Kategoriarkiv: Provade viner

Twoson, Hanzon, Yamashta & jag

Publicerat av
Svara

Det växte fram som en lös idé som tog sig allt fastare form när svenske vinnestorn Mats Hanzon och jag provade vin tillsammans på olika ställen ute i världen. Med tiden blev idén allt fastare i köttet och kom att bli Twoson.

Det hela är enkelt: Hanzon och jag åker till producenter som tillhör de bästa i världen och/eller är nykomlingar i toppen och fortfarande ganska okända. Vi provar igenom deras fat och väljer ut ett enda, som buteljeras på magnumbuteljer utan filtrering eller annan påverkan. De här magnumbuteljerna kan man sedan köpa genom att bli Twoson-prenumerant.

Visst, det kostar multum (vad trodde ni förresten?). Det görs blott mellan drygt 120 och 140 magnumbuteljer av varje vin och dessa förpackas om tre och säljs endast till 40 Twoson-prenumeranter. Med tanke på att vinerna verkligen är unika och riktigt bra (påstår jag ganska objektivt) kan man förmoda att de antingen blir en glädje att dricka för prenumeranterna eller så kan de sitta på dem några år för att sedan sälja dem med vinst.

Ni har förstått? Det är ett klipp för prenumeranterna… Vad får Hanzon och jag då? Tja, så många kronor blir det inte över till oss, snarast ingenting, men det här är vansinnigt kul och som det å andra sidan inte heller kostar oss något att glassa runt i de fina salongerna och spotta ut topproducenternas vin känns projektet helt ok. Dessutom lär vi säkert klura ut ett sätt att mjölka pengar ur varumärket Twoson när det är starkt nog.

Hur man blir prenumerant? Ett inbjudningsbrev går ut i dagarna, men man kan förstås också försöka kila sig in i gänget genom att snabbt kontakta info@twoson.se . (Om någon tid kommer även sajten www.twoson.se öppna, men då är det nog försent att bli prenumerant)

Avslutningsvis lite Stomu Yamashta att skölja ner tisdagsbluesen med (det står att ”Crossing the line” är med Steve Winwood, men det är Stomu Yamashta´s Go som spelar – däremot stämmer det att Winwood sjöng på den här konserten i Paris, f ö är det Pat Thrall som river av solot kompad bl a av Al di Meola) avseende Stomu stil 2 ska man ha lite tålamod i början).

Stomu stil 1
Stomu stil 2
Stomu stil 3

Kahurangi Pinot noir 2006

Publicerat av
10

Fråga mig inte varför, men jag fick för mig att jag skulle tillaga middagen med anledning av att hustrun fyllde år. Vi vet båda att den bästa presenten hon kan få är att jag inte lagar mat. När hon utbrast ”Men en sån överraskning!” syntes det lång väg att hon inte menade det i positiv bemärkelse. Övertygad om att hon nog skulle få se på annat bestämde jag mig för att inte göra påstortellini utan något så innovativt, utmanande och nytt som en variant på Flygande Jacob.

I snabbköpet visste de att visa mig på Uncle Ben-avdelningen när jag förklarade vad jag hade i tankarna och mycket riktigt fanns där såväl påsris som sötsur sås på burk. Jag visste att det var något som fattades och efter ytterligare några förfrågningar hade jag också inhandlat kycklingfiléer, noix de cajou (kasju- eller cashewnöt på svenska) och bananer (inte från Dole).

Väl hemma, entusiastiskt arbetande vid spisen blev jag så uppsökt av min hustru som på det mest oskyldiga vis visade vinet hon valt ut för kvällen: en gammal Ornellaia. Jodå, visst, det är ett av mina trick att rycka riktigt bra vin till min vedervärdiga mat, men inte den här gången! Inte för att jag gjort mig till – jag hade inga förhoppningar om att det skulle smaka bättre än påstortellini – utan för att jag hade ett annat vin i tankarna: Kahurangi Pinot noir 2006.

Efter tidningens Allt om Vin stora Pinot noir – provning häromåret hörde en av provarna av sig och sa till mig att köpa Kahurangi PN 06 i stora lass och lättledd som jag är gjorde jag det och det har jag inte ångrat. Om jag inte missminner mig kostade det runt 130 sek pannan i Sverige och för det fick man mycket NZ-PN. Nog av, nu hade jag bestämt att det var det vinet som skulle få äran att ackompanjera min Flygande Jacob Façon Maison.

