Kategoriarkiv: Provade viner

Vinfrossa på Wild Ginger

Publicerat av
4

Ett av de trevligaste inslagen i mitt konsultarbete för Hedges i Washington State är de vinfrossor som med jämna mellanrum bryter ut under de här resorna. Vid besöket nu i veckan hann vi med ett par stycken. Bäst blev den sista på utmärkta Wild Ginger i Bellevue (Wild Ginger finns även Downtown Seattle), en restaurang som med framgång försöker mixa olika asiatiska kök. Frossan öppnade med Comtes de Champagne rosé 93 (fin mognad i färg och doft, frisk och väl bibehållen syra i smaken), Dom Perignon 96 (fortsatt utmärkt och fortsatt alltför ung) och en för mig okänd Fiacre de Chartogne-Taillet Tête de cuvée 1999 (degorgerad n05/2005 enligt etiketten och en positiv överraskning), som Gary McLane (delägare i Barons m fl vinprojekt) hade med sig. De här vinerna gick utmärkt till maten, men Bob Betz ville som den petige M.W. han är ha en Domaine Weinbach Schlossberg Riesling 04 och visst hade han rätt i det: inget vin gick så bra till maten som detta. Frossan fortsatte med Betz egen Syrah från Yakima Valley 08 (rent, snyggt vinmakat, koncentrerat, har egentligen allt, utom druvkaraktär), Musigny 99 från Domaine de Comte Georges de Vogüé (många skrek högljutt om det här vinet, men jag misstänker att de delvis jublade över den fina etiketten, vinet var, som Vogüé ofta är, lite murket och orent, men, visst, det är en väldigt snygg och imponerande Pinot i sig, men jag skulle inte köpa även om jag hade råd), Mazis Chambertin 01 från Johan Björklunds Domaine & Sélection (närmast ett rosévin i detta amerikanska sammanhang, fantastisk Pinot-näsa (”danses on your nose”, som Tom Hedges så vackert uttryckte saken), ska man vara gnällig lite tunn i smaken (som sagt, vi vinmakare ska alltid gnälla) men jag ska inte vara gnällig, för det här vinet var riktigt, riktigt bra, snyggt, elegant och uppvisade dessutom fin utveckling med luftning), William Selyem Pinot noir 96 från Anderson Valley (en tämligen rejäl dos ny, fransk ek på näsan (efter så många år…), saknar stuns (syra) i smaken, lite onödig dumbeska i smaken, utvecklas bra med luftning och är ett helt okej vin, jag låter mer negativ än jag borde, men jag köper inte det här vinet), DLD (Descendants Liégois Dupont) 08 (inga kommentarer, är insyltad i det här vinet, det är ett nytt Syrah-projekt på Red Mountain med bl a nämnda McLane och Hedges som intressenter, men visst var det ett himla bra vin…), Napa Valley Reserve 04 (det här är ett synnerligen esoteriskt vin, som görs för en exklusiv vinklubb, vinerna görs på lite olika ställen, såvitt jag förstått, och med lite olika vinmakare, typ Rolland, det här vinet har, om jag förstod de luddiga antydningarna rätt, gjorts på Harlan Estate och ja, det bjuder mycket koncentration och kraft i god Napa-stil och är ett kap för den som vill tugga i sig vinet till maten), Korgsgaard Chardonnay 04 (”det här vinet anses som en av de absolut bästa chardonnayerna i Napa och vinet är omöjligt att komma över”, sa en andäktig dumskalle vid bordet och jag blir inte ett dugg impad, mest bara trött av att plocka flisor ur näsan och tugga i mig ek i kvadrat och kubik samtidigt som jag slås av insikten att folk betalar skjortan för sådana här nybörjarviner, som jag kan chipsa ihop vilken lunchrast som helst) och, slutligen Barons Cabernet sauvignon 06 (stor, gammaldags powerstil, ”50 USD är billigt för det här vinet”, säger McLane, tro det, hursomhelst mycket svartvinbärskaraktär från den amerikanska fathanteringen, mjukt, koncentrerat och min reflektion vid bordet var (i tysthet…) att viner av den här typen nu är helt ute, men att de förmodligen kommer att bli populära igen om, låt säga, tio-femton år, när en ny generation vindrickare stövlar in på arenan och vill ha något ”nytt”).

