Gör din egen klusterbomb

Vadan denna rubrik? undrar inte bara FRA, SÄPO och ett och annat troget Vinifierat-fan. Jo, någon kanske minns porrubriks-inlägget? Läs annars det först och ta sedan del av följande fakta: Hälften av alla vinifierat.se-besök per sökord den senaste månaden skedde via sökordet ”pornsex”, och som om inte det skulle vara nog med argument för en ny uppseendeväckande rubrik, kolla det här. Inför verklighetens surrealistiska dårskap står diktaren handfallen, som någon sa.

Fruktbomber

Reklam för Farmer´s Reserve Chardonnay 2009

Det har gått en dryg månad sedan jag flaggade för nya den årgången av KFV Farmer´s Reserve Chardonnay. Provade om vinet för några dagar sedan och det har utvecklats (positivt) lite snabbare än jag trodde, vilket gör att det kan kategoriseras som drickfärdigt idag. Kvar finns, förstås, en hel del av den tropiska frukten från jästen, som nämns i det här inlägget, och visst kommer vinet att utvecklas positivt under lång tid framöver, men man behöver inte hälla 2008 i det längre, vilket jag tipsade om i det nyss nämnda inlägget. Passar också på att flagga för att det kommer en röd ”Farmer´s” i oktober, en Rhône-blend som påpassligt nog kallas KFV Farmer´s Reserve Ranger Blend.

Romantisk farmarmusik version 1, romantisk farmarmusik version 2

Desperate housewines

Det är alla de där gångerna då tiden inte räcker till, man startar försent och har för lång startsträcka och det blir vad det råkar bli till maten. Och så är det alla de där gångerna när man har tid, massor av tid, och aldrig blir nöjd. Således fick jag i helgen för mig att ställa en Alain Graillot Crozes-Hermitage 1991 mot en Château Pavie 1991. Ett skräpår i Frankrike, dock ganska bra i Rhône. Upplagt för Rhône alltså och visst blev det så. Pavien är inte stendöd men trött och frågan är om vinet någonsin varit särskilt kul. Graillot uppvisar, som vanligt, massvis av Syrah och är vid god vigör, men jag har alltid tyckt – jag vet att jag går emot de flesta Syrah-älskare här – att Graillots viner dels har för mycket apelsin- och citruskaraktär som unga, dels blir lite för tunna och uttorkade med åren. Visst, det finns undantag från detta, men den här 91:an har varit och är ungefär som jag nyss beskrev den. Dock ett bra vin med fina inslag av läder och rökt medvurst. Men att dricka det till maten, en rejäl faux filet (vad det nu kan heta på svenska, det är en köttbit i alla fall), inte tillredd av mig och därför med goda chanser att bli en höjdare? Nej, det dög det inte till. Öppnade därför, och det är nu man anar lite desperation, en T de T (Tête de Tête), prestigevinet från Mont-Tauch, årgång 1996. Tja, det var inte dåligt, hygglig vigör och bra för en 14-årig Fitou, men för mig som vinmakare och därmed vinpedofil inget att dricka till en bra köttbit, därtill är det alltför trött och uttorkat. Och det är nu vi kommer till den totala desperationen för vad hittade jag i kökets vinställ om inte en Château Beychevelle 1964, upptagen från vinkällaren några dagar tidigare på grund av försvinnande etikett. Okej, man imponeras alltid av åldern på sådana här viner och det ska erkännas att lite tom Felix ketchupflaska luktade den allt, men jag blev på det hela taget synnerligen positivt överraskad (inte en tillstymmelse till gasbinda, gips eller cement, som annars inte är ovanligt när viner torkar ut). Bra vigör och syra, det känns att det här vinet gjorts med stor precision och jag kan spilla en tår över att jag inte haft fler flaskor och kunnat prova vinet över en längre tidsperiod. Doften är givetvis lite trött, men vital; smaken är riktigt bra: ren, hyggligt bibehållen frukt, väl avvägd ek. Kort sagt lätt mumifierad i doften men med för sin ålder en fin, ungdomlig skjuts i smaken. Och kommen så långt ringde grötklockan och det gavs inte tid till vidare provning. Så, var Château Beychevelle 1964 bra till maten? Inte direkt.

