Det ligger något duktigt i att tycka om stark mat. Och att ta mycket peppar när kyparen kommer fram med pepparkvarnen på krogen och undrar om han ska dra några varv med kvarnen. ”Ja, för helvete”, säger då de duktigaste. Som om deras hjärna tappat kontakten med smaklökarna.
Nej, det är kanske inte så komplicerat att vara skördearbetare. Det som är en utmaning är att hitta folk till skörden. Det är komplicerat.
Men låt oss börja med att det inte är komplicerat att skörda. Det är det inte. Den som väl lärt sig att hantera sekatören och att klippa av klasarna i någorlunda samma takt som övriga gänget och utan att få med en massa löv och omogna eller orena druvor har sitt på det torra. Utmaningen för skördearbetaren är att tya. För låt säga 25 år sedan var det sällsynt med skördedagar med temperaturer över 30+. Numer är de legio. Detta beror dels på att det blivit varmare i sena augusti och september (i år nytt värmerekord i september i Frankrike, igen, vad det verkar), dels på att de flesta skördar tidigare i och med att mognaden kommer snabbare. I år inledde vi med en vecka då vi hade 22+ redan 06.00 och 38+ vid lunch. Det är tufft. Går åt mycket vatten. Alla tyar inte. I skrivande stund, en bit in i september, har vi fortsatt över 30+.
Att skördandet är ett tufft jobb bidrar säkert till att allt färre vill skörda. Den där romantiska bilden av ett glatt sjungande gäng som klipper så det står härliga till och drar muntra historier för varandra och äter ur samma gryta på kvällen, det är numer just bara en romantisk bild av något som kanske var, definitivt inte är. Idag är skördandet svett och kanske även både tårar och blod.
Det har blivit varmare och tuffare samtidigt som, så som det alltid varit (ja, även min generation), varje ny generation förefaller vara lite vekare och lite mer bortklemad än den föregående. Fler ömfotingar och ett allt mer utmanade arbete gör att vi vinbönder har svårt att få ihop fungerande skördelag. De flesta gårdar brukar ha ett litet järngäng garvade skördearbetare som de kan lita på. Men för det mesta är järngängen för små för att på egen hand ta in alla druvorna i tid. Så gårdarna ringer runt, talar med arbetsförmedlingen och befintliga medarbetare och kollegor och vänder ut och in på sig själva. Det är med näppe det går att få ihop fulltaliga skördelag. De stora producenterna klarar sig förstås bättre för de kan erbjuda arbete över längre tid, men många av de stora väljer ändå att gå över till maskin. De har råd med det, och de slipper sedan besvären med att jaga in folk varje år.
Någon undrar kanske vart alla studenter och vandrande skördearbetare som fordom fanns en masse tagit vägen? De försvann i samband med att EU för ungefär 20 år sedan införde tydliga regler för vad som gäller för sådant här arbete. Kort sagt satte EU stopp för svart skördearbete. Skälet var nog inte så mycket att få in skatter som att försäkra sig om att de här extraarbetarna var och är ordentligt försäkrade. En god och riktig tanke med ett inte fullt önskvärt resultat.
”Kriget i Ukraina då?”
”Ja, det är ju också ett problem.”
”Minst lika tungt som reduktionsplikten.”
”Klimatet…”
”Ja, nä vi får säga att det inte pågår ett krig i Ukraina.”
”Då blir folk glada och nöjda.”
”Det är det dom vill höra.”
”Men folk har ju matats med bilder från kriget. Bevis. Det har kommit flyktingar.”
”Det har dom ju med fakta om klimatkrisen också, matats, och det gör ju varken till eller ifrån.”
”Det stämmer. Säger vi att kriget inte är ett krig kommer tillräckligt många ta till sig det.”
”Och flyktingarna, varför skulle vi tro på dom? Dom är ju bara flyktingar, finns ingen anledning att ge dom status som någon man ska lyssna på.”