Reklam för Farmer´s Reserve Chardonnay 2009

Publicerat av
Svara

Det har gått en dryg månad sedan jag flaggade för nya den årgången av KFV Farmer´s Reserve Chardonnay. Provade om vinet för några dagar sedan och det har utvecklats (positivt) lite snabbare än jag trodde, vilket gör att det kan kategoriseras som drickfärdigt idag. Kvar finns, förstås, en hel del av den tropiska frukten från jästen, som nämns i det här inlägget, och visst kommer vinet att utvecklas positivt under lång tid framöver, men man behöver inte hälla 2008 i det längre, vilket jag tipsade om i det nyss nämnda inlägget. Passar också på att flagga för att det kommer en röd ”Farmer´s” i oktober, en Rhône-blend som påpassligt nog kallas KFV Farmer´s Reserve Ranger Blend.

Romantisk farmarmusik version 1, romantisk farmarmusik version 2

Gustibus Finglögg 2.0 3.0

Publicerat av
Svara

Det var när hundarna gick lös med sina tungor i ansiktet som jag kom på att det var dags att prova Gustibus Finglögg 2.0 igen. Varför tanken infann sig just då vet jag inte, men det är redan ett par månader sedan Årets glögg 2009 provades i det långtest jag utsätter den för. De gör så där, hundarna, för de tror att jag ska gå upp och ge dem skinka. Vilket jag oftast gör. Fast att de alls kan ge sig på mig om morgonarna beror på att andra, inte helt solidariska, familjemedlemmar tycker att jag ska stiga upp, en tanke som annars ytterst sällan slår mig i ottan. Hundarna är väl ett surrogat för denna tanke. Familjens sätt att banka in sin åsikt i mitt medvetande. Slick som slag. Flaskan som nu varit öppnad sedan 6 januari har varit fylld till ungefär 20 % sedan förra testet. Föga förvånansvärt är glöggen fortsatt bra. Färgen har antagit en orangebrun nyans; doften är mindre nyanserad och komplex, men fortsatt bra och den domineras av russin och pomerans, kompletterat av kardemumma och kanel; smaken upplevs som lite för söt nu (i rumstemperatur), men den långa, fina eftersmaken (russin!) förlåter det mesta. Fungerar fint som dessertvin nu i sommar.

Morgonmusik

Desperate housewines

Publicerat av
Svara

Det är alla de där gångerna då tiden inte räcker till, man startar försent och har för lång startsträcka och det blir vad det råkar bli till maten. Och så är det alla de där gångerna när man har tid, massor av tid, och aldrig blir nöjd. Således fick jag i helgen för mig att ställa en Alain Graillot Crozes-Hermitage 1991 mot en Château Pavie 1991. Ett skräpår i Frankrike, dock ganska bra i Rhône. Upplagt för Rhône alltså och visst blev det så. Pavien är inte stendöd men trött och frågan är om vinet någonsin varit särskilt kul. Graillot uppvisar, som vanligt, massvis av Syrah och är vid god vigör, men jag har alltid tyckt – jag vet att jag går emot de flesta Syrah-älskare här – att Graillots viner dels har för mycket apelsin- och citruskaraktär som unga, dels blir lite för tunna och uttorkade med åren. Visst, det finns undantag från detta, men den här 91:an har varit och är ungefär som jag nyss beskrev den. Dock ett bra vin med fina inslag av läder och rökt medvurst. Men att dricka det till maten, en rejäl faux filet (vad det nu kan heta på svenska, det är en köttbit i alla fall), inte tillredd av mig och därför med goda chanser att bli en höjdare? Nej, det dög det inte till. Öppnade därför, och det är nu man anar lite desperation, en T de T (Tête de Tête), prestigevinet från Mont-Tauch, årgång 1996. Tja, det var inte dåligt, hygglig vigör och bra för en 14-årig Fitou, men för mig som vinmakare och därmed vinpedofil inget att dricka till en bra köttbit, därtill är det alltför trött och uttorkat. Och det är nu vi kommer till den totala desperationen för vad hittade jag i kökets vinställ om inte en Château Beychevelle 1964, upptagen från vinkällaren några dagar tidigare på grund av försvinnande etikett. Okej, man imponeras alltid av åldern på sådana här viner och det ska erkännas att lite tom Felix ketchupflaska luktade den allt, men jag blev på det hela taget synnerligen positivt överraskad (inte en tillstymmelse till gasbinda, gips eller cement, som annars inte är ovanligt när viner torkar ut). Bra vigör och syra, det känns att det här vinet gjorts med stor precision och jag kan spilla en tår över att jag inte haft fler flaskor och kunnat prova vinet över en längre tidsperiod. Doften är givetvis lite trött, men vital; smaken är riktigt bra: ren, hyggligt bibehållen frukt, väl avvägd ek. Kort sagt lätt mumifierad i doften men med för sin ålder en fin, ungdomlig skjuts i smaken. Och kommen så långt ringde grötklockan och det gavs inte tid till vidare provning. Så, var Château Beychevelle 1964 bra till maten? Inte direkt.

