Louis Sipp Tokay Pinot Gris Kirchberg de Ribeauvillé 1998

Ett sådant ståtligt namn. Numer utan Tokay, men ståtligt i alla fall. Hur är då vinet från 98? frågade jag mig själv efter att inte ha provat det på åratal – och då senast till färska, svenska räkor, vill jag minnas och ja, då var det mycket runt och fruktigt och Pinot grisigt insmickrande, om ni är med på vad jag menar och är ni inte det så är väl inte det här ett särskilt lämpligt inlägg för just er. Nog av. Idag är 98:an vuxen. Inte gammal. Vuxen. Frukten är tämjd och det runt, insmickrande är mindre runt och insmickrande. Det har ändrat sig enormt, men det är fortsatt vitalt. Fungerade bra till någon slags hopkokstallrik med färsk sparris och något mer och halvlagrad getost med honungsstänk samt till torskrygg med rödbetor och annat som folk fått för sig hör ihop med torsk, och som, det ska villigt erkännas, är väldigt gott ihop med torsk. Lite Jeff Beck att fira nationaldagen med. Extralänk så att även Jennifer får visa att hon inte bara kan kompa Jeff.

L´Evantjile 1992 vs Carbonmieux 1992

Besök häromdagen. Tänkte i samband med det stämma av den snabbmognande årgången 1992 i Bordeaux. Under 1990-talet var just 92:orna räddningen när man gick på krogen här i Frankrike. Billig, för de flesta trodde att alla vinerna från året var dåliga eftersom de inte ansågs lagringsdugliga. I själva verket var de finfina redan i unga år. Men hur är de nu med några år på nacken? För att gå till botten med det ryckte jag en L´Evangile och en Carbonnieux ur min tragiska vinkällare och serverade dem till middagsgästerna. Min vana trogen scannade jag snabbt de båda för att förse mig med det bästa innan gästerna tog för sig. Till min förvåning visade sig Carbonnieux bli mitt val. Riktigt bra för en snart 20-årig 92:a. Ren, bra frukt, ursprungstypisk , lite kort och enkel i smaken. L´Evangile däremot uppvisade ålderstecken, lite trött och hängig om än fortsatt vid liv och ganska snyggt gjord. Till min glädje föredrog gästerna L´Evangile. När jag nu skulle kasta tompavorna visade det sig att L´Evangile i själva verket var andravinet Blason de L´Evangile. Tji fick jag och hur korkat var det inte att spara det vinet 20 år?

Tillsatser i vin & Talking Heads

Tänkte först kalla det här inlägget ”Kommissionens förordning (EG) Nr 1622/2000”, men så kom jag på att det säkert är fler som söker på ”Tillsatser i vin” så på det viset fick det bli. Det är nämligen så att det talas och bloggas på många håll om den här saken. Förmodligen tack vare Mats-Eric Nilssons skriverier i SvD. Bra. Men gör nu så att ni läser länken ovan. Inte helt aktuell eftersom en del ändringar gjorts genom åren. Emellertid fortsatt relevant och viktigast av allt: den räknar inte bara upp en del av det som är tillåtet, den talar också om hur vi stackars vinmakare övervakas. För så är det: bara för att ett ämne är tillåtet i vinsammanhang är det inte sagt att man kan använda det. Och framförallt inte hursomhelst. Talking Heads.

Rosé för varje tillfälle

Här är tre roséviner som jag på ett eller annat vis står bakom. I två fall som vinmakare, i ett som scout. Självklart är det nyss nämnda tillräckligt som skäl för att ni ska springa benen av er i er iver att köpa dem, men det finns lite andra skäl också: Domaine de Brescou ”Fleur d´Été” är pinsamt billig (79 sek) och har en egen och lockande karaktär som formats av Grenache spetsad med en rejäl dos Pinot noir och en tesked Viognier – handen på hjärtat, har någon av er provat den blenden förut? Fungerar utmärkt. Passar varje tillfälle, även om det är mer aperitif- än matrosé. Les Lauzeraies är inget annat än sensationellt billig: en Tavel för under hundralappen och dessutom både snygg och välgjord. Kommer från den delen av Tavel som är byggd på kalkjordar, vilket också gör att den hör hemma bland de mer strama och eleganta Tavel-roséerna (mer om Tavels olika terroirer i ett framtida inlägg; de två andra terroirerna är nämligen på gång in i beställningssortimentet…). Mer mat än aperitif. Blott några kronor dyrare och därmed också pinsamt billig är Château L´Arnaude ”Cuvée Therese”. Det här är i doften och smaken 110 % Provence om jag får säga det själv och jag avser då Provence i meningen Côtes-de-Provence. Det som måhända förvånar både en och annan är den ljusa färgen. Halvvägs in i vitvinernas värld. Tja, tyck om eller inte. Mats Wallin, som äger Château L´Arnaude och jag tycker att den här färgen är cool, coolare än någon annan roséfärg, och vi tror också att det var det som gjorde att Gilbert & Gaillard gav vinet 90 poäng och inte 89, vilket i och för sig hade varit sensationellt bra det också. Glöm inte heller att köpa mer Lemelson till sommarens äventyr.