Hur det smakade? Hm, en rispåse gick sönder och rann ut i vasken när jag skulle hälla av vattnet från risgrytan så det blev kanske inte så mycket ris som den rikliga mängden sötsur sås – för övrigt av misstag förstärkt med en rejäl slatt årgångscalvados som jag i hastigheten och nervositeten tagit för en Marsala – krävde och kycklingbitarna var väl inte direkt perfekt stekta om man säger så, men, nötterna var goda och bananerna, som jag skivat på ett närmast japanskt vis, var utsökta. Och vinet, tja, det var lika gott och lika mycket NZ-PN som någonsin och det skar sig något alldeles förskräckligt med den rikligt tilltagna sötsura såsen.

Löjligt komplicerad Flygande Jacob med k

Terrada 2007

Publicerat av
Svara

Första årgången från förra inläggets Finca Terrada är Terrada 2007. Som tidigare framgått är det ett steg på vägen och ett vin statt i utveckling.

Det uppdragsgivaren söker är ett vin mer inriktat på frukt och balans än kraft och uppblåst näsa och det är väl ungefär så det här vinet är: trevligt, lite nedtonat på näsan (behöver något halvår till i buteljen för att komma till sin rätt), ren frukt, medelfylligt (ej högalkohol och inga manipulationer har gjorts för att blåsa upp munfyllnaden), bra balans med närvarande syra, ganska lång eftersmak med inslag av choklad och mocka från ekfaten (kommer att mattas något det närmaste halvåret – året). Däremot är det fortsatt ett, eller två, nummer för litet och saknar det ”bett” som ett riktigt bra vin ska ha. Å andra sidan är det inte dyrt, om det någonsin kommer till Sverige – i så fall i liten upplaga, blott 3000 buteljer gjordes – kommer det sannolikt att kosta runt hundralappen.

Un asado, un rosado y muchos tintos

Publicerat av
6

Igår bjöds det på asado – argentinskt grillparty – och vin på Finca Terrada. Bland de inbjudna fanns flera vinmänniskor så det gällde att vakta sin tunga under den utmärkta blindprovningen, som trots allt innehöll ett och annat blott halvbra vin, som nyss nämnda personer kanske var ansvariga för. Bland gästerna återfanns Karim Sassie (Altocedro), John du Monceau (Atamisque), Daniel Pi (Trapiche), Diego Benegas (Algodon), Celine Terrier (Dominio del Plata) och Philippe Rollet (Alta Vista) och bland vinerna som provades återfanns, till exempel, Carinae 04, Alta Vista single vineyard Serenade 05, Terrada 07, Achaval Ferrer 04, El Galgo 04, Cuvée Los Andes 05, Trapiche Iscay 04, Calvulcura 04, Tobanera Pinot noir 04, Antacura 05, Atamisque rosado 09, diverse viner från Altocedro samt utbölingarna Vigna San Pedro Cabo de Hornos 04 och L´Evangile 01.

Om någon funderar över vad poängen är med att rabbla upp alla de där vinerna så finns det ingen poäng med det.

Om någon funderar över eventuella slutsatser från provningen eller om någon undrar över vilket vin som var bäst så kan man sammanfattningsvis säga, att det är påtagligt hur frukt från svalare lägen som Uco Valley sticker ut (på ett positivt vis), att det finns en lika påtaglig skillnad mellan de tre – fyra stilar som nu laboreras fram i Mendoza ( en traditionell med mycket ek, typ 18 månader i franska fat, en modern med mer tydlig frukt och integrerad ek, en modern med mycket mocca och choklad från ekstavar och spån och en nyklassisk med uttorkad frukt till följd av mikro-oxigenering och alltför lång tid i alltför lätt rostade franska fat) och, avslutningsvis, att det är kul att se vinnäringen och – stilarna i Mendoza utvecklas hela tiden (bortsett från vinproduktionen i sig har området på bara något år utvecklats till att vara riktigt turistvänligt, vilket inte tidigare varit fallet).

Bästa vinet? L´Evangile 01.