Desperate music

Château Grillet 1997

Publicerat av
Svara

Blir inte klok på det här vinet. För ett par år sedan var det så obalanserat och knutet att det föreföll högst osannolikt att det skulle bli något av det. Som en lovande idrottare vars förtjänster kraftigt överdrivs under juniortiden och vars löften aldrig infrias under seniortiden. Förvisso vet jag att välgjord Viognier av rätt klon kan och ska lagras länge, men något kändes inte rätt här.

Provade häromdagen åter vinet och även om det fortsatt är lite tråkigt har det utvecklats på ett bra sätt, som en travhäst som var lovande som unghäst, fick ett par år förstörda av skador och sen mognad och som sedan överraskar med att gå i rasande fart upp i gulddivisionen som nioåring. Fast, för all del, här är vi inte uppe i gulddivisionen ännu.

Château Grillet 1997 är både kraftfullt och koncentrerat och numer hyggligt balanserat och harmoniskt, doften har fått ett välbehövligt tillskott av botrytis (en karaktär som kommer att växa till sig de närmaste åren), syran är fortsatt mycket potent på sitt typiska (runda) Viognier-vis. Jag har inte koll på hur Château Grillet gör sina viner, men jag skulle bli förvånad om de inte brukar någon form av använd ek, vilket i det här fallet lägger en trist slöja över frukten som kanske annars skulle ha varit där. Dock, som sagt, en positiv utveckling. Försöker spara kvarvarande flaskor till åtminstone 2017 – de må då vara stendöda (och säkert utan etikett i min katastrofkällare) eller måhända botrytis-intressanta: i dagsläget är de inte tillräckligt bra för att vara sitt namn och rykte värdiga.

Rocca Maura Terra Ancestra 2007

Publicerat av
Svara

När nu vinvindarna svänger från kraft till elegans och när appellationer i allmänhet och små sådana i synnerhet blivit högsta mode, lär det finnas utrymme till och med för så försynta områden som Lirac, som kommer i skymundan av grannen Tavel avseende rosévinet och som har hela övriga Rhônedalen att kämpa med när det gäller att synas med sitt röda och vita. Var i Lirac häromdagen. Typiskt nog mest av misstag – skulle egentligen besöka Tavel och Gigondas. Men visst sjutton finns det en del spännande vin även i Lirac (och så vackert det är i nejden…), bland annat från kooperativet i Roquemaure, eller Rocca Maura, som det heter på etiketterna. Deras toppvin ”Terra Ancestra” hör – fick jag veta även av andra än kooperativet självt… – till det bästa appellationen har att erbjuda i rödvinsväg. Således tog jag med mig en butelj hem och nu har jag provat den i hemmets lugna vrå.

Grejen med många viner från södra Frankrike är att de oftast har en mer eller mindre påtaglig rustik sida. Detta gäller även om man arbetar utan Carignan, som brukar få skulden, och även om man skördar vid full mognad, kör kort maceration och pangar på med hårdrostade chips och stavar. Under många år har obalanser och beska varit i sin ordning men rustika toner fel när det gäller högsta vinmode. Nu är det rustika mer okej än obalanserna och den orena beskan och vips! är Lirac occh Terra Ancestra helt rätt.

Terra Ancestra 2007 är ungt, koncentrerat och kraftfullt; eken med inslag av choklad, mocka och blyerts är snyggt inarbetad i doften, smaken är koncentrerad och en väl avvägd strävhet sitter fint ihop med en mycket lätt rustik touch och lite lakrits, eftersmaken drivs för tillfället av ekens inverkan (mocka, choklad) och lakrits (som sig bör). Snyggt ekjobb; väl integerad ek, på gränsen att torka ut frukten, vilket förstärker det rustika något. Det slår mig att om det här vinet skördats lite senare och körts i annan ek, hade det blivit ett franskt Priorat-vin. Man kan fundera över hur mycket alkohol det då blivit i vinet, som redan nu innehåller 14,5 %. Mitt tips är att det blivit 14,5 % sedan vinet vattnats tillbaka och då hade enda skillnaden varit att det här vinet är bra mycket billigare (12.70 € i kooperativets butik). Dessvärre provade jag inte en cigarr till Terra Ancestra, tror annars att en Domaine AVO 40 skulle sitta fint till.

Fint sittande cigarr
Have a cigar
Rocc

Clos Dière cuvée I 1999 & kaffesyra & badboll i vin

Publicerat av
13

När jag 1988 kom till Domaine Christiane Rabiega (1989 omdöpt till Domaine Rabiega) stod det klart att det inte gick att fortsätta göra bara roséviner och ointressanta röd- och vitviner. Mer som en tanke än något annat provade jag redan från första årgången att blenda om druvorna och göra mer och fler rödviner. För att skilja nykomlingarna åt fick de namnen Cuvée I och Cuvée II (”blandning ett” och ”blandning två”).

Ett gallringsbord (det första i Provence) och nya ekfat (också det en nymodighet; jag blev uppsökt av odlarnas förenings företrädare som talade om för mig att de inte ville ha ny ek i appellationen…) införskaffades, vingården ställdes om till lågintensivt och ekologiskt jordbruk, försök med jäststammar, jäsningstemperaturer, syretillsatser och mycket annat gjordes och bara några år senare hade såväl Cuvée I som Cuvée II sin givna plats på marknaden. Så fick det vara fram till 2003 då vingården var i ett så bra skick och allt druvmaterial blivit så bra att Cuvée II (Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) kunde slås ihop med gårdens egentliga andravin, Domaine Rabiega, varmed ”Cuvée I” bytte namn till Clos Dière (som alltid ren Syrah).

Samma år byttes etiketten ut till en helt svart för Clos Dière rouge och en helt vit för Clos Dière blanc. Oläsligt, javisst, men ganska cool.

Hittade häromdagen en Clos Dière med trasig etikett och oläslig årgång. Öppnade buteljen och redan vid första sniffen stod det klart att det var en Cuvée I från 1999. Den är lätt att plocka ut på grund av att den alltid luktat ny badboll och kaffe i kombination med en klassiskt stram struktur i smaken. Hade inte provat den på några år och det som skett är att badbollskaraktären fått träda tillbaka och ge plats för en doft av mognande Syrah. En slående karaktär som här kompletteras med kaffe och mocka.

Jag skulle vilja säga att den här kaffetonen kommer från kaffesyra, som finns naturligt i druvan och vinet, men enligt den kunskap jag kunnat tillgodogöra mig luktar inte kaffesyran i vinet kaffe utan snarare vanligtvis mer negativa saker som drar iväg åt tall- och kådahållet (kaffesyra finns naturligt i till exempel den österrikiska svarttallen). Nej, den här kaffetonen kommer från fat som var hårdare rostade än avsett.