Rödrosa rockröra

I Bordeaux är Château Montrose namnet på ett av mina favoritslott. I Ukraina är Monte Rose namnet på ett rosévin. I USA är Montrose bland annat namnet på en rockgrupp. Vad kan man dra för slutsats av detta, undrar ni? Tja, ingen såvitt jag kan se, vilket gör det här till ytterligare ett synnerligen meningslöst inlägg.

Monaco Grand Prix 2011: skomodet i Monte Carlo

Vid en tvåa på terrassen satt en man och en dam och drack Château Cheval Blanc 1970 och tittade i sina mobiltelefoner medan kvalet pågick som bäst. Självklart blir man nyfiken på vad en sådan man kan ha på fötterna. En närmare kontroll visade att han bar ett par rejält långa skor med mycket utdragen spets. De föreföll vara gjorda i krokodilskinn, som färgats i en självlysande nyans på gränsen mellan rosa och lila. Inte illa. Men än bättre var den lilla familjen snett bakom oss. Kvinnornas fotbeklädnader var ganska ointressanta, men far och son matchade varandra väl. Bortsett från deras frisyrer – snagg med tre centimeter lugg, hängande fritt i pannan – bar pappan ett par utsökta, välgjorda ukrainska vittofflor med förlängd spets och finmaskigt hålmönster medan sonen för dagen iklätt sig ett par loafersliknande vittofflor med ett mycket iögonfallande guldspänne på vardera flärpen.

Monaco Grand Prix 2011: Därför

Varför? kan man fråga sig får jag av alla människor alltid plats på Louis XV hett eftertraktade, lilla terrass när det drar ihop sig till F1 – kval. Jo, på den tiden jag förestod Domaine Rabiega var Ducasses restauranger och särskilt då Louis XV vår bästa restaurangkund. Således kunde jag och mitt gäng, som även i år bestod av amerikanska vinproducenter och – entusiaster, också vid årets kvallördag inta styvt 20 % av de drygt 40 platserna som finns att tillgå och som vanligt var det en härlig upplevelse. Varför är det det? kan man vidare fråga sig, i alla fall om man är en normal, vuxen, allvarstyngd människa. Är man nu inte det utan snarare ganska barnslig och omogen så vet man att det är en härlig upplevelse lite grann för maten – utmärkt i år – och framförallt därför att bilarna rusar fram blott ett par-tre meter från terrassen i samband med att de rundar casinot och då låter det så otroligt härligt och luktar ändå godare. Därför.

Jean Dujardin i all tysthet & Lars von Trier

Det gick oss nästan förbi i svallvågorna efter den danska pansarkryssarens obetänksamma framfart på strandpromenaden i Cannes och dess hysteriska konsekvenser, att den alltid lika vältajmade Jean Dujardin fick en välförtjänt utmärkelse för bästa manliga skådespelare i Cannes (filmen The Artist). Ni som tycker om barnslig och charmig fransk komedi när den är som barnsligast och charmigast ska inte missa Dujardin i de båda filmerna om OSS 117 – inget annat än lysande i all sin dumhet. Precis som von Trier för övrigt.

Kärt återseende på Castello di Fonterutoli

Luca Biffi, vinmakaren på Castello di Fonterutoli, hade just sagt att inte heller han varit med om ett vin som på samma vis som Castello di Fonterutoli 2001 direkt efter öppnandet börjar med att vara tämligen volatilt bara för att allteftersom luften gör sitt sluta vara det. Normalt, fortsatte han, till ivrigt nickande åhörare, borde det ju vara tvärtom och längre än så kom vi inte i vårt oerhört spännande resonemang kring tillvarons trivialiteter för plötsligt sken Luca upp i ett brett leende och började prata italienska med en framsträckt hands innehavare, som smugit sig på oss medan vi stod där och tittade oss i våra navlar, och jag förlorade mig i den framsträckta handens innehavares fotbeklädnad för vad såg jag där om inte ett stycke ukrainsk kulturimperalism av bästa märke och även om den italienska varianten av den urkainska vittoffeln är elegantare än någon annan vittoffel jag sett, är jag smått chockerad över att även Italien nu har fallit i den ukrainska modeindustrins händer. Eller fötter.