”Okej, kriget i Ukraina är inget krig. Klimatförändringarna är bluff. Priset vid pump ska var nu som förr. Låter det bra? Vad säger ni andra? Ge mig lite feedback här!”
”Elpriset. Det måste ner. Halveras. Inga mer pengar till den snobbiga kultureliten betalar för det. Folk vill inte ha kultur, folk vill ha billig el.”
”Ja, det är bra, vi lägger till elpriset också. Kan vi ha ett samarbete med Ryssland som ett alternativ till NATO? En ny Warzawapakt. Synd vi förlorat Finland, annars hade vi kunnat göra Östersjön till ett slags innanhav för den nya pakten.”
”Är inte många tveksamma till Ryssland?”
”Billig olja. Billig bensin. Vi slipper Bryssel. Behöver jag säga mer?”
”Nej, det här kör vi på. Inget krig i Ukraina, ingen klimatkris, flyktingar är inte trovärdiga…”
”… inte värdiga alls…”
”… haha, ja, inte värdiga alls, priset vid pump som förr, lägre elpriser och en allmän uppryckning som vi är garanten för. Låter det bra?”
”Okej för mig.”
”Låter som ett vinnande koncept.”
”Japp, det här har folk väntat på och nu ger vi dom det.”
Dela “Ett vinnande koncept ser sin morgon randas” på Twitter
Kom hem efter semestern. Huset hade haft gäster. Någon hade lämnat prosecco. Denna näst intill alltid skit- och förhårtpressadedruvor-beska dryck för gombedövade konsumenter. Vad göra? Testade att slå en skvätt i gräsänklings-tortellinin under själva tillredningsfasen, alltså koket. Mycket lyckat! Ergo, gräsänklingskockens tips: Häll proseccon i maten!
Nu finns det en mindre munter uppföljare till den lycksaliga upptäckten ovan, som skänkt också en meningslös dryck som prosecco en plats i vår vardag. Uppmuntrad – intill hybrisens förblindade brist på insikt – av de framgångsrika försöken med proseccon som, tog er utsände i de övergivna männens lugubra kök sig för att uppgradera den femte dagens tortellinikok med något mer uttrycksfullt. Om proseccon fungerade så bra, hur bra skulle inte tortellinin då bli med en skvätt, nej en rejäl skvätt! smakrik chardonnay från Domaine de Brescou?
Sagt och gjort! Vi kokade tortellinin i lite vatten och en flaska chardonnay från Domaine de Brescou, ett rent och fruktdrivet vin från Languedoc. Gick åt helvete. Ja, det finns inget skäl att hymla. Det gick åt helvete. Knappt hade det börja koka förrän hela huset stank som en vinfabrik i full gång med en varmtappning. Absolut outhärdligt. Måste nu sanera huset innan Hustrun kommer hem. Hon kommer inte bli glad över detta.
Året 2023 ser väldigt olika ut beroende på var vi gör våra nedslag i Europa. Medan det var mestadels soligt och fint, rent av varmt i de norra delarna av kontinenten i maj och juni, regnade det mängder längre söderöver. På Domaine Rabiega noterade vi över 20 regndagar i maj (!) och nästan lika många i juni, och det måste anses som mycket ovanligt. Någonstans runt första juli ändrades så allt. Det blev soligt och varmt söderöver och regnigt längre norrut, i Sverige till exempel, där vinproducenterna på många håll står inför ett utmanade år.
I södra Frankrike handlade maj och juni om att hantera de angrepp som ofrånkomligen följer med regn, i första hand mjöldagg. En annan utmaning, framförallt för ekologiska odlare, är ogräset som frodas i regnet. Medan den som arbetar konventionellt ”bara” ska sätta sina besprutningstillfällen ungefär varannan vecka, måste den som arbetar ekologiskt eller av andra skäl undviker systemiska växtskyddsmedel, vara oerhört noggrann med att applicera skyddet vid rätt tillfälle och då tillfälle ges. Dessutom måste den sistnämnda se till att hålla ogräset stången. Vilt växande gräs ökar risken för skadeangrepp, och det rejält om bonden tappar kontrollen.
