Det bar sig inte bättre än att jag var övertygad om att jag öppnat och slagit upp en Nero d´Avola – variant från Sicilien (ja, ni vet, eller så vet ni inte, att man tummar på en butelj, får ett störande tillrop från matavdelningen, kommer av sig, måste skynda på, rycker buteljen (fast det i själva verket nu är en annan butelj), skyndar sig att öppna, maten står på bordet och blir kall, man är sent ute som vanligt, skvätter upp lite vin i glaset, scannar kork och defekter och letar efter det som gör att just det här vinet inte är fullkomligt (ja, det är så vi vinmakare provar vin, tyvärr)) och vad var det här?, en Nero d´Avola som fullkomligen skrek Syrah och Côte-Rôtie, inte ens en förhärdad vincyniker och stolpskott till blindprovare som jag kunde tycka annat än att det var en suverän Syrah-karaktär på den här syditalienaren och det drev mig, som tur var, till att kasta ett öga på buteljen som också skrek ”Côte-Rôtie”. Så skönt! Vad jag öppnat var den förtjusande Domaine Clusel-Roch Côte-Rôtie 2001. Har legat varmt och gott i mitt kök de senaste fem – sex åren och fått en liten extra skjuts i mognaden. Perfekt att dricka nu och i min bok ett skolexempel på vad det faktiskt utger sig för att vara. Sa jag att det var gott?(Och nej, jag hittade inga fel på det)

Har inte sagt hela, hemska sanningen om mina vinkällare. Det var oordning och kaos, det vet ni. Småningom omgärdades pavorna av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen, för att nu citera mig själv. Så, en dag, fick jag ordning på det där. Kaotiska vingömmor en masse blev blott ett fåtal gömmor, där det mesta lades i ordnade högar.

Det var då det hemska hände. Min nya, fina vinkällare, där merparten av samlingen hamnade, läckte. Under ett par ödesdigra veckor då jag befanns på resande fot tog den vatten. När jag kom hem från min resa och gick för att gosa med mina flaskor möttes jag av en förskräcklig syn: där låg de stackars vinarna och plaskade fruset i en blöta som ingen av oss trott var möjlig.

Buteljerna som drunknat var det bara att fiska upp och placera, etikettlösa som de numer var, i en hög som snabbt fick namnet ”okända pavans hörn”. De mögelangripna flaskornas, de var legio, etiketter gick ibland att rädda någotsånär, ibland hamnade även de här buteljerna i ”okända pavans hörn”.

Vad det gäller mina Château Lafite Rothschild från 1985 och 1986 (ja, det viktigaste med det här inlägget är att få berätta att jag har Lafite inte bara från ett år utan flera år) var de genomgående illa angripna och det bar sig inte bättre än att de fick läggas, halvnakna, i ett hörn som heter ”Lafite 85 eller 86”.

Kom att tänka på det där hörnet i samband med den korkade pannan i Seattle härförleden. Kort sagt fick jag inspiration att kolla en 86. Övertygad om att det, trots allt, är bäst att prova av de här buteljerna en och en, valde jag på måfå ut en pava och öppnade den. Som vakna läsare förstått av rubriken var det en 85:a. När skjuter ingen hare, å andra sidan:

Château Lafite Rothschild 1985 har allt detta bästa av 1985 och av Lafite. ”85 i kvadrat, Lafite i kvadrat, Åh så gott” är min enda minnesanteckning från provningen (ja, det där med ”Åh så gott” är minst sagt patetiskt, men det är ju sådana vi är när vi sitter där och ojar oss över något storslaget, patetiska). En och annan engländare skulle säkert yra om källardoft och så, men här återfinns framförallt, och inte minst i smaken, en frapperande, god frukt, otroligt god och lång eftersmak. Ett vin i högform.