Modernt, fruktdrivet argentinskt vin

Modernt argentinskt vin i den lite stramare skolan

Champagne & Samarin

Publicerat av
4

Långa flygresor, som Paris – Santiago (14 timmar), har en eländig förmåga att bygga flatulens och att på annat vis oroa magen. Ett bra trick för att motverka detta är att dricka lite Samarin då planet lyft. Igår, på väg till Chile, provade jag för skojs skull att hälla lite Samarin i champagnen. Detta resulterade i den äckligaste dryck jag någonsin utsatt mig själv för. Fascinerande otäckt (salt, bränt, rostat bröd för att nämna några av alla de aromer som på ett häpnadsväckande vis kom till liv i den kemiska reaktionen). Måste provas!

Kjarkas – (de kommer från Bolivia, men de är populära i Chile också).

The Invention of Lying – riktigt kul film med Ricky Gervais

Domaine Clusel-Roch Côte – Rôtie 2001

Publicerat av
4

Det bar sig inte bättre än att jag var övertygad om att jag öppnat och slagit upp en Nero d´Avola – variant från Sicilien (ja, ni vet, eller så vet ni inte, att man tummar på en butelj, får ett störande tillrop från matavdelningen, kommer av sig, måste skynda på, rycker buteljen (fast det i själva verket nu är en annan butelj), skyndar sig att öppna, maten står på bordet och blir kall, man är sent ute som vanligt, skvätter upp lite vin i glaset, scannar kork och defekter och letar efter det som gör att just det här vinet inte är fullkomligt (ja, det är så vi vinmakare provar vin, tyvärr)) och vad var det här?, en Nero d´Avola som fullkomligen skrek Syrah och Côte-Rôtie, inte ens en förhärdad vincyniker och stolpskott till blindprovare som jag kunde tycka annat än att det var en suverän Syrah-karaktär på den här syditalienaren och det drev mig, som tur var, till att kasta ett öga på buteljen som också skrek ”Côte-Rôtie”. Så skönt! Vad jag öppnat var den förtjusande Domaine Clusel-Roch Côte-Rôtie 2001. Har legat varmt och gott i mitt kök de senaste fem – sex åren och fått en liten extra skjuts i mognaden. Perfekt att dricka nu och i min bok ett skolexempel på vad det faktiskt utger sig för att vara. Sa jag att det var gott?(Och nej, jag hittade inga fel på det)

Château Lafite Rothschild 1985

Publicerat av
Svara

Har inte sagt hela, hemska sanningen om mina vinkällare. Det var oordning och kaos, det vet ni. Småningom omgärdades pavorna av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen, för att nu citera mig själv. Så, en dag, fick jag ordning på det där. Kaotiska vingömmor en masse blev blott ett fåtal gömmor, där det mesta lades i ordnade högar.

Det var då det hemska hände. Min nya, fina vinkällare, där merparten av samlingen hamnade, läckte. Under ett par ödesdigra veckor då jag befanns på resande fot tog den vatten. När jag kom hem från min resa och gick för att gosa med mina flaskor möttes jag av en förskräcklig syn: där låg de stackars vinarna och plaskade fruset i en blöta som ingen av oss trott var möjlig.

Buteljerna som drunknat var det bara att fiska upp och placera, etikettlösa som de numer var, i en hög som snabbt fick namnet ”okända pavans hörn”. De mögelangripna flaskornas, de var legio, etiketter gick ibland att rädda någotsånär, ibland hamnade även de här buteljerna i ”okända pavans hörn”.

Vad det gäller mina Château Lafite Rothschild från 1985 och 1986 (ja, det viktigaste med det här inlägget är att få berätta att jag har Lafite inte bara från ett år utan flera år) var de genomgående illa angripna och det bar sig inte bättre än att de fick läggas, halvnakna, i ett hörn som heter ”Lafite 85 eller 86”.

Kom att tänka på det där hörnet i samband med den korkade pannan i Seattle härförleden. Kort sagt fick jag inspiration att kolla en 86. Övertygad om att det, trots allt, är bäst att prova av de här buteljerna en och en, valde jag på måfå ut en pava och öppnade den. Som vakna läsare förstått av rubriken var det en 85:a. När skjuter ingen hare, å andra sidan:

Château Lafite Rothschild 1985 har allt detta bästa av 1985 och av Lafite. ”85 i kvadrat, Lafite i kvadrat, Åh så gott” är min enda minnesanteckning från provningen (ja, det där med ”Åh så gott” är minst sagt patetiskt, men det är ju sådana vi är när vi sitter där och ojar oss över något storslaget, patetiska). En och annan engländare skulle säkert yra om källardoft och så, men här återfinns framförallt, och inte minst i smaken, en frapperande, god frukt, otroligt god och lång eftersmak. Ett vin i högform.