En av de leverantörer jag troget använde både på Domaine Rabiega (1988 – 2005) och i viss utsträckning på Château d´Esclans (1995 – 2003) var, och är fortfarande, kapabel att leverera fantastiskt bra fat, men dessvärre blandas dessa superfat då och då upp med stolpskott och tunnor som inte riktigt är vad de utger sig för att vara. Jag använde aldrig mer än mellanrostad ek på Clos Dière/Clos Dière cuvée I men här är det uppenbart att kaffekaraktären inte kommer från ett mellanrostat fat. Hursomhelst håller kaffetonerna på att klinga av, även om jag tror att de alltid kommer att finnas kvar där i någon ringa mån.

Mitt råd till folk som köpte Clos Dière cuvée I 1999 var att de skulle dricka vinet mellan 2010 och 2020. Det rådet håller jag fast vid (dock: den som vill ha mer tydligt Syrahgodis på näsan och i munnen bör från dags dato vänta ytterligare ett par år; förändringen pågår just som bäst).

Den galne sommelieren i Valencia

Publicerat av
Svara

Aalto – årgång 2005 i det här fallet – är ett av världens mest välgjorda powerviner, varför man mer än gärna dricker det. Kostar det dessutom inte mer än 47 € på krogen är det straffbart att inte slå till. Då undrar ni förstås var man kan köpa Aalto för ingenting och ja, det finns förstås ett litet aber: ni måste åka till Valencia. Där hittar man Raco del Turia, en restaurang med fantastisk skinka, utmärkt kött och paella valenciano samt en chefssommelier som hissen inte gått hela vägen upp på. Vinlistan skäms verkligen inte för sig och priserna är så låga att det är billigare att handla på Raco del Turia än i någon av stadens vinbutiker. Vi provade även en Pommery 1996, som var för ung men till ett pris av 57 € gjorde inte det så mycket. Vi kommer tillbaka.

Två halvtorra tyskar & en hemsk påskalunch

Publicerat av
Svara

Tänkte överraska med vad jag i en stund av utebliven eftertanke tyckte var den perfekta aperitifen i samband med en Påsklunch: ett par halvtorra tyskar. Hade helt glömt bort att de halvtorra tyskarna numer ligger i Okända pavans hörn tillsammans med andra (nakna) buteljer som dränkts och oklädda och okända dragits upp ur det ofrivilliga plurret.

Således infann sig frågan vad det egentligen var jag skulle bjuda mina gäster på. Problemet var framförallt att gästerna redan stod redo och väntade på att jag skulle återkomma från källaren med min utlovade påsköverraskning, varför det var försent att slå vinet på karaff och smälla ihop en bra story, något som jag allt som oftast gör (särskilt när jag bjuder på undermåliga viner).

Jag tog med mig två pavor. En grön Mosel och en brun Rhen. Helt säkert från perioden 1980-1986. Högst sannolikt Riesling (köpte bara Riesling på 80-talet). Öppnade båda. Av den bruna flaskans kork framgick att det var en Rheingau. Jahaja. Plötsligt kände jag mig som en av de där som förr, på just 1980-talet, innan jag flyttade till Frankrike, brukade komma fram till mig för att berätta att de druckit ett så fantastiskt vin, fast de glömt bort vad det var (”Lars! Jag drack ett så himla bra vin förra veckan, det måste du prova, det är jättebra, ett rött vin, från Spanien tror jag, var i alla fall jättebra till lamm, vet du som arbetar på AB Vin-& Spritcentralen vad det är för vin?”).

Efter en kort stunds funderande bestämde jag mig att bara servera vinet. Som väntat började snart alla oja sig över vilket fantastiskt vin de fått i glaset och det var minsann inget de fick varje dag och en så speciell doft och… och då kunde jag klippa av med att man aldrig ska underskatta en gammal halvtorr tysk, vilket alla tyckte var putslustigt och så var det inte mer med den saken.

