Wordfeud, 1000-poängsklubben & jipii!

Att vilja vinna i Wordfeud (utländskt ord som antyder vad spelet handlar om, se även nästa mening) har inget med tävlande att göra. Det är krig. Ett drogkrig eller snarare en krigsdrog. Detta stod klart långt innan jag prövade på drogen. Dessvärre lät jag mig, mot bättre vetande, förledas av honungslena tungor och ivrigt knappande på smartfonerna (icke godkänd försvenskning av ett engelskt ord) över helgerna och plötsligt satt jag där vid frontlinjen och knappade, djupt koncentrerad och onåbar för omvärlden. Dock: sedan jag nu i mitt femte spel krossat min i och för sig utmärkta adversär (påhittat ord, som tangerar godkända adversativ och inte godkända adversaire) och tagit plats i 1000-poängsklubben lägger jag nu av med Wordfeud, detta djävulens (gammaldags stavning av jävulen, som i sig enligt datorn är en felaktig stavning av djävulen) påfund, detta knark. Men framförallt ville jag bara berätta att jag satt 1000 poäng, och väl det. Jipii! (inte heller ett godkänt ord, annars ger bokstaven j, som bara finns på en bricka, sju poäng)

 

Tävlingsmänniskor eller sonen som kom ut i kylan

Alla har väl hunnit läsa om pappan som lämnade sin, i pappans ögon för dagen inkompetente, son, att gå från Uppsala till Stockholm, för säkerhets skull utan ytterkläder i det rådande bistra klimatet. Det sensationella är inte att säkringen gått på en förälder riden av prestationsångestens mara eller att denna förälder låtit säkringen gå i offentlighetens ljus, det sensationella är att den ena idioten efter den andra nu får sitta i TV-sofforna och säga att han – alltid en han, om man nu kan dra en slutsats av den saken? – någonstans ändå kan förstå pappan, för visst måste de unga sättas under press om resultat ska uppnås. En slags realitysåpa där den ene efter den andre aspirerar på att vara morgonsoffornas Linda Rosing.

Lördag på Landals i Hallsberg?

En dag när du antingen har för mycket eller ingenting att göra: tag tåget till Hallsberg – detta steg kan och bör, för att undvika onödigt krångel, hoppas över om man redan befinner sig i Hallsberg – stig, som det sig bör då man är på väg till Hallsberg, av i Hallsberg, gå igenom stationsbyggnaden, titta, väl ute ur byggnaden, rakt över gatan, två fingrar vänster, fäst blicken på Landals Konditori, gå dit, stig in, frossa, helst på övervåningen, i smörgåstårta, wienerbröd, arraksbollar, bullar, bakelser och kakor och tag dig en titt i bokhyllorna, har du med dig en bok kan du byta ut den mot en i hyllan befintlig, känner du för att taga med dig en vinylskiva ur hyllans samling, gärna av typen ”Melodifestivalen 1977”, gör du det, åk sedan hem glad och förnöjd. Med andra ord: missa inte Landals Konditori i, i övrigt inte direkt superhäftiga, Hallsberg – det är värt en lördagsutflykt.

Nyårsvinfrossan: Dagen efter-testet

Ingen seriös provning med mindre än att vinerna även provas dagen efter och gärna ett par dagar efter dagen efter. Syftet är, förstås, att utröna dels hur de olika dryckerna utvecklas över tid, dels hur väl de klarar lite syre och lagring i fria luften. Rödvinerna brukar lämnas okorkade i rumstemperatur medan vit- och rosévinerna korkas och sätts i kylen. Det är ogörligt att här närmare redogöra för hur alla de vinerna som provades över helgerna varit dagen efter, men här följer en uppräkning av ett antal tappra buteljer, som inte bara höll bra utan rent av var bättre och mer uttrycksfulla dagen efter än dagen före dagen efter och det även dagen efter dagen efter: Bel´ Villa Vineyard Syrah (Goedhart) 2007 (låt vara att den flyktiga syran ökade efter ett dygn i det fria), Mumm 2002, Malhadinha 2008, Guy Charlemagne Brut Nature, Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007, Clos Dière blanc 2003 och 2000, Clos Dière rouge 2003, Clos Dière ”Cuvée I” 1999 och 1998, Ententa 2004, Chablis 2010 (Clotilde Davenne), Bourgogne Blanc 2010 (Clotilde Davenne), Piper-Heidsick, Viña Collado 2010, Domaine Serene ”Coeur Blanc” 2007, Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 och Tavel Les Lauzeraies 2010.

