt rostade franska fat) och, avslutningsvis, att det är kul att se vinnäringen och – stilarna i Mendoza utvecklas hela tiden (bortsett från vinproduktionen i sig har området på bara något år utvecklats till att vara riktigt turistvänligt, vilket inte tidigare varit fallet).

Bästa vinet? L´Evangile 01.

Modernt, fruktdrivet argentinskt vin

Modernt argentinskt vin i den lite stramare skolan