Kategoriarkiv: Rött vin

Twoson sjösatt på Pontus by the sea

Publicerat av
4

Äntligen är Twoson sjösatt! Det tog fem år av kringflackande vinsökeri och förhandlande med de olika producenterna innan vi kom hit. För att nu inte tala om hur man lämpligen hanterar en sådan här sak i Sverige.

När vi väl var redo att sjösätta gick allt i en väldig fart. Ni som velat bli medlemmar har inte haft mycket tid på er. Å andra sidan fanns inte heller många platser (40 st). (Är någon fortsatt intresserad går det bra att anmäla sitt intresse på info@twoson.se, det kan bli platser över i framtiden eller om någon drar sig ur och vi kommer då och då erbjuda enstaka viner även till andra än de 40 abonnenterna.)

Igår sjösattes Twoson i alla fall på Pontus by the sea, där Pontus själv trollat fram mat som passade som hand i handske till de Twoson-viner som vi visade. Den utsökta maten – i sig värd en drapa – finns det andra som är bättre lämpade att skriva om. Här några ord om vinerna:

Först en blanc de blancs gjord på druvor från de bästa lägena i Champagne, utvald av Hanzon och mig och med vår dosage. Kommer till medlemmarna mot slutet av året. Kan sammanfattas med tre ord: fräschör, krita och personlighet.

Sedan en Chablis Grand Cru (Les Clos) från Clothilde Davenne. I min värld blir det inte mer Chardonnay än så här. Rent från ek och oerhört distinkt och kraftfullt i sitt eleganta uttryck. Den som tänker efter inser snart att det är ytterst sällan man faktiskt får tillfälle att prova den här typen av 110 % Chardonnay – Chardonnay. Oftast är druvkarakteristikan delvis eller helt förstörd av en dålig klon, för tidig eller för sen skörd, överdriven bevattning, för högt skördeuttag, felaktig jästtyp, fel odlingsplats (nej, Chardonnay är inte perfekt överallt…) och vanligast av allt: för mycket ek eller inte optimalt använd ek. Det mest fantastiska med en sådan här äkta super-Chardonnay är den explosiva smaken. 2005 Twoson Chablis Grand Cru Les Clos är det första Twoson-vinet som levereras till abonnenterna i april.

Som avslutning en Cabernet franc från A.V.A. Red Mountain och Hedges Family Estate. Visst, jag jobbar där, men det är just därför vi kunde upptäcka och lägga beslag på den här godingen. Många odlare i världen har Cabernet franc som sin knorr i blenden eller rent av som räddningsplanka. Ytterst få gör ren Cabernet franc. Skälet är att den är svår att sälja, detta trots att viner som Cheval Blanc och Saissicaia och dess producenter inte sticker under stol med att vinerna inte skulle vara vad de är utan Cabernet franc. Hursomhelst hade det här vinet hamnat på ett gammalt uttjänt fat och till råga på allt var det ett pressvin. Mer fula ankungen blir det inte. Men ack, en sådan potentiell skönhet det visade sig vara när jag strax efter skörden 2004 testade igenom Hedges alla fat (ca 300 st per dag) för att klassificera inte innehållet utan faten i sig. Med Hanzon som förhandlare lyckades vi övertyga Tom Hedges om att flytta det här vinet till ett nytt, franskt fat från Seguin & Moreau och att sälja vinet till oss. Tror ingen gissade USA på det här vinet. Däremot var så gott som alla vilse i Bordeaux. Börjar bli drickfärdigt nu (och uppför sig alltså som en, tja, Graves (låt vara att fler än en igår drog parallellen till Cheval Blanc utan att veta vad de hade i glaset), med begynnande mognad), men vinner fortfarande på luftning och ett inte alltför vågat tips är att man gärna kan lagra det några år till om man vill. Släpps som tredje Twoson-vin i år. Tilläggas skall att det här är ursprunget till Twoson. Hade vi inte sprungit på det här fatet hade vi kanske inte fått idén att leta upp enskilda fat eller tankar och buteljera dem på magnum.