Med andra ord är 2023 ett år då inte minst de ekologiska odlarna fått sitta en hel del på traktorn i färd med att växtskydda, klippa gräset mellan raderna och plöja bort ogräs. Den som lyckats med det har också gått fri från mjölgreppsangrepp och annat.
På Domaine Rabiega har vi ett par fält som drabbats av mjöldagg, men majoriteten har klarat sig bra. Vi har i år gjort mindre grönskörd än tidigare och har därför mer druvor. Samtidigt har torkan sedan början av juli gjort att druvorna även i år bli små. Fördelen är att vi får en fin koncentration och en bra bas för våra rödviner. Nackdelen är att det är svårare att få till eleganta roséviner. Dock är det inte omöjligt på något vis.
Startskottet för årets skörd på Domaine Rabiega ljöd tisdagen 22 augusti. Något senare än förra året och handen på hjärtat hade det varit bra att kicka igång ett par dagar tidigare, det är viktigt att få optimal (naturlig) fräschör i de vita och rosa vinerna. Kanske är jag lite gnällig här, men om man inte söker det perfekta vinet i alla lägen ska man inte göra vin på riktigt, då ska man arbeta med industriella producenter som nöjer sig med standardmått.
Nu är i alla fall det tänkta vitvinet och det tänkta rosévinet inne i vinkällaren och, trots gnället ovan, så ser det bra ut. Vi har fina aromer i år och en schysst balans i musten. Nu gäller det att inte schabbla bort det naturen gett oss och om vi inte gör det ska jag be att få återkomma i ärendet vitt och rosa.
Avseende de röda är vi i princip framme vid en perfekt mognad. Men lagom till det har naturen bestämt sig för att, i skrivande stund, ge oss en kalldusch i form av ett rejält åskregn. Vi får se hur det påverkar. Ibland späs druvorna ut och vi får invänta en ny koncentration. Fördelen är att vi får lite mer must, nackdelen att vi också kan dra på oss röta i och med att mogna druvor är synnerligen känsliga för rötangrepp. Stämmer väderleksrapporterna kommer det dock klarna upp och vi kommer få rejält med vind. Det hämmar rötangreppen och påskyndar ”åter-koncentrationen”. Det finns alltså hopp om ett riktigt, riktigt bra rödvin i år.
PS Har fått frågor om årets temperatur. Första skördeveckan låg dygnens svalaste temperatur, mellan 05.00 och 06.00, på 21+ och dygnets högsta på 38+-39+ varje dag (redan från cirka 09.30 hade vi 30+ hela veckan). Det gjorde att vi fick skörda från 06.30 (då solen kommit över horisonten) och fram till mellan 10.00 och 13.00 beroende på dag. Detta dels för att hålla druvorna svala – vitt och rosa kyls alltid innan jäsningen startar –, dels för att hålla liv i skördearbetarna. Druvorna som plockades ställde vi i ett kylrum till följande dag. Nästan morgon, 06.00, körde vi dem på gallringsbordet, krossade dem och pumpade in musten i vinkällaren. Där ligger just nu musten och fäller ut skal och annat, som ska lägga sig på botten innan vi flyttar över den rena musten till en ny tank och låter jäsningen börja.