Desperate music

Rocca Maura Terra Ancestra 2007

När nu vinvindarna svänger från kraft till elegans och när appellationer i allmänhet och små sådana i synnerhet blivit högsta mode, lär det finnas utrymme till och med för så försynta områden som Lirac, som kommer i skymundan av grannen Tavel avseende rosévinet och som har hela övriga Rhônedalen att kämpa med när det gäller att synas med sitt röda och vita. Var i Lirac häromdagen. Typiskt nog mest av misstag – skulle egentligen besöka Tavel och Gigondas. Men visst sjutton finns det en del spännande vin även i Lirac (och så vackert det är i nejden…), bland annat från kooperativet i Roquemaure, eller Rocca Maura, som det heter på etiketterna. Deras toppvin ”Terra Ancestra” hör – fick jag veta även av andra än kooperativet självt… – till det bästa appellationen har att erbjuda i rödvinsväg. Således tog jag med mig en butelj hem och nu har jag provat den i hemmets lugna vrå.

Grejen med många viner från södra Frankrike är att de oftast har en mer eller mindre påtaglig rustik sida. Detta gäller även om man arbetar utan Carignan, som brukar få skulden, och även om man skördar vid full mognad, kör kort maceration och pangar på med hårdrostade chips och stavar. Under många år har obalanser och beska varit i sin ordning men rustika toner fel när det gäller högsta vinmode. Nu är det rustika mer okej än obalanserna och den orena beskan och vips! är Lirac occh Terra Ancestra helt rätt.

Terra Ancestra 2007 är ungt, koncentrerat och kraftfullt; eken med inslag av choklad, mocka och blyerts är snyggt inarbetad i doften, smaken är koncentrerad och en väl avvägd strävhet sitter fint ihop med en mycket lätt rustik touch och lite lakrits, eftersmaken drivs för tillfället av ekens inverkan (mocka, choklad) och lakrits (som sig bör). Snyggt ekjobb; väl integerad ek, på gränsen att torka ut frukten, vilket förstärker det rustika något. Det slår mig att om det här vinet skördats lite senare och körts i annan ek, hade det blivit ett franskt Priorat-vin. Man kan fundera över hur mycket alkohol det då blivit i vinet, som redan nu innehåller 14,5 %. Mitt tips är att det blivit 14,5 % sedan vinet vattnats tillbaka och då hade enda skillnaden varit att det här vinet är bra mycket billigare (12.70 € i kooperativets butik). Dessvärre provade jag inte en cigarr till Terra Ancestra, tror annars att en Domaine AVO 40 skulle sitta fint till.

Fint sittande cigarr
Have a cigar
Rocc

Grenacheforum på G

Första internationella symposiet med Grenache i högsätet någonsin arrangeras i La Verrière, Crestet (Rhône-dalen) 5-6 juni. Den anglosaxiska världen företräds bland annat av Steven Spurrier och den latinska av Michel Bettane. Ett antal Grenache – producenter från olika hörn av världen kommer också att dyka upp på podiet. Kul, tycker jag. Grenache hyggligt hanterad ger utmärkta vardags- och matviner, Grenache väl omhändertagen ger viner som inte skämmer ut sig någonstans.

För övrigt kan jag inte komma på någon druva som är roligare att komplettera med andra druvor än Grenache. Producenterna i Chateauneuf-du-Pape har hur kul som helst.