Domaine de Chevalier 1986

Publicerat av
4

Blir det mer Sémillon än så här? Smaken är underbar, och lång, med sin fylliga och honungslena balans mellan ålder och fortsatt spänstig syra och livskraft. Imponerande samspel mellan eken och frukten. Inga ålderskrämpor här inte och Domaine de Chevalier visar än en gång att det är ett av världens vita toppviner. Faktum är att 86:an aldrig varit så bra som nu. Bra Sémillon behöver tid.

Men så var det det här med våra engelska vänner. De hängde upp sig på doften. ”Mouldy, musty” och andra besvärande omdömen slank ur deras av okunnighet fyllda munnar och sinnen. Inget ont i det. De fattade noll och jag kunde hälla i mig pavan själv (nåja, i viss kamp med min just då irriterande hustru) medan engländarna njöt en enkel Viognier – Muscat – blandning med slagkraftig frukt på näsan och utan besvärande eftersmak.

Dock, låt oss stanna upp vid den här mögliga unkenheten De Okunniga och De Föraktvärda talar om. Ligger det något i det, tro? Visst gör det det och det är skälet till att man kunde önska att topproducenter som Domaine de Chevalier hade modet att buteljera sina viner med glaskork och rekommendera att vi konsumenter lagrar pavorna på stående fot. På så vis kommer inte vinet i kontakt med plastringen i glaskorken och allt är frid och fröjd.

Eller så måste de lacka sina flaskor och se till att korken sitter fast i lacken så den inte trillar ner om den med tiden skulle torka ihop i den här lackade buteljen, som också ska lagras stående.

Problemet är dessvärre, som analytiskt lagda läsare redan förstått, att naturkorken över tid sätter smak på vinet (en påverkan som inte helt sällan bedöms som Brettanomyces eller, i förekommande fall, gammal ek). Inget nytt i sig, men den, alltså smaken av naturkorken, blir, där har engländarna rätt, synnerligen påfallande i gamla Bordeaux-viner. Faktiskt både röda och vita, även om det är enklast att sätta fingret på problemet när det gäller de vita (där f ö Brettanomyces inverkan rent vetenskapligt och därmed bevisligen är mindre).

Hursomhelst, ni som har gamla, vita Bordeauxer ska inte behöva utsätta er för den här unkna korkigheten och jag som i grunden är en mycket god människa, både lite religiöst och filantropiskt lagd när jag tänker närmare på saken, hjälper er gärna ur den besvärande knipa ni, kanske intet ont anande, befinner er i. Således, har ni lite vit Domaine de Chevalier, Laville Haut-Brion, Haut-Brion och andra likartade problemviner ställer jag gärna upp. Det är t o m så att jag både kan tänka mig att betala i alla fall en femtiolapp per panna och att hämta dem från era källare.

Gustibus Finglögg 2.0 2.0

Publicerat av
Svara

Ska man prova en ny och unik produkt, ska man göra det ordentligt (om inte annat så ger det fler tillfällen att få tala eller skriva om saken). Således har jag provat om Gustibus Finglögg 2.0, som stått öppnad sedan sjätte januari .

Färgen har utvecklats och man ser nu att det är finare vin än normalt i den här glöggen. Doften hänger ihop bra. Möjligen har kryddningen fallit tillbaka lite och tappat något av sin komplexitet, men det finns inga toner av oxidation. När glöggen är kall märks framförallt pomeransen och, faktiskt, vinet. I varmt tillstånd sticker kanelen och kanske också den gröna kardemumman ut. Där finns också en, ny tror jag, doft av russin.

Passar på att göra en rättelse: min flaska har inte nummer 35 av 50 utan 33 av 50. Men det viktiga är nu inte numret på min flaska utan att det bara gjordes 50 buteljer av den här helt fantastiska glöggen. Tyvärr, för er som inte får tillfälle att prova…