En Twoson-site är på gång. Öppnar inom kort (jag återkommer om detta): www.twoson.se

Bourgogne, Margaret River, Côtes de Thongue & Sauternes

Publicerat av
Svara

En sedan många år god vän dök i fredags kväll upp med en gåva. Döm om min förvåning när detta var något så omdömes- och meningslöst som en kokbok. Till råga på allt stod mitt namn i den, vilket om inte omöjliggjorde så i vart fall försvårade möjligheten att ge boken vidare i gåva till någon annan som faktiskt förstår sig på dylika tingestar.

Nåja, nu är vi en gång för alla synnerligen goda vänner och med lite King Crimson smäktande i köket fattade jag plötsligt beslutet att överraska med något annat än påstortellini, eftersom, så mycket förstod jag, vännen inte ville ha påstortellini en gång till och som hustrun var försenad i stallet fick jag ta tag i saken som den handlingsmänniska jag är, även i den svåraste av stunder.

Således satte jag mig i bilen och åkte till affärerna för att inhandla lite utmärkta charkuterier från Spanien, Italien och Frankrike, den bästa av bra racletteostar, syltlök, cornichoner, tomater och en massa annat som bordet snart dignade under. På det hela taget blev det en god och lyckad middag, även om potatisskålen bestod av uppskattningsvis 30 % perfekt kokta potatisar, 40 % sönderkokta potatisar och 30 % okokta potatisar (hur blir det så? jag kollade faktiskt i kokboken jag fått, men inte ett ord till svar om detta boken gav).

Även om jag litade på mina charkuterier hade jag min vana trogen laddad upp med lite vin omutifallatt matlagningen skulle gå käpprätt åt skogen och nedanstående buteljer fick förhoppningsvis de andra att glömma den till 70 % inte fullt lyckade potatiskokningen.

En Evans & Tate från Margaret River (2009 ”Classic”) doftade så mycket Sauvignon blanc (i en slags lite mer nyanserad nyzeeländsk stil) att jag tror att det är lite Sauvignon blanc i det vinet: grape, annan citrus, vinbärsblad, nässlor, tropisk frukt (passionsfrukt, måhända lite melon i den mån den nu är tropisk), frisk, bra syra, i min gom angenämt och bra i största allmänhet.

Nästa vin var en lika stor positiv överraskning för mig; en Domaine de Brescou ”Blanc Prestige” från 2006 som visade sig från en riktigt bra sida. Det här vinet designade jag i samband med att jag började arbeta med Brescou. Länge har jag funderat på om vi (jag…) tog i för mycket första årgången och pangade på med tokkraft och -ek (ni vet, ekfatsjäst, malo på fat, nya, franska fat…), men redan förra sommaren trodde ett gäng duktiga provare att det här vinet kom från… Meursault (ja, det kan hända att de smörade) och i fredags kväll var det, som sagt, riktigt bra. Mycket kraft, väl integrerad ek och mycket Chardonnay – i stort Evans & Tates motpol.

Så drog vi ett par röda viner till racletten också. Först en Pommard 1er Cru (Les Charmots) från 1996 och Domaine Cyrot-Buthiau. Utgånget i doften, men med bibehållen, utmärkt smak (dock inget som en vinmakare dricker mer än nödvändigt av så jag hetsade de övriga att angripa den här buteljen varmed övriga viner kom i skymundan så att säga), skulle druckits häromåret (fast det artade sig till och med i doften efter några timmar, och nej det berodde inte på att vi blivit överförfriskade, men röd Bourgogne upphör aldrig att förvåna; de kanske har sådana där ”nära-döden-upplevelser” hela tiden, ni vet de ser ljuset i tunneln och allt det där och så plötsligt, vips, sugs de tillbaka och blir drickbara viner igen och hamnar i magen på någon förnöjsamt skrockande potatiskokare i Provence). Andra rödvinet var en riktigt mumsig Chassagne-Montrachet från 2001 och Domaine Ramonet; mycket Beaune (om ni förstår vad jag menar), elegant, bra Pinot på näsan och i smaken, ja, som sagt, gott, och lätt (klart jag kan hitta på en beskrivning men ”gott och lätt” beskriver faktiskt vinet bäst).

