Tre syrah, en mullig chard & Reignwolf

Nytt år, nya tag med en syrah-provning från tre amerikanska länder: 1. Monteagrelo ”Syrah” från Walter Bressia och Argentina, varunr  74891,DLD 151 sek. 2. Perez Cruz Limited Edition ”Syrah” från Perez Cruz och Chile, varunr 70271, 121 sek. 3. DLD från Hedges Family Estate och USA, varunr 71000, 201 sek. Behöver ni ett vitt alternativ för någon vilsekommen provare vars starkaste sida inte är syrah föreslår vi ett springsprångandes nytt vin från Girard, vars Old Vine Zinfandel (varunr 22337, 161 sek) vissa av er redan har koll på: Girard ”Chardonnay”, varunr 74963, 161 sek. Och till det några stycken Reignwolf som ”Are You Satisfied?” och ”Electric Love”, vilka får oss att upptäcka en dagens Steve Marriot och Jack White allt i ett.

Uppgraderad Perez Cruz, frisk Casa Marin, traditionell Weinert & musikalisk Achilles

Er utsände sökare i vinets universum sitter i skrivande, okristligt tidiga, stund på en flight mellan Santiago och Buenos Aires och dövar öronen med Led Zeppelin för att slippa höra på en gallskrikande unge i stolsraden framför. Allt är dock inte bara tidiga morgonar och skrikande ungar på sådana här resor. Således följer här tre trevliga saker att förtälja från denna sydamerikanska utflykt: 1. Har varit hos Perez Cruz, söder om Santiago, och A förhoppningsvis övertygat dem om att för oss i Sverige buteljera lite av vinmakarens German Lyon första, läckra försök med grenache – de är inte så pigga på detta, men det verkar som att vi i alla fall kommer att få några pavor våren 2014 B testat Germans nya cabernet franc, som vi helt säkert får en skvätt av till våren C tillsammans med German uppgraderat nya årgången av Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva (12), som vi redan säljer i Sverige (11); i samband med den skattehöjning som väntar på andra sidan nyåret och det årgångsbyte som följer i mars passar vi på att höja priset ytterligare något och, framförallt, uppgraderar vi vinet på så vis att vi lägger i en skvätt mer koncentrerat, dyrare, vin samtidigt som vi ändrar ekkompositionen något varmed vi, tro mig, uppnår en snudd på häpnadsväckande effekt och ett både stramare, seriösare och större vin – är mycket nöjda med resultatet.Glasskugga2. Besökte vinmakaren Maria ”Marielu” Luz på hennes Casa Marin. Maria bestämde sig för några decennier sedan för att snabbt göra sig en förmögenhet på bulkvin, gjorde det och satte sedan nästa steg i planen i verket: hon köpte mark, rev upp skog och planterade vin på de tokbranta kullarna i barndomens Lo Abarca (San Antonio Valley). Hon är fortsatt den enda producenten i detta svala läge och med tanke på svårigheterna med att hitta fler sammanhängande jordlotter med tillgång på vatten, lär hon förbli ensam. Oerhört friska och fräscha viner, där hennes Casa Marin-range, med rätta, är lite dyrare och Cartagena-rangen ger vardagskonsumenten en chans att känna på Lo Abarcas friska syra och lite lättare stil (Casa Marin Miramar Vineyard Syrah håller 11,7 % men har ändå nått en bra fenolisk mognad – inte precis vad man hittar varje dag i Chile). Även om vinet är dyrt utfärdas stark köprekommendation på Casa Marin Miramar Vineyard Riesling, särskilt årgången 2009 (förhoppningsvis kommer några av de få flaskorna till Sverige nästa år).Casa Marin vingård 3. Passade på vägen, i Mendoza, på att besöka den traditionella producenten  Bodega y Cavas de Weinert i Lujan de Cuyo. Här regerar, sedan många år, schweiziske vinmakaren Hubert Weber och kanske är det hans ursprung som förpliktigar men det finns få, om någon, vinkällare i världen som är så ren som den här. Enbart betongtankar och träliggare. Massor av träliggare, över 200, med en kapacitet på mer än 2 miljoner liter. Med andra ord upplagt för damm och orena träkar och därmed orena viner, men nej, inte alls, tvärtom. Snyggt jobb, som bland annat görs av en person som veckan lång dammar och putsar liggarnas alla håll och kanter. Vinerna går från vardagsviner (”Pedro de Castillo”) med bland annat en rejält rökig, läcker Bonarda – ”Bonarda som den i själva verket är”, enligt Hubert – en rejält dyr ”Estrella Malbec” som lagrats, öh, 15 år på träliggare, en hel del Tondonia-känsla här med andra ord (och ja, rosévinet Hubert föredrar att visa är en 08:a, vilket är gammalt i de här trakterna; en ganska snygg Malbec för att vara Mendoza-rosé). Kort sagt är inte Weinert precis vad man förväntar sig i Mendoza och helt klart en annorlunda stil att snarast inordna i sin erfarenhetsbank; titta då särskilt, utöver nämnda Bonarda, efter Cavas de Weinert Cabernet Sauvignon 2006 och Estrella Cabernet Sauvignon 1994 (i oktober i år av Vinum utsett till Sydamerikas bästa vin), notera då att nyss nämnda 06:a ännu inte släppts till försäljning. I bästa mening traditionellt och långsiktigt så det förslår.Weinert, källare