Ingen hade en tanke på att döda någon, slåss, med knytnävarna, sparka, kanske något tillhygge, döda fanns inte. Så här efteråt borde vi förstås ha insett att skador hänger ihop med slagsmål och döden är aldrig långt borta från slagsmålet, men det fattade vi inte då, inte än. Vi tog våra cyklar och mopeder och gav oss iväg, nio kilometer, vänta på mig, hej! vi måste vänta på Conne och dom andra som cyklar, ja men dom med dom trimmade mopparna är väl redan framme, vänta nu, vi måste hålla ihop, annars har vi inte en chans, Källfallsgänget är stort, stort men många glin, glin som kan alla fega knep så håll ihop. Dom med dom trimmade mopparna kör fram och tillbaka, ibland är dom längst fram, ibland längst bak, dom kör mot färdriktningen på fel sida vägen dom är överallt, några stegrar sina mopeder när dom sätter fart tillbaka framåt, mot täten, drevade moppar, trimmade kolvar och förgasare, cylindrar, fabriksdelar, tre-halva, fem-halva, dom går i upp emot 100 km/h. Varför slåss vi? Därför. Bara därför. Vi samlas, planerar, det är spännande, kommer överens om att slåss, vi får utlopp för allt pirret, otåligheten i kroppen, frustrationerna, aggressionerna, det känns bra, det känns till och med bra när det gör ont, när man tar en smäll, det känns bra att få in en träff, en fullträff, känna hur den tar, gör ont, gör skada, se motståndaren på marken, sparka honom i magen så han kryper ihop och försöker skydda sig, det svinet, det aset, fan vad stryk han ska ha den fule jäveln. Dom är klädda som vi, träningsbyxa, Adidas och Puma, hood, slappt, träningsskor, jeans, t-shirt, fattigmanskläder, en del har rakat huvud, dom flesta hår, bara hår, ingen tanke med det, inga ordnade frisyrer, jo någon har klippt sig som en fotbollsspelare eller en musiker, vem bryr sig om fotboll och musik, bara om det lättar på trycket, musik är skit, bara en mes blir musiker, någon är helt fel, ser ut att tillhöra åskådarplats, inte riktigt som vi, men det handlar om något djupare än hur vi ser ut, hur vi är klädda, raseri som måste ut, rasa av sig, annorlunda funkar. Vägen till Källfallsområdet är nio kilometer, en annan stad, är det en stad, i alla fall inte samma stad som vår, de går i andra skolor, vi kör i oordnad kolonn, gamla cyklar, nya cyklar, oftast stulna, vem tar med sig en egen ny cykel till ett planerat slagsmål, med mopederna är det annorlunda, dom är mer sällan stulna, dom måste vi få med oss tillbaka, alla ska med tillbaka, ingen ska dö. Ingen ska dödas. Det är en ganska varm dag, solen står sommarhögt på himlen, flera veckor kvar innan skolan börjar. Vi slåss mellan gängen på skolan också, men nu är vi vänner, nu håller vi ihop, vår gemensamma fiende är Källfallsgänget, nio kilometer bort. Vår oordnade kolonn får bilisterna att tuta och göra irriterade gester, vi svarar med de fulaste gester vi kan komma på, jävla bilistsvin, stanna om du vågar, tut tut, stanna då din jävla gubbjävel, tut tut. Har vi otur ringer någon polisen, kommer bängen blir det inget slagsmål, vi måste hinna till Källfallsområdet innan polisen kommer. Bara slagsmålet hinner starta är det okej om snuten dyker upp, det kommer bara en bil och vad kan två snutar göra, vi kanske går samman med Källfallsgänget och anfaller grisarna, krossar bilens ruta med sten, skrämmer skiten ur dom, skjuter fyrverkerier mot dom, på dom, det är alltid en extra adrenalinkick att attackera blåljus, särskilt polisen, villebråd för alla. Sedan kommer soc, hatar soc, visst har aldrig haft en pappa men det behöver inte dom prata med mig om, det är bättre att aldrig ha haft en farsa än en mespappa som arbetar på soc, eller tänk en mamma som kommer och ska tala allvar, en morsa på soc, kan bara skratta, så dumt, alla dessa bekymrade och allvarliga vuxna. Vägen är nyasfalterad, vita streck markerar kanterna och mitten, vi kör på båda sidor om