Huttenheimer Engelmannsberg Spätlese 1959

Ytligt sett förefaller Spritfabrikören och Spritfabrikörskan vara ungefär så normala som spritmänniskor i bästa fall kan vara. Till exempel hade de till Nyårsafton 2011 med sig den egenhändigt producerade Alberts Brännvin, som visade sig vara en riktigt bra vodka, med ett synnerligen positivt och smakrikt Wyborowa-drag parat med finess och väl avvägd rondör – tveklöst är Spritfabrikörskan, som skapat drycken, en fingom av Guds nåde. Dock kan man inte låta bli att fundera över hur ångorna i en spritfabrik påverkar människor. Varför, till exempel, hade Spritfabrikören med sig en 59:a till Nyårsfirandet, då det enda man med säkerhet vet är, att antingen kommer Barndomsvännen och jag att dricka upp allt i Förberedelserummet, eller så kommer givaren att tvingas se hur ett gäng giriga gommar slukar drycken på nolltid utan andra syften än att se till så att de andra inget får? Och varför, frågar man sig, försöker inte Spritfabrikörskan stoppa honom när han får sådana där idéer? Hur som helst kan vi som hann få i oss något av vinet innan det glupskt slöks av församlingen meddela, att det var helt fantastiskt! Gamla tyskar är snudd på oslagbara. I det här fallet tror vi oss veta att det var en Riesling, men något sådant gick inte att uttyda av etiketten och om någon vinifierat.se-hangaround vet varför det stod både ”Kabinet” och ”Spätlese”  och, för den delen, ”Naturrein” på etiketten får den personen gärna träda fram och sprida ljus över detta, för oss ovetande, stora mysterium.

Nyårsvinfrossan 2011: Nyårsafton

Med förevändningen och självlögnen att konsumentupplysa, vill jag här och nu berätta vad jag, och inte ni, hinkade kopiösa mängder av på Nyårsafton 2011: Ernest Ropeneau Brut (överdoserad budgetskumpa, som hade kunnat vara bra), Palmer & Co (pålitlig tolvslagsdricka), Guy Charlemagne Brut Nature (syrafast stål i blanc de blancsform, gott), Bollinger Grande Année 2002 (hustypisk stil, överraskande mognad för att vara 02, bra), Piper-Heidsick (underskattat bubbel som med ett par års hemmalagring utvecklas positivt, bra fräschör och spänst), Egly-Ourier (viss mognad, pinotig, gick bra vid midnatt), Mumm 2002 (bra år, fortsatt ung, bra), Abraxas (Robert Sinskey) 2008 (personligt, komplext, gästerna var 50/50 för/emot Abraxas som färskhummervin), Clotilde Davenne Chablis 2010 (vad säger man? bättre hummervin blir det bara om man köper Clotildes Grand Cru… strålande), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (oekad, ren Chardonnay i sin prydo), Puligny-Montrachet ”Les Garennes” 1er Cru (Dupard Ainé) 1985 (mogen, fantastisk Bourgogne med lätt botrytisanstrykning, inte bäst till hummern, men bäst i vitvinstestet), Huttenheimer Engelmannsberg Spätlese 1959 (se kommande inlägg),  Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 (ung, stram, bra, ska lagras något år till), Rust en Vrede 2003 (bra för att vara sydafrikan, sparrisburksnäsa), Pequeno Joao (Malhadinha) 2008 (strålande, ung, sjungande Alentejo-frukt), Perez Cruz Cot ”Limited Edition” 2009 (elegant för att vara Chile, höghöjdsfriska, snygg balans och mycket frukt), Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2009 (lillasyskon till nyss nämnda, i samma friska stil som Chile kan vara stolt över), Vina Collado 2009 (gästerna lärde mig att det här vinet heter ”kålla då!” på Västkusten, nu gör det inget så länge de, eftersom jag inte bara gjort vinet utan också tjänar pengar på det, köper litervis Collado, som faktiskt fungerade även till en oxfilé med diverse tillbehör som något konstigt mos och annat), Domaine Mas du Bouquet 2007 (oxid, kvällens karaffvin), Muga Reserva 2006 (pålitligt, bra, snyggt), Alpha Zeta Amarone 2008 (här finns allt och inget hänger ihop), Bem Bi Bre (Dominio de Tares) 2006 (cool, bra balans mellan rejäl frukt och ny, fransk ek, behövde sin köttbit och fick det), Torre Muga 2006 (perfektion från Rioja!), Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007 (Thea´s Vineyard fortsatt slut på Systembolaget – kommer enligt uppgift in igen om en vecka – så lillasyskonet fick rycka in även på Nyårsaftonen och det skämde som vanligt inte ut sig, mycket gott, om än inget bra val till oxfilé).

