Förbud mot det agila buzzwordet agil!

När ett ord som agil blivit agilt att använda med tämligen omfattande agilitet, har samhället gått vilse i den agilitybana mumbojumbopannkakan utgör för vilsna och ängsliga själar som vill endast ett: att tillhöra! Om detta nyss nämnda hoppas nu er utsände i de mindre språkligt begåvade språkimportörernas exkluderande tillika förvirrande labyrinter nu sätta P, och väl medveten om den sisyfoskamp och omfattande kostnad för samhället det innebär att efterfölja ett totalt förbud mot buzzwordsinfiltrering, mumbojumbojoller och ord tillkomna efter 1945, nöjer vi oss med att av våra folkvalda endast kräva ett omedelbart förbud mot det fulaste och mest missbrukade buzzwordet, nämligen agil!

I samband med att våra folkvalda nu inför chatkontroller, övervakningskameror och snart installerar avlyssningsmekanismer i våra hem skall dessa också tillse att alla i Sverige bokförda invånare på lämplig, smärtsam plats på kroppen får en liten, ettrig vibrator, en så kallad buzz, inopererad. Så länge medborgaren vårdar sitt språk förblir buzzern inaktiv, men ve den som får för sig att säga agil! Denne olycklige skall då få känna på buzzerns vrede och kraft på det att den nyss nämnde ettrigt skall vibrera till dess den språkovårdande marodören gråtande faller till marken och ångrar sig så bittert att den aldrig mer tar ordet agil i sin mun!

Musik. Agil musik.

Domaine Rabiega, Anitra Steen & Göran Persson

“Kolla aldrig en bra story” är ett påstående som gemene man och kvinna slentrianmässigt menar gäller journalister. Det är förvisso ett kul påstående men medan det inte alls gäller seriösa journalister – med vilka det tvärtom förhåller sig så att de är oerhört noga med att kolla sin story – är det snarare just gemene man och kvinna som inte kollar en bra story.

Jag blir fortsatt, 15 år efter att jag lämnade jobbet som platschef och gården såldes, påmind om detta när det gäller Domaine Rabiega. ”Ja just det, Systembolagets gård, där, hehe, Anitra Steen och Göran Persson höll på,” vet mer än en att berätta för mig. När jag förklarar att detaljistmonopolet Systembolaget aldrig hade med saken att göra – ägare var monopolet för import, produktion och distribution, AB Vin&Sprit (tidigare AB Vin-& Spritcentralen), senare sålt till franska Pernod Ricard – ser de lite konfunderade ut men skakar snart av sig denna obetydliga korrigeringen av storyn. För det där med Anitra Steen och Göran Persson är ju det som egentligen är så kul. Och det är nu allt ställs på sin spets.

Eftersom jag tycker, kanske därför att jag är gammal journalist, att rätt ska vara rätt i en story, känner jag mig nödgad att mot bättre vetande förklara, att 1. Såvitt jag kan komma ihåg var Anitra Steen på Domaine Rabiega två gånger under de där 18 åren och då i samband med konferenser för ledningarna för de nordiska alkoholmonopolen, vid inget av de båda tillfällena var Göran Persson på plats, 2. Göran Persson var också på gården vid två tillfällen, framförallt tillsammans med andra höga höns inom politiken, vid inget av dessa var Anitra Steen med.

Det där vill i stort sett ingen höra. För det förstör storyn. Och mycket riktigt: Nio av tio som hört, eller själva tänkt ut, att Anitra Steen och Göran Persson ”hållit på” på Systembolagets gård, svarar med att le lite snett och humma något ohörbart för de vet att det är sant för annars finns ingen story.

Musik.

Zlatan

Mitt i den kokande kastrullen

med den bruna sörjan dyker

plötsligt Zlatans huvud upp. Med

sina oseende ögon och

hopskrynklade panna, vickande

ögonbryn och hånleende mun,

guppar det hemvant runt i den

gråsiktiga  geggamojan.

 

En aningslös hjärna fylld av

djävlar anamma, fokus och

målmedvetenhet och självömkan;

behagligt fri från störande

självkritik och besvärande

perspektiv och tankegångar.

 

Hurra för diktatur, Hurra

för förtryck, ofrihet och censur,

kvinnan bakom slöja, lås och bom,

i köket, mannens trygga förvar.

 

Hurra för arbete som dödar

och god mat och gott värdskap, Hurra

för en nation med mördande

effektiv ordning och reda,

Hurra för det egna jaget!

 

Hurra för ogenerad narcissism,

brist på empati och självinsikt.

Hurra för självinbillade

övermänniskor med självpåtagen

rätt att mobba, håna och roffa

åt sig av gemensamma resurser

och sätta sig på höga stolar

och utnyttja medmänniskor.

 

Hurra för en framtid på

Gud Fader Den Allsmäktige

Infantinos högra sida!

Förbud mot hipsterkaffe!