mittstrecket, det är sånt vi kan göra, bilarna tutar, förarna gestikulerar, mer kan dom inte göra, bara en idiot skulle stanna och börja mucka med oss, vi är många nu, Källfallsgänget ska knäckas idag. Hellre ingen pappa än en mesfarsa, bäst vore en som Vincents, han har aldrig träffat sin pappa, inte som han kan minnas, han sitter inne, mord och rån, fett, en sån farsa skulle jag vilja ha. Det här handlar inte om knark eller makt eller springa någon annans ärenden, det handlar om att slåss, som fotbollsligorna, vi kanske ansluter oss till någon fotbollsliga när vi blir äldre, när vi blir gubbar. Vid sidan om vägen växer gräs, flera kilometer är det bara asfalt, streck och gräs, och tutande bilar, våra förbannelser och hotfulla gester medan vi vinglar fram och tillbaka med våra mopeder och cyklar, kedjorna rasslar på dom gamla cyklarna, mopederna knattrar och luktar olja, bensin och avgaser, dom som plockat ur insatserna ur avgasrören för mest oväsen, någon har satt på ett hemmabyggt avgasrör, det dämpar inte ljudet överhuvudtaget, tvärtom. Det luktar het mopedmotor. När Vincents moppe bara lägger av kör vi andra vidare, vi kan inte ställa in fajten bara för att hans Puch krånglar, han får åka med någon annan eller stanna kvar, leda moppen tillbaka hem och försöka laga den där, han kastar moppen i diket och hoppar upp i bak på en annan moped, ser inte vems, Vincents moppe var ändå stulen, vem bryr sig, men Vincent är rasande, vrålar att det ska Källfallarna få betala för och det får dom, ingen anade att Vincent hade en kniv med sig, ibland har någon med sig ett knogjärn eller en påk, en gång hade Conne med en blydagg enda gången jag sett en sån, men kniv har vi inte använt tidigare, vi vill döda varandra utan att någon dör, problemet med knivar är att dom mer ofta orsakar död på riktigt än en spark eller en påk, iallafall om man slutar slå med påken när aset ligger hopkrupen på marken med händerna kring huvudet och ber oss sluta sparka och slå. En kniv, stor som liten kan orsaka stor skada om den landar på rätt ställe, halsen till exempel, eller någon annanstans där det börjar blöda mycket, eller i hjärtat eller i huvudet, rakt in i tinningen bara, smack! Ingen ser riktigt när Vincent drar fram sin kniv, det är när Källfallaren ligger tyst i en blodpöl på marken och blodet pumpar från halsen och Vincent står där med den blodiga kniven i handen, sänkt, vid sidan om sig, han tittar på Källfallaren som tittar tillbaka med en oförstående blick, håller sig för halsen, tjänar inget till, slagsmålet liksom stannar upp, någon vill hjälpa Källfallaren, det är det enda rätta, ingen ska dö här, vad har Vincent gjort, men då kastar sig någon över den som ska hjälpa den fallne och en rasande Källfallare rusar mot Vincent, slår honom till marken, flera Källfallare börjar sparka på Vincent som ligger på marken och försöker skydda sig, vi hoppar på dom som hoppat på Vincent, Källfallaren med den uppslitna strupen dör, det var inget planerat jag svär, det bara blev så, ingen visste att Vincent hade med sig en kniv, eller varför han tog fram den, vi skadar varandra, men vi dödar inte, kanske var han rasande på sin stulna moped, kanske ville han bara ta ett steg till och drog kniven, det fungerade, Källfallaren dog ganska snabbt till skillnad från Vincent som dog först efter någon dag, som dom sparkade och slog på honom, en kniv kan bevisligen framkalla mycket ilska också, ett litet vapen, det var en liten kniv han hade Vincent, mer en fickkniv än något annat, vass men det var allt, för att döda med en sån liten skitkniv får man vara väldigt skicklig eller ha massor av tur, Vincent hade tur, fattade nog inte riktigt vad han gjorde, men kniven träffade rätt på första försöket, det oväntade utfallet. Tror inte att Källfallarna hade planer på att döda någon heller, men så blev det. Nu står det ett-ett.