Mina viner i Sverige & George Harrison

Då och då frågar en och annan vilka av ”mina” viner som finns att köpa i Sverige. Inte särskilt många. De vinmakaruppdrag jag för tillfället har är förlagda till Pezenas-MDLVX 2009Languedoc, Minervois, Rioja, Red Mountain, Varberg och, senaste tillskottet vad det verkar, Lazio. Uppdrag jag haft de senaste åren men nu avslutat har bland annat varit förlagda till Provence, Krim, Assenovgrad, Mendoza och Struma Valley. Tydligen är en del viner från uppdraget hos Hedges, Red Mountain, Washington State, på väg in i höst, men bortsett från de vinerna är de enda ”Lars-påverkade” produkterna att tillgå i Sverige följande: Tre årgångar Mazuelo de la Quinta Cruz, tre viner från Domaine de Brescou (dessvärre inga vita för tillfället, bör snart komma in igen) och ett knippe produkter från Château L’Arnaude, som såldes för en tid sedan varmed också mitt uppdrag där upphörde. Vid sidan om de här vinerna finns ett vin som jag blendat för den svenska marknaden, El Rey Old Vine Garnacha, en budget-Garnacha från norra Spanien som är bra mycket bättre än sitt larviga pris och det säger jag bara delvis därför att jag satt ihop vinet och därför att jag har ett intresse i företaget som importerar det till Sverige. Avslutningsvis finns också några viner från Leon Dormido-projektet i Rioja, ett projekt där jag ibland blendar vinet, understundom kommer med vinmakar-råd och då och då inte är inblandad alls. I övrigt kan jag inte komma på något ”Lars-vin” i Sverige just nu. Å andra sidan är jag i högstaelrey2011 grad inblandad i att leta producenter och viner för Terrific Wines så i den portföljen finns, förstås, massvis av godis som jag varit med och rotat fram. Vad det gäller de sistnämnda vinerna är grundidén med TW att arbeta med viner från 80 sek och uppåt och bara med viner och, inte minst, människor som både er man i importträsket och dennes kollega tillika TW:s VD och ende anställde tycker om och har kul med. Visst var det här ett ganska tradigt inlägg och jag får väl stå för det även om jag egentligen tycker att det är orsakat av alla strutnyfikna som kommer med förvetna frågor. George Harrison.