Alkohol, Beaujolais & Edith Söderström

Utan att någon egentligen märkte det smög alkoholstyrkorna upp över 13,5 %, sedan 14, 14,5 och den naturliga toppen på skalan: 15 %. Ett fåtal viner har saluförts med en deklarerad alkoholstyrka över 15, men för det mesta har de högre nivåerna tigits ihjäl – den som blir avslöjad tvingas i värsta fall att byta ut sina etiketter – eller åtgärdats med vattentillsatser eller omvänd osmos. Samtidigt blev vinerna mjukare, fruktigare och genomgående drickbara redan dagen efter buteljeringen. Orsaken till detta var, att i första hand de amerikanska producenterna gjorde ordentliga marknadsundersökningar och dessa indikerade att det var så här vinerna nu skulle vara: stora, mjuka, fruktiga, kraftfulla och färgrika.

För några år sedan började det som nu nästan är samtiden skönjas som framtiden och den innehöll viner med lägre alkoholhalter, mer stramhet och rent av strävhet, inte bara lagrings- utan också utvecklingspotential och en frukt baserad på druvans komplexitet och inte övermognad. Så vad är det då som nu står för dörren? Beaujolais? Varför inte?

Utmärkt exempel på det som nästan är samtiden
Ytterligare ett exempel på det som nästan är framtiden
En producent som nästan är i tiden
På drift med Edith Söderström

Clos Dière cuvée I 1999 & kaffesyra & badboll i vin

När jag 1988 kom till Domaine Christiane Rabiega (1989 omdöpt till Domaine Rabiega) stod det klart att det inte gick att fortsätta göra bara roséviner och ointressanta röd- och vitviner. Mer som en tanke än något annat provade jag redan från första årgången att blenda om druvorna och göra mer och fler rödviner. För att skilja nykomlingarna åt fick de namnen Cuvée I och Cuvée II (”blandning ett” och ”blandning två”).

Ett gallringsbord (det första i Provence) och nya ekfat (också det en nymodighet; jag blev uppsökt av odlarnas förenings företrädare som talade om för mig att de inte ville ha ny ek i appellationen…) införskaffades, vingården ställdes om till lågintensivt och ekologiskt jordbruk, försök med jäststammar, jäsningstemperaturer, syretillsatser och mycket annat gjordes och bara några år senare hade såväl Cuvée I som Cuvée II sin givna plats på marknaden. Så fick det vara fram till 2003 då vingården var i ett så bra skick och allt druvmaterial blivit så bra att Cuvée II (Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) kunde slås ihop med gårdens egentliga andravin, Domaine Rabiega, varmed ”Cuvée I” bytte namn till Clos Dière (som alltid ren Syrah).

Samma år byttes etiketten ut till en helt svart för Clos Dière rouge och en helt vit för Clos Dière blanc. Oläsligt, javisst, men ganska cool.

Hittade häromdagen en Clos Dière med trasig etikett och oläslig årgång. Öppnade buteljen och redan vid första sniffen stod det klart att det var en Cuvée I från 1999. Den är lätt att plocka ut på grund av att den alltid luktat ny badboll och kaffe i kombination med en klassiskt stram struktur i smaken. Hade inte provat den på några år och det som skett är att badbollskaraktären fått träda tillbaka och ge plats för en doft av mognande Syrah. En slående karaktär som här kompletteras med kaffe och mocka.

Jag skulle vilja säga att den här kaffetonen kommer från kaffesyra, som finns naturligt i druvan och vinet, men enligt den kunskap jag kunnat tillgodogöra mig luktar inte kaffesyran i vinet kaffe utan snarare vanligtvis mer negativa saker som drar iväg åt tall- och kådahållet (kaffesyra finns naturligt i till exempel den österrikiska svarttallen). Nej, den här kaffetonen kommer från fat som var hårdare rostade än avsett.

En av de leverantörer jag troget använde både på Domaine Rabiega (1988 – 2005) och i viss utsträckning på Château d´Esclans (1995 – 2003) var, och är fortfarande, kapabel att leverera fantastiskt bra fat, men dessvärre blandas dessa superfat då och då upp med stolpskott och tunnor som inte riktigt är vad de utger sig för att vara. Jag använde aldrig mer än mellanrostad ek på Clos Dière/Clos Dière cuvée I men här är det uppenbart att kaffekaraktären inte kommer från ett mellanrostat fat. Hursomhelst håller kaffetonerna på att klinga av, även om jag tror att de alltid kommer att finnas kvar där i någon ringa mån.