Det var idag för exakt sju år sedan som Golden Gate-bron började försvinna. Var påpassligt där och plåtade skeendet innan jag tvingades vända och ta Bay Bridge istället. En riktig skitbro. Körde vilse. Hamnade i Sacramento jag ska giva dig på moppo. Ska aldrig mer åka till San Fransisco. Tro inte på dem som säger att Golden Gate finns kvar. Jag såg den försvinna. Har bildbevis (se bilden). Vinfolket jag skulle besöka väntar fortfarande på mig trots att jag sms:ade ”Don’t wait for me guys, having a shit day with Golden Gate disappearing and everything.”
I syfte att få alla att förstå hur viktig salladen är för en rätts fullbordande, visar vi idag en tallrik med Risotto au poulet à la Marie utan sallad och en med. Inte ens den mest estetiskt obegåvade kan undgå att notera det liv och den lyster salladen skänker rätten. Kort sagt är inte kreationen kreerad förrän salladen hittat sin plats på tallriken. Ergo: studera bilderna, låt insikten om salladens vikt komma till er och låt den sakta sjunka in och servera därefter aldrig mer en rätt utan en sallad på tallriken.
”Titta så rara de är tillsammans, vår dotter och Strömbergs flickebarn, när de sitter där tätt tillsammans i soffan och läser i samma bok!”
”Hm, det är de, kanske, men har du inte tänkt på att det där signalerar lesbiskhet lång väg?”
”Vad?! Skulle vår dotter vara… vara…”
”Ja! Det ser inte bättre ut.”
”Vi måste åka till akuten med henne, genast!, innan lesbiskheten sprider sig i kroppen på henne!”
”Absolut! Men jag tror att det är Strömbergs unge som förlett vår dotter, vi måste ringa på en exorcist.”
”Tror du har rätt i det för det finns knappast några lesbiska gener eller baciller vare sig i din familj eller min, men du!, de måste väl ha en jourhavande exorcist på sjukhuset? Det här kan ju inte vara första gången någon drabbas av akut lesbiskhet som måste drivas ut i rödaste rappet?”
”Hm, vi får fundera på det. Jag kan ha en annan lösning, som dessutom bör passa Strömbergs bra, för vem vill väl ha en unge som måste till exorcisten stup i kvarten?”
*
”Ni måste förstå att det här är ett sjukhus, en akutmottagning på ett sjukhus. Hit kommer folk med öppna köttsår, avkapade lemmar och mystiska symptom. Inbillad lesbiskhet ingår inte i det vi sysslar med. Dessutom undrar jag hur er son skulle kunna vara lesbisk?”
”Son?” Det är en flicka ser ni väl?”
”Er son är fem år gammal och en son.”
”Hur vet ni det?”
”Bortsett från att det står i hans journal har ni väl noterat hans kön?”
”Doktorn, vi använder inte sådana ord hemma hos oss, men nej, jag har aldrig sett vår dotters ni vet vad.”
”Har ni aldrig bytt en blöja eller tvättat barnet?”
”Nej, barnet har ju en mor!”
”Ni då, har ni aldrig sett barnets kön, när ni bytt blöja eller tvättat det?”
”Sluta säga k-ordet! Ni generar min hustru!”
”Nå, har ni sett ert barn naket, fru Söder?”
”Jo, det har jag väl.”
”Vad hade det då mellan benen, en springa eller en penis?”
”Han sa p-ordet!”
”Nu får doktorn skärpa sig annars gör vi en orosanmälan så doktorn blir av med sin licens!”
”Jaja, men hur är det då med k:et?”