Tveklöst måste en beundra och imponeras av folk som lyckas ta en gammal, äcklig produkt och inte bara göra den som ny utan också till en trend bland de ängsliga trendsökarna, de som är livrädda för att inte ligga mitt i mittfåran när denna förefaller ändra riktning; (notera semikolonet idag på semikolonets dag) icke desto mindre förty tvingas vi i detta nådens år, 2023, se oss tvingade att kräva ett förbud mot det förvisso geniala marknadsdraget men likväl äckliga kejsarens-nya-kläder-hipster-kaffet!

Bakgrund: Någon har kommit på att det går att sälja surt och fruktigt kaffe som smakar som Cirkels kokkaffe på omkokad sump anno 1965. Omöjligt, säger någon, icke då, säger vi, ity detta nyansfattiga, enkla, klorogensyrerika och surmageframkallande elände är inte sällan det enda kaffe som går att få också på vad som fram till kaffet-på-maten-stunden föreföll vara en anständig krog.

För de nyss nämnda krogarnas bästa, för kaffets fortlevnads bästa, för mänsklighetens bästa, och då inkluderar vi de ömkansvärda och ängsliga trendsökarna och de på grönt kaffe bantande hollywoodnissarna, kräver vi ett omedelbart förbud mot hipsterkaffe! Den som producerar, transporterar, säljer eller brukar hipsterkaffe skall utan tidsödande rättsliga processer förpassas till för ändamålet uppförda omskolningsläger förlagda till permafrostens Gulag, där de skall sättas på på gammal sump på orostade böner omkokat kaffe och bröd till dess de inser det tidigare i meningen nämnda kaffets inneboende och djupa brist på vettig kaffekaraktär och gör offentlig avbön i ett nyinrättat prata-ut-program på TV4 lett av Malou von Sivers.

Musik.

Förbud mot dunkaihuvudethotellbekvämlighetsinrättningar

I dessa moderna tider med byggplaner, bygglov, kontroller och bara lite korruption, måste samhället vara moget att sätta ner foten, och en gång för alla förbjuda bekvämlighetsinrättningar anrättade så, att användaren ofrånkomligen slår huvudet i väggen mitt emot den för bekvämlighetsinrättningens funktion så nödvändiga och, i de här fallen, alltför nära väggen mitt emot placerade stolen, då användaren lyfter från densamma, vilket den nyss nämnda gör om inte förr så efter välförrättat värv, varvid den intet ont anande användaren ofrivilligt och inte sällan under stor häpnad, kommer dunka sitt huvudet i den tidigare i meningen nämnda väggen. Det kan inte nog understrykas vilken nära döden upplevelse det är att dunka i huvudet på det här viset, särskilt då det sker vid ett nattligt besök. Lämpligt är, att lagstiftaren slår fast kännbara straff för alla som är inblandade i att en felkonstruerad bekvämlighetsinrättning uppförs och används, alltså allt från kommunens byggnadsnämnd via byggnadsarbetarna och fastighetsägaren till hotellets personal, där artighetsglada receptionister med kvittrande ursäkter för hotellets dunkaihuvudetbekvämlighetsinrättningar skall straffas särskilt hårt.

 

Vårt ansvar för sanningen

När en anhängare till partiet X korrekt påpekar att företrädare för partiet Y far med osanning, svarar anhängare till partiet Y korrekt med att påpeka att företrädare för partiet X minsann också ljugit. Man försvarar en lögn med en annan lögn. Och gör därmed lögnen legitim. Att den ene har ljugit kan aldrig vara en ursäkt för den andre att ljuga. Kort sagt måste vi, alla, sluta oss samman mot ljugande politiker; vi måste ställa oss upp och gemensamt försvara sanningen, för den är alldeles för värdefull för att ljugande och därmed mot oss väljare och demokratin respektlösa politiker ska få ta den från oss.

Musik.

Förbud mot offentligt vitlöksstinkande

Vitlök är, i civiliserade mängder, förvisso gott. Samtidigt följer med ett vitlöksintag ett ansvar, och om intaget är av sådan art att det kan kallas missbruk följer ett ansvar som, om det inte tas, kan och bör medföra kraftiga sanktioner och straff utfärdade av rättssamhället.

Nämnda ansvar innebär till exempel att vitlöksmissbrukaren måste hålla sig borta från andra människor under minst 48 timmar efter missbrukstillfället. Den som bryter mot detta, och trots att individen i fråga stinker både ur mun och läckande porer, ger sig ut bland civiliserade människor, kort sagt lämnar sitt bohag, skall snarast möjligt infångas av onödigt brutala ordningsvakter alternativt för ändamålet ansatta kommunala vitlöksjägare, kända för sin brutalitet och dåliga luktsinne, och skickas till närmaste reningsverk, där det kriminella elementet skall tillbringa de närmaste månaderna i nämnda verks fekalieavdelning.