Terrada – ett argentinskt äventyr & Gotan Project & Sven Tumba

Arbetade under åren 2007 – 2011 som rådgivare åt vingården Bodega Terrada i Mendoza. Vi startade från noll och med den gemensamma ambitionen att skapa ett vin olikt de ofta, gäller inte minst de dyrare varianterna, tråkextraherade och orena vinerna från området; viBodega Terrada Malbec ville ha mer stramhet och elegans, mer tango. Projektet kom att leva årgångarna 2007 – 2010, men därefter lades det ner. För att göra en lång historia kort: det är inte helt enkelt eller riskfritt att äga och driva en verksamhet i Argentina om du inte är på plats hela tiden, vilket ägaren fick erfara. Problem som inte var direkt knutna till tillverkningen ledde till att ägaren bestämde sig för att från och med 2011 sälja sina druvor, vilket han nu gör och det till tämligen kända producenter med hög status. Bra druvor, alltså. Kunde vi då göra ett bra vin? Ja, det måste man säga, låt vara att somliga av oss talar i egen sak. Under inte helt enkla förutsättningar – vi hyrde in oss hos andra producenter och arbetade i deras lokaler – fick vi till ett par bra viner. Själv skulle jag mer än gärna se att småskvättar av malbec-vinerna från 07, 08 och 10 fann sin väg till det svenska beställningssortimentet eller kanske en näthandlare. Det första vinet, 07, är riktigt gott idag (uppenbar Malbec från Mendoza, men trots det ganska ljust i färgen och inte mer än medelfylligt, mer komplexitet än kraft, snygg balans, lång, ren eftersmak, bra och gott), 08:an är förmodligen det bästa vi fick till och inte minst därför kräver det ytterligare några års lagring för att komma till sin rätt (medelhög färgintensitet, blåröd nyans, djup färg, ungt, outvecklat, stramt, elegant, oförlöst frukt, bra ek som behöver ytterligare något år för att släppa till frukten på doften, klar fruktdominans i smaken, lång, ren eftersmak), 10:an är den lättaste av årgångarna ochBodega Terrada 20017 - 2010 ganska öppen idag (ursprungstypiskt på doften men inte i smaken, har fått lite för mycket ek som det aldrig kommer återhämta sig från, känns att det på gott och ont fått svavelväten bortluftade, trots de invändningarna mycket trevligt, lätt och elegant i en för Malbec, särskilt i Mendoza, ovanlig stil, här har vi nästan gått ett steg för långt i jakten på elegans men vad gör det när det är gott?). Årgången 09 är inte lika bra som övriga. Inte dåligt, men i min näsa inte lika kul då det har en släng av gamla fat och därmed lite död frukt på näsan och aningen dumbeska i smaken, lite torkat är det också. Å andra sidan fin stramhet och gott för den som tycker om viner där eken står över frukten. Slutsats? Jo, hade vi fått hålla på något år till hade vi satt fullträffen och, inte minst, det går att göra elegant, snygg, stram Malbec i Mendoza. Synd att så få försöker göra det. Gotan Project. PS: VM-guld!

Ulla Billquist & vinklubbsreklam

På tal om vinklubbar, en företeelse vinifierat, snarast, vill ha under lupp, följer här ett ogenerat försök att få vinifierats hängruntare att tappa besinningen och inom loppet av någon minut klicka in sig på Terrific Wines Club och beställa en låda eller två. vinfierat

Françoise Feuillat-Juillot

försöker, alltså, i detta nu och genom att berätta att vinifierat varit med och valt ut de ingående vinerna och att tanken är att dessa tillsammans ska utgöra ett hyfsat brett urval av, förhoppningsvis, inte alltid helt kända ursprung, producenter eller druvor, få hängrunten att inte bara upptäcka Terrific Wines Club utan också att impulshandla, utan närmare eftertanke, ja, det ligger i impulsköpets natur så att säga, en vinklubbslåda. I den första lådan, som går att beställa via nyss nämnda länk som här kommer i repris (alltså, klicka på den understreckade texten så händer något spännande: du slussas rakt in i vinklubbens allra heligaste), ingår tre flaskor vardera av fyra viner: Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson), Oregon-Pinot i välansad och finfin form, Motzenbäcker (Menger-Krug), stram, snygg Riesling som behöver lite tid, Leon Dormido Reserva, en klassisk Rioja Reserva som står på å det grövsta i välbekant, ekad stil, och Crémant de Bourgogne (Clotilde Davenne), tjusigt bubbel som tillhör kategorin ”köp-hellre-det-här-än-billig-och-garantaret-inte helt-bra-champagne”, Clotilde-disciplinerad och med tryck i bubblorna. Nästa låda, kommer i mars, tror vi, och innehåller, enligt uppgift: Melipal Blend (nya Argentina, som fortsätter gå vid sidan som allfartsvägen i Sverige där beska sällan utgör ett hinder i vinprovarnas, uppenbarligen, inte alltid helt kräsna gommar varför smuts- alternativt överextraherat-bittra argentinare fortsatt utgör fokus i vårt land och

Ulla Billquist

säkert också ett skäl till att så få argentinska viner lyckas vara poppis över längre tid), Quinta do Pinto (spännande, ny producent från Lisboa, använder bland annat Roussanne), Monte da Peceguina (vardagsvinet från topproducenten Malhadinha, en smak av den fina världen, rödtjut som enkelt och smärtfritt slinker ner med en liten matbit vid sidan om), och, sist men inte minst, spännande ”Les Crêts” från Feuillat-Juillot (Montagnys Clodilde Davenne, som, av en händelse, dessutom är bästis med Clotilde; samma disciplinerade, raka, ärliga och härliga stil: sjungande Chardonnay utan ek och annat tjafs). Snittpriset på Terrific Wines Clubs lådor ska vara 1500 sek för tolv buteljer, en låda per kvartal erbjuds, klubbmedlemmen köper bara när den själv vill. Med andra ord inga förpliktelser what so ever, som den engelsktalande mexikanen skulle ha sagt förutsatt han ville tala engelska. Visst låter det sanslöst bra? Likväl bör den här vinklubben, precis som alla andra vinkubbar, sättas under lupp. Nu. Men som det inte lär hända precis nu lyssnar vi på Ulla Billquist istället. PS Fördelen med att bli medlem i Terrific Wines Club är att man får information om vinerna samt passande recept på köpet, den som inte bryr sig om slikt kan beställa direkt genom att klicka här.

Rött vintips & svart kejsare

Efter de vita vintipsen följer så här, äntligen!, reklamen för de röda: Fleur Saint-Antoine 2007 (72453), 99 kr (prissänkt! och nu perfekt mogen, bra budget-Bordeaux); Baltos 2009 (99218), 89 kr (säsongsvara från lätt kontroversiellt område och druva, gillar man Bierzo och Mencia ska man inte missa det här vinet); Malhadinha Red (73721), 330 kr (hoppsan! bästa årgången någonsin av det här vinet, spöar till och med finfina ikonvinet Marias just nu); Ikella Malbec 2010 (72362), 85 kr (Melipals nya ”andravin” Ikella finns nu i Sverige och ger mycket för pengarna); Montegrelo Syrah 2008 (74891), 149 kr (mer Argentina, vid en stor Argentina-provning i England härförleden sopade, äntligen, snygga Bressia banan med övriga producenter och blev bäst på det mesta, tror det finns anledning köpa på sig Bressias grejer innan de drar iväg i pris och då är ”Montegrelo- vinerna” ett bra sätt att komma billigt undan, toppvinet, det utmärkta Conjuro, kostar redan över 500 kr), La Corte del Pozzo Amarone 2006 (72006), 371 kr (finns det inte bara prov- utan också drickbar amarone? tja, prova den här klassiska saken med mer tradition, renhet och körsbärskärnor än power, riktigt bra nu); El Rey Old Vine Garnacha 2011 (2260), 65 kr (vin blendat av mig, ingen ek, bara sjungande Garnacha från Campo do Borja, där vinerna kostar alldeles för lite); avslutningsvis världens bästa prinskorvsvin: Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2010 (6000), 79 kr (höghöjdsfrukt från Chile för den som gillar ren, relativt sett uppstramade Chile-viner). Godspeed You! Black Emperor.

Walter Bressia & Jason Schwartzman

Det är inte bara därför att Walter Bressia har en benägenhet att ta med sig gäster ner i sin svinkalla fatkällare, förse dem med gigantiska provglas och tvinga dem att dricka upp allt vin de får i glasen, som man måste älska Walter och hans lilla familjeföretag Bressia. Ett annat skäl är att han, i likhet med övriga familjen, är så sympatisk och på ett synnerligen seriöst och medvetet vis, i skrivande stund, lägger grunden till vad han hoppas ska bli Argentinas bästa vinproducent under många år framöver. Större delen av sitt eget liv har han ägnat åt att hjälpa andra att få till det och det blir lätt så att man går omkring och småhoppas på att han ska lyckas i denna sin nya föresats. Ett steg på vägen togs kanske, nyligen, i samband med Tim Atkins stora Argentinaprovning, då Bressias viner blev de överlägset mest framgångsrika med toppnoteringar avseende såväl rött som vitt och Malbec som andra druvsorter och blandningar. Här kan man läsa om några av Bressias viner som föll Atkins på läppen. Och här kan man lyssna på Jason Schwartzman eller Cocconut Records som han föredrar att kalla sig då han inte gör filmer med Wes Anderson. Och här kan man se vilka Bressia-viner som finns att beställa från BS i Sverige.