”Menar han dingerdalle, Björn?”
”Ja, men vår dotter kan inte ha en dingerdalle, flickor har inga dingerdallar.”
”Jo, vår dotter har det, det har jag sett.”
”Va? Men då är vår dotter ett gossebarn.”
”Det där vet jag inget om men vår dotter har en dingerdalle, det är jag säker på.”
”Gud ske pris! Jag har fått en son! Slut på skammen!”
”Åh, jag är så glad för din skull, Björn! Men hur ska vi då göra med Strömbergs unge? Den kanske inte är drabbad av lesbiskhet om vår dotter är ett gossebarn med dingerdalle och allt?”
”Ja, vi får åka tillbaka till skogen och försöka leta rätt på ungen innan något rovdjur tar det!”
Runt senaste millennieskiftet lyckades jag lura den geniale designern Greger Ulf Nilson aka GUN, att inte bara göra layouten till min roman ”Skördeoffer” (Gong Gong 2002) utan också en radda etiketter till viner som jag då var inblandad i. Resultatet blev som förväntat nyskapande och högst personliga etiketter (”Skördeoffer” blev också både originellt och vackert layoutad med en cool omslagsbild och högkvalitativt papper och tryck), etiketter som kom att prisas på så olika platser som Guldäggsgalan i Sverige och VinItaly i Italien. Och nu ställs de där etiketterna ut på Galerie Château d’Eau i Toulouse (11 september – 5 november 2023).
”La photographie comme point de départ” heter utställningen, som visar ett flertal (prisbelönta) böcker, framförallt fotoböcker, (prisbelönta) fotografier och annat (prisbelönt) som den flinke Greger skapat genom åren. Tidigare har några av etiketterna han gjort varit med på ”Le mois de la photo” i Paris och hans verk i övrigt har visats lite varstans i världen. Något om etiketterna som kommer finnas i Toulouse:
”r-etiketterna” användes för vinerna som tillverkades i SARL Rabiega Negociant, ett bolag som startades i mitten på 1990-talet för att göra mer volyminriktade drycker vid sidan om gården Domaine Rabiega. Syftet med detta var att balansera det underskott som en liten gård som Domaine Rabiega (10 ha) alltid dras med. Det lyckades väl. Medan vi gjorde mellan 16 000 och 20 000 flaskor per år på gården snurrade vi runt cirka 700 000 liter i vinhandelshuset (vin som köptes in, förädlades och såldes vidare, alltså så som många av de ”stora” arbetar idag, t ex Château d’Esclans, Château de Berne och Château Minuty, med den skillnaden att de är mångmångdubbelt större än vi var).
Etiketterna domineras av ett ”r” som Greger skapat enkom för de här etiketterna – även om det kan förefalla så, finns det inget annat typsnitt som är exakt likadant som det här r:et. Vad gäller pinnen med en rund prick vid sidan om (användes för ”Rabiega Prestige”) är det däremot inte unikt för de här etiketterna och har heller aldrig, som det unika r:et, fått en massa priser. Den här designen fick för övrigt stort utrymme även på VinExpo i Bordeaux 1999 (tror jag det var) när de första gången visades där, och vi har sett många kopior ute i världen sedan dess. Kul är att gruppen som köpte Domaine Rabiega 2020 ånyo har lyft fram det unika r:et och gett det en plats på några av sina etiketter, och då inte minst på ultrapremiumrosén ”r Rabiega rosé”.
De svartvita etiketterna baserade på ”Rabiega r:et” gjordes för en serie viner på Château d’Esclans som vi arrenderade mellan 1995 och 2004. Här gjorde vi viner som Grebase, Mourbase, Carbase, Svala, Rouxanne, Concours, Tibouren, Rochêne och Recinsaut. Detta kunde vara rosévin jäst och lagrat på ny ek (Rochêne då, Garrus idag), rödvin på torkade druvor (Recinsaut, cinsaut gjord som recioto), fatjäst rolle och annat som var nymodigheter då. Men framförallt handlar utställningen om Grebase (grenache), Mourbase (mourvèdre), Carbase (carignan), Svala (rolle) och Rouxanne (roussanne) – samtliga endruvsviner.
