Posada Salentein: sjuka sockerbullar & väldiga vyer

Tänk er en förrätt som består av ett tunt smördegsskal fyllt med en brutalt nedtryckt bit torkad skinka och som om det inte räckte med det så har någon kommit på den underfundiga idén att sockra hela anrättningen så pass att den påminner om en misshandlad sockerbulle. Fortsätt nu att tänka er att nästa steg i måltiden är en kyckling som är så torr att den sannolikt inte behövde vingar för att flyga när den var i livet, tvärtom är det inte alls otänkbart att den stackars kycklinguppfödande, andinske bonden tvingades förankra kycklingen i marken för att inte första bästa vindpust skulle ta den med sig, bort över Anderna och till den chilenska västern där den skulle upplösas och bli till kycklingsand i Atacama-öknen. Lägg till detta det faktum att restaurangens gäster uppmanas och förväntas att i bästa fånglägeranda äta samtidigt innebärande att ingen påbörjar den torra kycklingen förrän alla ätit upp sockerbullevarianten kallad empanada. Nej, köket och restaurangen på Posada Salentein i Tunuyan, Mendoza, eller ”Tupungato” som nog fungerar bättre som lägesangivelse för svenskar, är ingen höjdare. Och det är synd, därför att stället i sig är underbart vackert och läckert, där det ligger och ruvar vid de väldiga Andernas fötter, ljuvligt inbäddat i oöverskådliga vinfält, där stockarna tuktats i pergola, guyot och andra lösningar, ofta kompletterade med nät som skydd mot oönskade hagelstormar från de andinska höjderna och i förekommande fall mot druvätande fåglar. Således: bo gärna på Posada Salentein när ni är i faggorna, men ta med egen picknick.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *