Vinodling i Sverige 2.0

Publicerat av
Svara

På tal om vinodling i Sverige och vikten av att ha en affärsidé och tydliga strategier fick jag i veckan besök av Lauri Pappinen från Gute Vin på Gotland. Han och hans familj hör till dem som haft en hyggligt tydlig affärsidé från början (och som startade hyggligt tidigt, 1997 om jag inte missminner mig). Lauri är en av de främsta förkämparna för gårdsförsäljningen, men å andra sidan har han byggt upp en så stor kringverksamhet att han faktiskt klarar sig ändå. Gårdsförsäljningen är förstås viktigt, men ändå lite av grädde på moset (Lauri kanske inte håller med…). På Gute Vin finns vandrarhem, restaurang och en mängd andra produkter tillverkas, till exempel dressing och vinäger, som säljs framgångsrikt både på ön och i ”närområdet” Stockholm. Och så skriver han böcker också.

Vinodling i Sverige: nu och då

Publicerat av
Svara

Höll häromveckan ett föredrag om ek för några av de mest entusiastiska vinodlarna i södra Sverige. Många av dessa har upplevt tiden då de förlöjligades å det grövsta och de förtjänar nu att, som så sker, höjas till skyarna. Dock befinner sig sanningen någonstans mellan dessa båda extremer. Pionjärerna har förvisso aldrig varit löjliga, men det är heller inte så att de plötsligt producerar superviner, även om utvecklingen gått framåt i rasande fart. Dessvärre lär många av de första pionjärerna missa tåget när det går. Enkelt uttryckt har de varit alltför entusiastiska och sluggat sig fram utan tydlig affärsidé eller en klar strategi för framtiden. När de nu gjort grovjobbet är det enkelt för den som kan hitta rätt riskinvesterare att starta en kommersiell vintillverkning där man använder sig av de rön som entusiasterna hittat fram till. Kanske slår då den här alerte producenten till med en areal på >30 hektar i huvudsak planterade med Solaris avsedd för i första hand friskt, mousserande vin, i andra hand för en mindre mängd friskt, kanske lätt pärlande vitvin, i tredje hand ett exklusivt, sent skördat sött vin och i fjärde hand, i liten volym, en prestigecuvée lagrad på ek. Problemet för dagens odlare är att deras enheter är för små, varför priserna blir höga. En ”storproducent” kan i ett slag kapa mellan 50 och 70 % av priset och om vinet är bra kanske rent av få en listning på Systembolaget. Istället för 300 sek kostar vinet 90 sek och det finns tillräckliga mängder för en liten Systembolags-listning, horeca-bearbetning och rent av export. Den vakne läsaren har redan insett att det rent av är klokare att gå loss på >60 hektar från början och att ovan nämnda 30 är det minsta en snabbfotad investerare ska ge sig i kast med. Den som blir först kommer att kunna etablera sig innan övriga hängt med i svängarna. Vad kan de andra göra då? Tja, man kan alltid hoppas på gårdsförsäljningen. Samtidigt måste alla inse att bara för att den blir tillåten kommer inte kunderna att köa upp sig på led utanför lokalen där vinet görs. Även här blir det konkurrens och bara den som har ett riktigt bra vin och/eller intressant anläggning för besök kommer att få några kunder. Merparten av odlarna i framförallt södra Sverige borde fundera över att sätta upp ett ”Vinets hus” någonstans i Skåne. Där kan alla odlare som är med och betalar (efter volym) visa såväl sig själva som sina viner och som det kan bli ett populärt turistmål borde det inte vara omöjligt att få kommunerna att slåss om huset ifråga och kanske rent av få bidrag från både den ena och den andra. Kan de små producenterna enas, kan de kanske också samarbeta avseende gemensamma jäsnings- och lagringslokaler. Slutligen: att inte SLU Alnarp redan har en professionellt skött försöksodling där man provar ut lämpliga druvsorter och kloner och att man där ännu inte bedriver någon forskning avseende anpassade tillverkningsmetoder är ett pinsamt kapitel för sig. All heder åt pionjär-odlarna som gör grovjobbet helt på egen hand.

Clos Dière ”Cuvée I” 1990

Publicerat av
2

Terrifickollegan och jag hetsade varandra i övertygelsen att vi provade ”sjungande frukt” från Alentejo och inför ett häpet auditorium gav vi oss, tämligen imponerade av oss själva, till att tala om Alicante Bouchet och Aragonez och plötsligt fyllde någon i med Tinta Roriz och vi sa då ”hur dum kan man vara? det är ju samma sak som Aragonez, hallå?” och någon annan talade om kryddighet och vi sa ”men nej, lukta igen!” och vinet hade förvisso mognad men var ändå ganska ungt och så där höll vi på, medvetet trotsandes provningsledarens allt mindre diskreta tecken som till slut skrek ”håll tyst för tusan!” till den som inte var upptagen av sin egen förträfflighet och vilsekomna marsch i pinsamheternas pannkaka. Till slut tvingades provningsledaren säga ”vinmakaren sitter vid bordet” och som Clotilde Davenne, den andra vinmakaren vid bordet, inte gör annat än Bourgogne, Chablis och Saint Bris insåg alla utom jag snabbt att vinmakaren måste vara jag, vilket bara var början på pinsamheterna för riktigt illa blev det först när vinet visade sig vara Clos Dière ”Cuvée I” från 1990. Förvisso en gång i tiden trea i GaultMillaus vinolympiad för viner gjorda av druvan Syrah och med andra ord placerat före många av Syrah-världens största, men likväl måste jag säga att vinet var oförskämt vitalt och fräscht och sångrösten var bättre än någonsin (om detta var, faktiskt, alla överens). Grattis ni som har korrekt lagrade 90:or kvar i lager! (Själv kommer jag inom en snar framtid att bege mig till Alentejo i hopp om att få lära mig veta hut – det står utom allt tvivel att jag är i skriande behov av den resan)

Unkna, usla ukrainska skämt

Publicerat av
Svara

Luften på Koktebel Café är inte bara fylld av de ständigt puttrande grytornas väldoft, de i kulisserna matlagande matronornas högljudda skämt och skratt och den till det traditionella köket hörande flottigheten, den är också fylld av unkna, usla skämt, som smyger sig på en, bakifrån, och kastar sig över en när man minst anar det, penetrerar hjärnan och hoppar ut som små grodor när man ute i frisken luften högljutt låter tankarna fara iväg inför i lika grad häpna, besvikna och snabbt uttröttade medmänniskor. Eller vad sägs om de här, som jag snappade upp där jag satt och nöjt njöt en rödbetssoppa häromdagen: Which are the most lustrous people in the world? The Polish. Which are the most controlling people in the world? The Checks. Which are the most shining people in the world? The Chinese. Which are the most capable people in the world? The Americans. Which are the most ending people in the world: The Finish. Which is the world´s most Southern Ian? Australian. Och på sensationellt usel svengelska: Which are the most shooting people in the world? The Scots. Which are the most existing people in the world? The Fins.

Felix förbannar förgrymmat godtemplaren Gorbatjov

Publicerat av
Svara

Felix, i sina vanliga, välanvända vittofflor, tittade sin ovana trogen in i dag igen. Han ställde sig att titta på mig tills jag, trots att det innebar tillbaka till Gå, släppte mina beräkningar och planer för skörden 2011 (1600 Ha måste planeras i tid). När jag, smått förtvivlad, tittade upp på honom från mitt skrivbord tog han till orda. Dagens budskap handlade om alkoholmissbruk. ”Förr,” sa han, ”var Krim en enda stor vingård. Lastbilar, båtar och tåg gick i skytteltrafik mellan Krim och Sachalin och Leningrad. Vi skickade iväg hundratusentals liter vin varje dag,” här skrattade han till så där som folk gör när de minns något crazy, men så drog en mörk skugga in över hans fårade ansikte där den både grova och stora näsan ståtligt tronar som ett Akropolis – imponerande tycker vi nog alla även om jag inte vågat fråga vad de andra tycker – den mörka skuggan fortsatte till hans redan mörka ögon och när dessa var kolsvarta fortsatte han, ”men så kom, ha!, Gorbatjov…”, han gjorde en konstpaus och väntade tills även jag såg så svart ut i ögonen som jag förmådde, då fortsatte han, ”just det, Gorbatjov, godtemplaren!, som menade att han kunde bestämma vad folk skulle dricka!”, här tyckte jag bestämt att rösten stockade sig lite på Felix och det tog en stund innan han fortsatte med en uppgiven suck, ”det var då det, nu dricker folk på tok för lite, ur led är tiden.”

Felix finurligt om naturligt

Publicerat av
2

Felix, som för dagen stoppat fötterna i en färgad variant av den ukrainska vittoffeln, tittade in som hastigast, eller med andra ord en dryg halvtimme, och berättade om än det ena och än det andra, som han lärt sig under sina 78 år, vilka han tillbringat med att födas upp i Grekland, bli arbetar- och önologhjälte i Sovjetunion och, numer, sitta på en piedestal och tala om för ynglingar som jag hur saker och ting ligger till i allmänhet och i synnerhet om varför samtidens människa saknar det förnuft som krävs för att avhålla sig från torra viner till förmån för halvsöt ”Madeira” och ”Port”. Idag passade han på att göra sitt inlägg i debatten om huruvida man inte får huvudvärk av ”naturligt” vin (om han med ”naturligt” vin avsåg det som i debatten vanligtvis avses med ”naturligt” vin framgick dock inte av hans inlägg). ”När man super till här,” sa han, ”får man alltid ont i huvudet nästa dag, men om man super till i Frankrike, får man aldrig ont i huvudet och det beror på att allt är naturligare där.” Efter detta inlägg stod han och tittade på mig en stund, så där som han brukar, samtidigt som han begrundade klokskapen i det han nyss sagt och när jag så småningom, eftersom stunden krävde det, nickade långsamt och skrynklade ihop pannan som om jag också var försjunken i djupa tankar kring allt det kloka som låg där och flöt som ett entente cordiale mellan oss grymtade han belåtet och sa ”Seså, arbeta vidare nu!”.

Grynkorvsakademiens årsmöte

Publicerat av
Svara

Det drar ihop sig till årsmöte för Grynkorvsakademien, söndagen 27 mars, kl 13.00 på Stadshotellet i Skara närmare bestämt. För egen del kommer jag att sitta på ett plan till Paris för vidare leverans till Épernay när festligheterna drar igång med ”kôrvaskôj” och annat som vi västgötar förstår oss på. Ni som kan, ska förstås inte missa detta gyllene tillfälle att äta korv och träffa likasinnade. Vintips till grynkorv.

Château de Rochemorin 1988

Publicerat av
Svara

Min Vingårdskompis som med paniken lysande ur ögonen dök upp med en 59:a häromsistens var på nytt hitbjuden på middag igår. Det var inte min idé utan hustruns. Hon såg fram emot att träffa en trevlig kompis och äta och dricka lite gott. Och det var just det där sista, att dricka gott, som förmörkade min tillvaro från samma stund som jag insåg att Vingårdskompisen bjudits hem till oss. Med tanke på att han haft med sig en Côte-Rôtie 1959 av bästa klass senast då han och jag åt en middag på tu man hand kunde han nu med viss rätt förvänta sig ett hyggligt vin från min vinkällare – låt vara att det var av ren rädsla för mina påstortellini eller ändå värre att jag skulle låta fantasin skena iväg i köket som han som en avledningsmanöver haft med sig 59:an. Jag funderade länge på vad jag skulle dra ur vinkällaren utan att det skulle svida alltför mycket. Så småningom tog jag ett lagom bra vin, en Puligny Montrachet ”Les Enseignères” från Ramonet och 2002, och ett vin som jag kallt räknade med skulle vara stendött (”ojdå, en sådan otur,” skulle jag säga då, ”men de är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a när de inte går sönder, och en sådan ändå större otur! nu har det automatiska larmet gått på i källaren, typiskt! vi får nöja oss med det vi har…”). Det presumtiva vinliket var en vit Château de Rochemorin från 1988. Lite nervös var jag när jag drog korken ity de här vinerna kan faktiskt vara f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a, men inte när de som, det visste jag, fellagrats som den här buteljen. Inte blev magkänslan bättre av att korken var i toppskick. Riktigt hemskt blev det när jag, lätt på lipen, slog upp en skvätt åt Vingårdskompisen som stack ner sin giriga näsa i glaset, sken upp och skrek ”den är ju skitbra!”. Usch. Visst hade han rätt idet (snygg, mogen, men inte mer, Sauvignon blanc, lite inslag av tropisk frukt, efter alla dessa år, en sparristouch, svartvinbärsblad (jodå), snygg balans, började kanske tappa lite i smaken, men var å andra sidan mycket ren, frisk och snygg – precis så där som man vill att snart 25 år gamla vitviner ska vara). Att även Ramonets ”Les Enseignères” var bra gjorde inte saken bättre. Jag gjorde mitt yttersta för att det inte skulle smaka bra, men misslyckades totalt och det blev en riktig skitkväll.