Men sedan hände något förskräckligt. Något som i ett, ja ett slags overkligt diminutiv rörelseschema, förvandlade min heta Rhenpotatis, som jag för övrigt skött så framgångsrikt och förtjänstfullt, till ett välfärdsproblem. Just som jag skulle klämma till med Moselpannan, som jag provat av i förväg (klart jag tog en snabbsniff innan jag skänkte första vinet…) och väntat med eftersom den var fullständigt lysande och som jag visste skulle nocka gästerna, skrek hustrun att maten var klar och att vi skulle sätta oss till bords m-e-d-d-e-t-s-a-m-m-a (”jag menar g-e-n-a-s-t, Lars” och så den där blicken ”du ska inte förstöra den här måltiden också med ditt vin, vi äter nu medan det är v-a-r-m-t”) och hur bra Moselpannan nu än var så smakade den lätt avslaget efter sill, ägg, nubbe och allt annat som hör Påskbordet till. Och lika bra var det för jag blev matförgiftad (fast hustrun som efter många år i restaurangbranschen kan det här med matförgiftning påstår att det måste ha varit något jag ätit på morgonen eller än mer sannolikt dagen innan för så snabbt kan man inte bli matförgiftad, men det spelar nu inte så stor roll för den som blivit matförgiftad, kan jag meddela).

Långfredag & La Turque

Publicerat av
Svara

Igår infann sig ett förväntansfullt och småsniket gäng till sedvanlig Långfredagslunch hos vinvännen Göran i Cannes. I enlighet med traditionen väntade en räcka magnum på oss där. Laurent Perrier Rosé, Krug Rosé och Laurent Perrier Grand Siècle dög som aperitif och sushivin innan vi kom till väsentligheterna och gick loss på ett oräkneligt antal ostar – där som vanligt getostarna kom på de tio första platserna och koostarna återigen visade att de relativt sett är överskattade – samt norra Rhône i form av en La Chapelle 99 och en La Turque 01.

Jaboulets La Chapelle är, så vitt jag kunnat erfara, alltid ett oerhört snyggt, välgjort, komplext, elegant och snarast medelfylligt vin. Oavsett årgång är det alltid gjort med stor precision i samma stil. Så också 99:an. Mer utvecklat och moget än man kunde förvänta sig, men det gjorde å andra sidan ingenting. Bra, utvecklad, klassisk Syrah.

La Turque är gjort i en helt annan stil. Här talar vi snarare kraft än elegans och komplexitet (även om det finns mycket av den varan även i det här vinet). Likväl lyckas Guigalarna hålla balansen år efter år med det här vinet och 01 är utan tvekan en av de bästa 01:or jag provat, ungefär som alla La Turque (ibland i konkurrens med sina Cru-syskon La Mouline och La Landonne) brukar hamna i årgångstoppen – när min egen Clos Dière cuvée I 91 (måste jag passa på att berätta för att framhäva mig själv) sladdade in på Topp 50 i världen när Wine Magazine provade världens 91:or tio år efter skörden vann La Turque, när Clos Dière cuvée I 00 kom trea i Allt om Vins stora Syrah-provning häromåret var La Turque ett av vinerna framför och jag vill minnas att när det anordnades en stor provning på Hotell Grand i Stockholm för ett tiotal år sedan (för att hitta bästa 90:an?) eller så kom La Turque etta och ja, sådär går det ofta i provningar där vinet finns med. Hursomhelst är La Turque hur bra som helst och uppvisar allt det man vill att ett stort rödvin ska visa upp. Imponerande! (OBS! vid första sniffningarna ligger en oväntad flyktig syra som lite sordin i glaset men den ger med sig efter ett tag och då är vinet varken mer eller mindre än vidunderligt och oerhört svår att hitta fel på). Och just det: vinet är, om ni mot förmodan frågar mig, typiskt för sin årgång i sydöstra hörnet av Frankrike och då inkluderande Provence och Rhône.