Till varje vin gjorde Greger en positiv och en negativ etikett, dvs han vände på färgerna och lät vitt bli svart och svart vitt. Än mer originellt är att r:en på etiketterna är fotografier av en skulptur av urspungsr:et. Varje låda innehöll hälften negativa och hälften positiva versioner. Tyvärr försvann de här originella verken ut i intet när Vin&Sprit senare sålde sin verksamhet.
”Signature” skapade Greger för det bästa av det bästa från Château d’Esclans. De här vinerna gjordes alltid i mycket liten volym, max ett tusental flaskor, oftast färre, ibland bara ett par hundra. Dyra och exklusiva och de skulle ha en etikett som matchade det. Signaturen på flaskorna är min fula signatur, som Greger med hjälp av guld- respektive silverblad, en vacker flaska och en allmänt snygg och stram design med väl valda typsnitt och annat jox lyckats få riktigt exklusiv. När Vin&Sprit sålde fick jag rätten att behålla både namnet och designen, och faktum är att den här versionen av namnet ”Signature” förmodligen är den enda som någon någonsin lyckats skydda i vinsammanhang – vilket inte hindrar att det finns massor av ”signatur” och ”signature” på olika håll i världen. Jag själv har dock inte gjort något nytt ”Signature” sedan jag lämnade Château d’Esclans 2004.
Sist men inte minst Ententa, Sariza och Mammuth. Har tidigare skrivit om det här bulgariska äventyret på vinifierat.se. I korthet fick jag 2001 lov av min arbetsgivare Vin&Sprit att åta mig två konsultuppdrag. Detta sedan jag fått en mängd förfrågningar efter medaljerna och poängen som trillat in till Domaine Rabiega och Château d’Esclans och blivit utsedd till ”Vigneron de l’année” av GaultMillau. Det ena uppdraget landade i hos Hedges i Washington State, USA, det andra hos Vinzavod Assenovgrad utanför Plovdiv i Bulgarien.
Ett resultat av arbetet i Bulgarien, vars syfte var att dels skapabättre viner, dels utbilda personalen, blev ett antal nya viner, gjorda enligt principer som dittills inte använts i Bulgarien: grönskörd, extremt välvalda skördedatum per parcell, sorteringsbord, små jäskar, nya ekfat (franska och bulgariska) med mera. Inte minst lyfte vi också fram druvor som rubin, som dittills sällan setts i ensam majestät (om ens alls). Av rubin gjorde vi ett elegant vin kallat Sariza (kejsarinna), av mavrud gjorde vi ett power-vin som skulle gjort självaste Parker lycklig kallat Mammuth och så gjorde vi en blend av rubin, mavrud och cabernet sauvignon kallad Ententa (samförstånd). Hur väl vi lyckades kan diskuteras men vi var nöjda och Jancis Robinson och en internatilnell jury (med bland annat Mishca Billing) rankade samtliga tre viner topp fyra i samband med en provning då de skulle utse Bulgariens bästa viner.
Vad gäller etiketterna trollade Greger igen. Nu byggde han ett akvarium, fyllde det med vatten och droppade vin i det och tog bilder av de olika mönstren detta skapade. De här bilderna fick sedan dominera etiketterna, som också innehöll en massa text (i stramt typsnitt) om det unika projektet som låg bakom de här vinerna.
Idag torde dessvärre såväl etiketterna som vinerna vara ett minne blott – skälet till det finns i mitt inlägg på vinifierat från januari 2020, läs gärna det, och åk framförallt till Toulouse, denna läckra stad, och gå på Château d’Eau medan Gregers utställning pågår.