Walter Bressia, var vänlig notera glasets storlek

MVG för AG

En gång i tiden, på det glada 90-talet, var Johan Jureskog en ung, lovande kock som

Köttbild snodd från http://ohmansmatochvin.wordpress.com

fördrev sina dagar i Frankrike. Dels på enstjärniga Pierre au Palais Royal i Paris, dels hos oss på Domaine Rabiega i Draguignan. Så snart han tog sig ur vårt franska grepp passade hans karriär på att ta stormsteg. Välkänd från kocklandslaget, TV och, inte minst, fina Rolfs Kök, som han fortsatt driver, försöker han nu göra Kungsholmen till något slags köttmecka och Restaurang AG till, ja, köttkaba?, och visst lyckas han med det. Chansen att hitta Köttbitarnas köttbit här är tämligen stor. Dessutom håller man sig med en trevlig vinlista, där snygga och välgjorda Gruaud Larose 2007 är en liten dröm för 1080 kr (dock tycker jag absolut inta att ni ska dricka det vinet, eftersom jag har planer på att komma tillbaka fler gånger). En sak saknas dock och det är ett anständigt, rent köttvin (jodå, det finns, bevisligen, vit-, röd-, rosé- och köttvin) från köttlandet Argentina, till exempel Bressia Profundo, som till skillnad från de flesta rödtjuten från Argentina, faktiskt är rent och snyggt och befriat från obehaglig skitbeska.

Posada Salentein: sjuka sockerbullar & väldiga vyer

Tänk er en förrätt som består av ett tunt smördegsskal fyllt med en brutalt nedtryckt bit torkad skinka och som om det inte räckte med det så har någon kommit på den underfundiga idén att sockra hela anrättningen så pass att den påminner om en misshandlad sockerbulle. Fortsätt nu att tänka er att nästa steg i måltiden är en kyckling som är så torr att den sannolikt inte behövde vingar för att flyga när den var i livet, tvärtom är det inte alls otänkbart att den stackars kycklinguppfödande, andinske bonden tvingades förankra kycklingen i marken för att inte första bästa vindpust skulle ta den med sig, bort över Anderna och till den chilenska västern där den skulle upplösas och bli till kycklingsand i Atacama-öknen. Lägg till detta det faktum att restaurangens gäster uppmanas och förväntas att i bästa fånglägeranda äta samtidigt innebärande att ingen påbörjar den torra kycklingen förrän alla ätit upp sockerbullevarianten kallad empanada. Nej, köket och restaurangen på Posada Salentein i Tunuyan, Mendoza, eller ”Tupungato” som nog fungerar bättre som lägesangivelse för svenskar, är ingen höjdare. Och det är synd, därför att stället i sig är underbart vackert och läckert, där det ligger och ruvar vid de väldiga Andernas fötter, ljuvligt inbäddat i oöverskådliga vinfält, där stockarna tuktats i pergola, guyot och andra lösningar, ofta kompletterade med nät som skydd mot oönskade hagelstormar från de andinska höjderna och i förekommande fall mot druvätande fåglar. Således: bo gärna på Posada Salentein när ni är i faggorna, men ta med egen picknick.

Sorg i Argentina

Gus´Car finns inte kvar! Eller rättare sagt: skylten finns kvar där längs ruta 40 (acseso sur) i Tunuyan, söder om staden Mendoza, nära Tupungato, men stället är borta. Och Gus själv med det. Kort sagt: världens bästa lomo completo är historia och ni som aldrig fick uppleva den kan vara glada för det därför att ni har inget att sörja över. Värre är det för oss som lärt oss att uppskatta Gus skamfilade skyffe, den mycket i övrigt att önska lämnande toaletten, Gus nollställda nuna, ställets Andes-öl på enlitersflaskor och… världens bästa lomo completo. Nu fick vi gå till Café Colòn och dricka gravöl (Andes). Ett glas vin eller två för Gus´Car.