Nyårsvinfrossan 2011: Förspelet

Först dök bara någon enstaka gäst upp i ”förberedelserummet” där jag hålls med de vinflaskor som senare, eventuellt, ska serveras gästerna. Men snart stod a-l-l-a gästerna och trängdes runt mig där jag försökte öppna dagens vinare. ”Varför står ni här allihop?!” utbrast jag till slut smått desperat. Själva poängen med att jag förbereder vinerna i min ensamhet är ju att jag ska kunna välja ut vilka viner jag ska gömma för de andra. Svaret kom som ett dråpslag: ”vi har alla läst din blogg!”. Med andra ord är det snart slut på den här bloggen och framförallt dess uppriktiga ton. (F ö har det, eftersom alla hade koll på vilka viner som komma skulle, aldrig varit så svårt att lura de andra som i år. Men jag lyckades. Bland annat genom att 1 ställa ut lite blandade flaskor på bordet 2 försiktigt smyga upp en karaff vid min plats och 3 så snart Hustrun ropade ”Lars har en karaff – ta den!” utbrista ”neeej!” och ge ifrån min karaffen och 4 vänta tills alla fyllt sina glas med karaffvinet och då slänga fram en Torre Muga och fylla mitt glas till bredden. Karaffvinet? Kvällens enda oxiderade flaska (se kommande inlägg).)

Château Haut Brion 1989

I stort är det inget fel på Barndomsvännen. Tvärtom är han naiv, har dåligt omdöme och är en ändå sämre människokännare. Detta får honom att år efter år kommer släpandes med en massa dunderviner till min enkla lya i Sverige. I år hade han till Dagen före Nyår bland annat med sig en Château Haut Brion 1989. Till saken hör att jag när jag, till och från, läste i Bordeaux, vid ett flertal tillfällen provade det här vinet då det befann sig i sin trävagga. Magiskt vin, tyckte inte bara vi studenter utan också vår lärare och folket på slottet. Sedan dess har jag dessvärre inte haft tillfälle att följa upp mina tidiga iakttagelser av vinet ifråga. Med andra ord blev jag alldeles till mig när Barndomsvännen med välvilja och naivitet lysande ur ögonen dök upp med flaskan i sin hand. ”Men du,” sa jag och låtsades vara ointresserad, ”du gillar ju inte Haut-Brion?” ”Nej,” svarade han och började trots det förväntansfullt öppna buteljen. Så snart han gjort detta och hällt upp lite vin i ett glas slet jag åt mig glaset, stack näsan i det, höll på att gå i däck, men samlade mig snabbt och sa ”nja, den här halvmesyren lär inte omvända dig till en Haut-Brion-vän”. Nu gick han inte på den enkla. Även han insåg att H-B 89 väl matchar klassiker som H-B 1904, 1953 och 1959 (såå bra!). Å andra sidan är vi inte vänner för inte: självklart bar vi inte ut den här flaskan till stora köksbordet där de andra satt och dissekerade alla de övriga vinerna i provningen. I alla fall inte förrän Hustrun, misstänksam som hon är, dök upp i ”föreberedelserummet” och, lätt irriterat och med ett tonfall av ”hur gamla är ni egentligen”, sa ”ni står väl inte här och gömmer vin för oss igen?”.