Carignan/Mazuelo är en synnerligen intressant druva. Inte minst därför att den har så dåligt rykte samtidigt som den på många håll i världen använts och används som volymdruva samt möjligen för att ge lite syra eller färg eller uthållighet. Typiskt för druvan i sina olika uppenbarelser och kloner är, att den ger en närmast påträngande ”röd frukt” som drar iväg åt röda vinbär och i förekommande fall lingon. Åstadkommer man blott detta, möjligen i kombination med en rustik apparition, är det förståeligt att ”druvtypiska” viner av Carignan inte välter kiosker och systembolagsbutiker. Lyckas man däremot komplettera det ”röda” och rustika med mer ”mörk frukt” (jaja, jag vet att det är skillnad på bär och frukt, men uppriktigt sagt: vem bryr sig?), som björnbär och mörka körsbär, och samtidigt runda av med väl avvägd och väl utvald ekhantering, kan man åstadkomma högst personliga viner, ofta med mer komplexitet än överdåd och munfyllnad. För egen del har jag arbetat med Carignan sedan 1988 och kanske är mitt mest lyckade vin på druvan Carbase 1998 (från Château d´Esclans i La Motte, Provence). Som bäst var det vinet när jag drog i mig sista buteljen 2008: medelfylligt, ytterst komplext, väl balanserad frukt och ek, bra balans mellan ”röd” och ”mörk frukt”, lång, ren eftersmak. Idag gör jag Carignan-viner på Domaine de Brescou (Côtes de Thongue), Château L´Arnaude (Côtes-de-Provence) och Bodegas Merino (Rioja). Brescou släppte sin första årgång, 2007, häromåret och det går väl okej för det vinet. Inte helt lätt att få acceptans för Carignan från Côtes-de-Thongue, trots att det är exakt vad man borde göra där. Hursomhelst är det bra återköpsfrekvens på vinet så drycken i sig uppskattas. Château L´Arnaude fortsätter avvakta med lanseringen av sin första årgång (också 2007) på grund av att vinet fortsatt är alltför ungt och kantigt, dock mycket lovande, om vi får säga det själva. Avseende Merino och vårt Mazuelo de la Quinta Cruz (populärt kallat MDLXV) blev första årgången, 2006, en dundersuccé när den lanserades häromåret (t o m rankad bland Riojas tio bästa viner av flera spanska publikationer). Även uppföljaren, 2007, fick riktigt bra mottagande (bl a ”Red wine of the month” i Decanter), men själv har jag varit och är fortsatt tveksam. Kort sagt är vinet tokungt idag. Klar dominans av ”röd frukt”, dåligt integrerad ek, lätt rustikt och lite vekt i största allmänhet. Men vet ni vad? Så var 98:an Carbase också i sin ungdom och det tog över fem år innan den blev drickbar. Jag har själv kraftigt underskattat tiden den här 07:an MDLVX behöver för att nå harmoni och njutningsmognad. Lämnade i helgen en halvdrucken flaska öppen över 48 timmar och först då blev den fin i doften (syran gick förstås inte att lufta bort så smaken var fortsatt kantig dock). Ni som orkat läsa ända hit står nu öga mot text med en köprekommendation av MDLVX07 för er som vill lagra vin och en generell drickvarning tillsvidare för alla. 2008 av samma vin, då? Jo, det är faktiskt mer tillgängligt idag, men även det behöver ett par år i källaren innan det blir lika följsamt som debutårgången 2006.