Mitt råd till folk som köpte Clos Dière cuvée I 1999 var att de skulle dricka vinet mellan 2010 och 2020. Det rådet håller jag fast vid (dock: den som vill ha mer tydligt Syrahgodis på näsan och i munnen bör från dags dato vänta ytterligare ett par år; förändringen pågår just som bäst).

Långfredag & La Turque

Igår infann sig ett förväntansfullt och småsniket gäng till sedvanlig Långfredagslunch hos vinvännen Göran i Cannes. I enlighet med traditionen väntade en räcka magnum på oss där. Laurent Perrier Rosé, Krug Rosé och Laurent Perrier Grand Siècle dög som aperitif och sushivin innan vi kom till väsentligheterna och gick loss på ett oräkneligt antal ostar – där som vanligt getostarna kom på de tio första platserna och koostarna återigen visade att de relativt sett är överskattade – samt norra Rhône i form av en La Chapelle 99 och en La Turque 01.

Jaboulets La Chapelle är, så vitt jag kunnat erfara, alltid ett oerhört snyggt, välgjort, komplext, elegant och snarast medelfylligt vin. Oavsett årgång är det alltid gjort med stor precision i samma stil. Så också 99:an. Mer utvecklat och moget än man kunde förvänta sig, men det gjorde å andra sidan ingenting. Bra, utvecklad, klassisk Syrah.

La Turque är gjort i en helt annan stil. Här talar vi snarare kraft än elegans och komplexitet (även om det finns mycket av den varan även i det här vinet). Likväl lyckas Guigalarna hålla balansen år efter år med det här vinet och 01 är utan tvekan en av de bästa 01:or jag provat, ungefär som alla La Turque (ibland i konkurrens med sina Cru-syskon La Mouline och La Landonne) brukar hamna i årgångstoppen – när min egen Clos Dière cuvée I 91 (måste jag passa på att berätta för att framhäva mig själv) sladdade in på Topp 50 i världen när Wine Magazine provade världens 91:or tio år efter skörden vann La Turque, när Clos Dière cuvée I 00 kom trea i Allt om Vins stora Syrah-provning häromåret var La Turque ett av vinerna framför och jag vill minnas att när det anordnades en stor provning på Hotell Grand i Stockholm för ett tiotal år sedan (för att hitta bästa 90:an?) eller så kom La Turque etta och ja, sådär går det ofta i provningar där vinet finns med. Hursomhelst är La Turque hur bra som helst och uppvisar allt det man vill att ett stort rödvin ska visa upp. Imponerande! (OBS! vid första sniffningarna ligger en oväntad flyktig syra som lite sordin i glaset men den ger med sig efter ett tag och då är vinet varken mer eller mindre än vidunderligt och oerhört svår att hitta fel på). Och just det: vinet är, om ni mot förmodan frågar mig, typiskt för sin årgång i sydöstra hörnet av Frankrike och då inkluderande Provence och Rhône.

Det altruistiska Alitalia

I runda slängar hittar Alitalia på en pigg överraskning för sina resenärer en gång av två.
Inget annat flygbolag har en sådan förmåga att få oss resenärer att tillbringa nätterna där vi kanske inte skulle ha hamnat annars eller, som igår, gör sig Alitalia omaket att flyga hem oss från Sicilien via Frankfurt, istället för att bara hålla tiden och flyga Palermo-Rom-Nice. Och vad väntade på flygplatsen i Frankfurt om inte korv och Champion´s League? Håll med om att en sådan finess kräver viss planering från Alitalias sida. Det är klart att jag missade andra halvlek men i alla fall.

Någon hävdar nu kanske att allt det där är uttryck för att Alitalia är världens mest inkompetenta flygbolag, men jag föredrar att betrakta företaget som resenärens bästa vän.

Sicilianskt påskvin