Côtes-de-Thongue goes AOP & Lledoner pelut & Tourbat

Publicerat av
Svara

I och med att delar av Côtes-de-Thongue fr o m i år klassas som AOP, klassas också delar av min uppdragsgivares Domaine de Brescou vinfält som AOP. Detta har gett mig tillfälle att lära mig appellationsreglerna för Languedoc i allmänhet. Trodde nog att jag hade koll, men bara en sådan sak som att Tourbat Blanc och Lledoner pelut Noir räknas som ”cépages principaux” slår mig med viss häpnad. Vad det gäller vitvinssidan sitter dessvärre Brescou på fel druvsorter (Chardonnay och Viognier), men det fina i kråksången är att man sannolikt kommer att plantera nya fält med godkända druvor. Det innebär i bästa fall att jag om några år kommer att få sätta teorierna i en Roussanne-Marsanne-och lite Viognier-blend. En annan reflektion: det tillåtna uttaget för rött AOP – vin från Languedoc är 50 Hl/ha, snävar man in på underzonen Languedoc – Pezenas (m fl) är gränsen satt vid 45 Hl/Ha. Det är en ansvarstagande begränsning och man kan konstatera att personerna som en gång i tiden ritade ihop de grundläggande appellationsreglerna visste vad de gjorde.

Terra Vitis

Publicerat av
Svara

Nyligen ordnades en Terra Vitis – dag i Stockholm. Man kan då fråga sig vad Terra Vitis är. Det förklaras bra här. Vid sidan om den förklaringen kan man dels tillägga att Terra Vitis är ett smart sätt för de franska Chambre d´Agricultures (regionala ”jordbrukskamrar” som delvis påminner om de svenska hushållningssällskapen) att dra in pengar, dels att det man gör är att se till att producenterna följer gällande lagar och föreskrifter samt agerar med sunt förnuft. Man kan förstås fråga sig om det ska vara nödvändigt. Tja, dessvärre är det det. Pinsamt många har inte vett att följa de i sammanhanget kloka lagar och föreskrifter som finns avseende hur man ska lagra sina besprutningsprodukter, hur man tar hand om avloppsvattnet i traktorgaraget, hur och när man ska bespruta och så vidare. För att nu inte tala om att inte alla följer det, faktiskt, lagstadgade kravet att man ska kunna följa allt som händer druvan från fältet till flaskan via gårdens dokumentering. Sakta men säkert börjar det dock bli ordning på den franska vinproduktionen och efter den stora depressionen som infann sig då man insåg det övriga vinvärlden fattat sedan ett par decennier, att Frankrike höll på att halka efter, har en spirande optimism infunnit sig i landet och nu talar de flesta istället om hur bra det går för franskt vin. Det är inte helt osant och Terra Vitis är ett bra verktyg på vägen tillbaka. Och på tal om det ställer vi om Domaine de Brescou till certifierad Terra Vitis-odlare i år. I grunden behöver vi inte ändra särskilt mycket, men steget är sunt och… det kommer att underlätta för exporten.