Avslutningsvis lite Château Haut Bergeron från 1990, en Sauternes som jag köpte billigt på plats i början av 90-talet (om jag minns rätt kostade det 60 FFR och det var ungefär lika mycket i SEKiner på den tiden). Om jag förstått hur det förhåller sig med den saken, var just 1990 ett ovanligt bra år för slottet. Hursomhelst är vinet idag väl utvecklad med fin mognad, stor, komplex doft (ganska ren ”botrytis” och hyggligt fri från störande flyktig syra, ett övermått av svavel och de orenheter som så tröttsamt många botrytis-söta viner dras med och saken blir inte bättre av att de flesta förlåter detta med hänvisning till att ”det ska vara så” och att det är sött och gott) och bred smak.

Potatisen åt jag inte av eftersom de andra tog all den potatis som inte var stenhård eller söndersmulad.

Liten guide till King Crimson

Marjaneh Bakhtiari & Zadie Smith

Publicerat av
Svara

Från Marjaneh Bakhtiaris debut ”Kalla det vad fan du vill” gick tankarna osökt till Zadie Smith och hennes ”White Teeth”. Efter att ha plöjt igenom uppföljaren, ”Kan du säga schibbolet?”, står det klart att medan Smith i sina uppföljare ”The Autograph Man” och ”On Beauty” inte kunnat nå upp till de höga höjder dit hon lyckades baxa debuten går Bakhtiari både vidare och framåt. ”Kan du säga schibbolet?” är lika underhållande som ”Kalla det vad fan du vill” och medan Smith snart släppte grundtemat för sin debut tragglar Bakhtiari vidare i sin utforskning av all den dumhet, rädsla, tafatthet och okunskap som utgör en skrämmande stor del av den svenska immigrations- och integrationsdebatten. Kul, lättläst, insiktsfullt och inte alls banalt – snarare tvärtom.

Litteraturvin i BS

Kahurangi Pinot noir 2006

Publicerat av
10

Fråga mig inte varför, men jag fick för mig att jag skulle tillaga middagen med anledning av att hustrun fyllde år. Vi vet båda att den bästa presenten hon kan få är att jag inte lagar mat. När hon utbrast ”Men en sån överraskning!” syntes det lång väg att hon inte menade det i positiv bemärkelse. Övertygad om att hon nog skulle få se på annat bestämde jag mig för att inte göra påstortellini utan något så innovativt, utmanande och nytt som en variant på Flygande Jacob.

I snabbköpet visste de att visa mig på Uncle Ben-avdelningen när jag förklarade vad jag hade i tankarna och mycket riktigt fanns där såväl påsris som sötsur sås på burk. Jag visste att det var något som fattades och efter ytterligare några förfrågningar hade jag också inhandlat kycklingfiléer, noix de cajou (kasju- eller cashewnöt på svenska) och bananer (inte från Dole).

Väl hemma, entusiastiskt arbetande vid spisen blev jag så uppsökt av min hustru som på det mest oskyldiga vis visade vinet hon valt ut för kvällen: en gammal Ornellaia. Jodå, visst, det är ett av mina trick att rycka riktigt bra vin till min vedervärdiga mat, men inte den här gången! Inte för att jag gjort mig till – jag hade inga förhoppningar om att det skulle smaka bättre än påstortellini – utan för att jag hade ett annat vin i tankarna: Kahurangi Pinot noir 2006.

Efter tidningens Allt om Vin stora Pinot noir – provning häromåret hörde en av provarna av sig och sa till mig att köpa Kahurangi PN 06 i stora lass och lättledd som jag är gjorde jag det och det har jag inte ångrat. Om jag inte missminner mig kostade det runt 130 sek pannan i Sverige och för det fick man mycket NZ-PN. Nog av, nu hade jag bestämt att det var det vinet som skulle få äran att ackompanjera min Flygande Jacob Façon Maison.

