Julian Barnes: The noise of time

När jag köpte den här boken kände jag inte till att den faktiskt handlar om en figur som verkligen funnits, dessutom en känd figur. Fram till dess, en hygglig bit in i texten, det stod klart vem allt handlade om och att texten var tämligen dokumentär, hade det varit en smått klaustrofobisk bok om en stackars människa som dels fått se sin värld rasa samman, dels insett att Makten bestämt sig för att skicka den till Gulag eller i bästa fall avliva den.

 

En bra bok om Diktaturen och den paranoida Maktens rädsla för allt, inte minst sig själv. Med andra ord en bok som behövs i tider då en skrämmande stor andel medmänniskor i fria demokratier på fullt allvar fått för sig att en ensam stark ledare är vad de helst av allt vill ha. Å andra sidan ser de alla sig inte som den stackars personen som ska till Gulag eller exekutionspatrullen utan som någon som får högre lön och mer respekt i samhället därför att Makten förstår att uppskatta dem, ja kanske ser de sig rent av som en av bödlarna i exekutionspatrullen som får nöjet att mörda konstnärerna, de politiska motståndarna, lärarna som predikar annat än Maktens ord, regnbågsmänniskorna, grannarna, de intellektuella, köpmannen på gatan, musikanterna som spelar dekadent musik, de med annan hudfärg och kultur och de som anmäls till Makten tillsammans med en önskning om snar likvidation därför att någon fått för sig att anmäla dem för något de inte gjort fel annat än att de en haft ful uppsyn eller trampat någon på tårna i kön till bussen.

När det så står klart att det handlar om en känd person och läsaren allteftersom får detta faktiska människoöde presenterat för sig, och kanske till och med känner igen valda delar och inser att den uppfattat saken rätt eller, för den delen, fel, då den tidigare läst om det ena eller det andra i personens liv, blir allt om möjligt ändå viktigare läsning år 2018. Nu är väl chansen ganska liten att de som behöver läsa den här uppgörelsen med Makten och Diktaturen – i det här fallet Sovjetunion, framförallt under Stalin, men också efter honom och, faktiskt, ända fram till Putin, som inte dragit sig för att dekorera Stalinkramare – kommer göra det, men ändå…

Musik!

Katja Petrowskaja: Esther kanske

När en blivande minister från ett land med en väl utbyggd undervisning och stor öppenhet lånar sig till att jämföra Förintelsen med de övergrepp som idag sker i staten Israels namn, är det en varningssignal som heter duga och toppen på det isberg av relativisering vi sett växa fram de senaste decennierna. Kanske har historierevisionisterna, de av frustration fascistanstrukna och den medvetet antisemitiska propagandan i många framförallt arabiska länder till slut blivit mer gripbar och begriplig än de ofantliga och därför alienerande siffrorna som de mördade räknas i.IMG_1156

Miljontals judar, miljontals sovjetmedborgare, miljontals slaver, homosexuella, romer, krigsfångar, handikappade, oppositionella, präster, medmänniskor och sådana som bara var på fel plats vid fel tillfälle. Redan kategoriseringen av offren är relativiserande – talar vi istället om miljontals polacker, tyskar, ungrare, ukrainare, holländare, ryssar, fransmän och danskar minskar för många avståndet till de handikappade, homosexuella och judiskt bekännande.

Miljontals röster vars ekon börjat klinga av, vad är de värda när de ställs mot en levande, stark röst som relativiserar det värsta övergreppet mänskligheten någonsin begått på sig själv?

Det är en utmaning för samtiden att göra de där rösterna hörda igen, men hur gör man det? Klokt genomförd undervisning i skolan är en självklarhet. Återkommande påminnelser från Kulturen i form av nya pjäser, målningar, filmer och annat. Och så böcker. Men har det inte redan skrivits tretton Förintelse-skildringar på dussinet? Jo, och det ställer enorma krav på dagens förmedlare av det obeskrivbara.IMG_1156

En som lyckas med råge är Katja Petrowskaja. Hon föddes i Kiev 1970 och studerade litteratur i Moskva och Tartu. Så småningom hamnade hon i Tyskland och idag skriver hon på tyska. Hennes romandebut ”Esther kanske” berättar hennes familjs ofullständiga historia och det på ett sätt så att vi förstår att alla de där som mördades, oavsett om de var slaver, präster, danskar, handikappade eller judar, var människor med egna liv och historier. Till och med gigantiska massmord som Babij Jar förmedlas på ett vis som gör denna ofattbara händelse fattbar.IMG_1156

Vi får följa Katja i sitt sökande efter familjen. Den familj som under lång tid spritts över Europa och som återförenas i Förintelsen, och som de efterlevande, som Katja, försöker ta tillbaka från mördarna genom att återskapa det som så medvetet ödelagts. ”Esther kanske” är aningen för intellektuell för den som på fullt allvar hatar låt säga färgade, homosexuella och romer, för den som hatar har, det ligger i sakens natur, ett grunt intellekt. För övriga är den här boken dock ett måste – även för den som nödvändigtvis inte ser poängen med att tala med vår gemensamma historia. Oerhört välskriven och väldokumenterad, hela tiden intressant och lärande, tillräckligt spännande och inte minst påtaglig. Stark läsrekommendation.

Dmitrij Sjostakovitj.