Om vitlöksmissbrukaren visar extra stor hänsynslöshet och om brottet är att betrakta som särdeles grovt – om exempelvis stinkomanen nästlar sig in i en fullsatt och aningen för varm tunnelbanetågsvagn, där den ställer sig att andas med öppen mun – skall en av anhängare till gatans lag hastigt ihopsatt lynchmobb gå skade- och strafflös ur en urspårad situation.

Musik.

Mina memoarer kap 1: Sven Hedlunds mamma

I den mån jag någonsin haft idoler så var det, såvitt jag kan komma ihåg,  bara fråga om en idol och det Svenne Hedlund i Hep Stars och jag var så ung att jag ännu inte fullt ut insett att idoler är inget bra att ha (till skillnad från förebilder som Lars Karlström på Elbyrån i Hjo). Kort sagt var Hep Stars bandet som gällde. Shanes kunde se coola ut och särskilt då basisten Svante (tror jag han hette) när han bar solglasögon och de hade en trummis som var bäst i Sverige och Lee Kings hade ett namn som klingade fint men inget av de här, eller några andra, band var i närheten av att ha gjort en live-skiva som Hep Stars on Stage eller ett studioalbum som We and our Cadillac. Nu började det emellertid rätt snart gå utför med Hep Stars då de plötsligt skämde ut sig med svensktoppslåtar som I natt jag drömde, som till och med mamma gillade, och då var den sagan all och jag gick vidare till Creedence Clearwater Revival och tids nog band som Santana, Deep Purple och Led Zeppelin.

Men nu är vi ett par år tidigare och det är just mamma det ska handla om. Inte min. Men väl Svenne Hedlunds. För vid något tillfälle upptäckte vi – tror det var min bror Anders och jag och vår gemensamma vän Christer Teike – i en tidning, eventuellt en tanttidning alltså en så kallas husmorstidning som vi verkligen aldrig bläddrade i utom kanske just den här gången, på biblioteket i Hjo en artikel, där Svenne Hedlunds mamma intervjuades om sin son. Detta var fel på så många sätt. För det första var mammor rent allmänt pinsamma, och att Svenne Hedlund inte bara hade en mamma utan dessutom en som dök upp i en tidning, och värst av allt, talandes om sin son var oerhört. Här började insikten om det meningslösa i att ha idoler infinna sig, samtidigt som, måste erkännas, vi nog alla var lite avundsjuka på Svenne Hedlunds mamma som de facto var Svenne Hedlunds mamma.

Hep Stars on Stage.

Galleristen

”Ja, Madeleene Pyk e’ vel vår fremsta kånstner ida’.” Sa Galleristen på en för en tavelmånglare olämpligt bred stockholmska . Kvinnan lyssnade uppmärksamt, och en aning förnöjt. ”Hon har ju allti’ sina katter me’ i sina tavlor, eller nestan jemt, som tigrar, katterna finns me’ som tigrar, och ju fler tigrar desto mer e’ tavlan verd.” Kvinnan såg nu segerviss ut. ”Titta!” Utropade Galleristen. ”Tre tigrar!”. Kvinnan flämtade till och såg sig omkring. Upprymd. ”Och der! Der e’ ju en tiger till! Den her tavlan kommer å stiga i pris, de’ e’ ja seker på.” Mannen suckade och kved lite men började snart treva efter plånboken.

Musik.

Förbud mot pekande och viftande gubbar på gator och torg samt parkeringsplatser och liknande

Fyllda av förtvivlan inför de allt vanligare gubbarna som går runt och agerar viktigpettrar medels pekande och viftande gester på gator och torg samt parkeringsplatser och liknande, ser vi bilförare, cyklister, mopedister och andra fordonsframförande medborgare oss nödgade att kräva ett omedelbart förbud mot gubbar som går runt och pekar och viftar på gator och torg samt parkeringsplatser och liknande.

Den som  gör nyss nämnda gester mot ett fordon som framförs på en gata eller ett torg eller en parkeringsplats eller liknande, som om den försöker tala om för fordonets förare att ”här får du inte köra” eller ”så där gör vi inte här” eller ”det där, det är fel”, skall per omgående gripas av dåligt utbildade och onödigt brutala ordningsvakter och utan vidare krusiduller, med som enda undantag en på plats genomförd summarisk skenrättegång, dömas till ett års mottagande av meningslösa och opåkallade tillrättavisningar av folk som inte har med saken att göra och än mindre vet något om densamma. I de fall det kriminella element är begåvat med en uppnosig air, skall detta, det kriminella elementet, även hängas ut i sociala medier samt, i de fall sådan finns, lokalpress. Visar det sig att brottslingen utöver en uppnosig air använt ett föremål, som ett paraply, i sitt pekande och viftande, skall den utdömda strafftiden kompletteras med en tre dygn lång, onödig och tröttsam avhyvling utförd av en ökänd och tidigare straffad och inte helt pålitlig gaphals.

Musik.