Hur det smakade? Hm, en rispåse gick sönder och rann ut i vasken när jag skulle hälla av vattnet från risgrytan så det blev kanske inte så mycket ris som den rikliga mängden sötsur sås – för övrigt av misstag förstärkt med en rejäl slatt årgångscalvados som jag i hastigheten och nervositeten tagit för en Marsala – krävde och kycklingbitarna var väl inte direkt perfekt stekta om man säger så, men, nötterna var goda och bananerna, som jag skivat på ett närmast japanskt vis, var utsökta. Och vinet, tja, det var lika gott och lika mycket NZ-PN som någonsin och det skar sig något alldeles förskräckligt med den rikligt tilltagna sötsura såsen.

Löjligt komplicerad Flygande Jacob med k

Terrada 2007

Publicerat av
Svara

Första årgången från förra inläggets Finca Terrada är Terrada 2007. Som tidigare framgått är det ett steg på vägen och ett vin statt i utveckling.

Det uppdragsgivaren söker är ett vin mer inriktat på frukt och balans än kraft och uppblåst näsa och det är väl ungefär så det här vinet är: trevligt, lite nedtonat på näsan (behöver något halvår till i buteljen för att komma till sin rätt), ren frukt, medelfylligt (ej högalkohol och inga manipulationer har gjorts för att blåsa upp munfyllnaden), bra balans med närvarande syra, ganska lång eftersmak med inslag av choklad och mocka från ekfaten (kommer att mattas något det närmaste halvåret – året). Däremot är det fortsatt ett, eller två, nummer för litet och saknar det ”bett” som ett riktigt bra vin ska ha. Å andra sidan är det inte dyrt, om det någonsin kommer till Sverige – i så fall i liten upplaga, blott 3000 buteljer gjordes – kommer det sannolikt att kosta runt hundralappen.

Domaine Clusel-Roch Côte – Rôtie 2001

Publicerat av
4

Det bar sig inte bättre än att jag var övertygad om att jag öppnat och slagit upp en Nero d´Avola – variant från Sicilien (ja, ni vet, eller så vet ni inte, att man tummar på en butelj, får ett störande tillrop från matavdelningen, kommer av sig, måste skynda på, rycker buteljen (fast det i själva verket nu är en annan butelj), skyndar sig att öppna, maten står på bordet och blir kall, man är sent ute som vanligt, skvätter upp lite vin i glaset, scannar kork och defekter och letar efter det som gör att just det här vinet inte är fullkomligt (ja, det är så vi vinmakare provar vin, tyvärr)) och vad var det här?, en Nero d´Avola som fullkomligen skrek Syrah och Côte-Rôtie, inte ens en förhärdad vincyniker och stolpskott till blindprovare som jag kunde tycka annat än att det var en suverän Syrah-karaktär på den här syditalienaren och det drev mig, som tur var, till att kasta ett öga på buteljen som också skrek ”Côte-Rôtie”. Så skönt! Vad jag öppnat var den förtjusande Domaine Clusel-Roch Côte-Rôtie 2001. Har legat varmt och gott i mitt kök de senaste fem – sex åren och fått en liten extra skjuts i mognaden. Perfekt att dricka nu och i min bok ett skolexempel på vad det faktiskt utger sig för att vara. Sa jag att det var gott?(Och nej, jag hittade inga fel på det)

Dröm & Verklighet

Publicerat av
Svara

I Albert Bonniers Förlags julbok till vänner och medarbetare 2009 skriver Niklas Rådström (”Det blir ingen julbok i år”): ”Vi har inte vår fantasi för att bedra oss själva, utan för att genom att tänka på hur livet skulle kunna vara se hur det verkligen är”. Det tycker jag är mycket bra skrivet, fast för att visa att jag läst Ernst Bloch vill jag tillägga, att fantasin och dagdrömmen också visar på möjligheterna och hur livet borde vara.

Filosofivin

Sardiner & Jacob´s Creek

Publicerat av
Svara

Gästerna tyckte också att sardiner och Grenache fungerade bra ihop. Däremot var sardiner och Jacob´s Creek Shiraz-Cabernet sauvignon 2006 en inte fullt lyckad kombination, även om inte heller den var helt omöjlig. Tilläggas ska, att Jacob´s Creek gick bättre ihop med sardiner i olivolja än sardiner i olivolja och smaksatt med basilika och citron.

Utmärkt svensk jazz (dock med töntig video så titta inte på den)