Nazisterna & förintelsen

Rent krasst är iscensättningen av Förintelsen en av få saker nazisterna lyckades med då de var vid makten 1933 – 1945. Deras samhällsbygge gick åt skogen. Kriget likaså. Men de var riktigt framgångsrika med att en masse döda judar, homosexuella, journalister, handikappade, satiriker, romer, intellektuella, slaver, kommunister, dekadenta konstnärer, liberaler och andra enligt deras ideologi oönskade element. Med andra ord tog de handfast tag i judekonspirationen, rensade samhället från svaga, dekadenta och landsförrädiska inslag och försökte högst medvetet bygga en ny ljusnande framtid i enlighet med sina grundläggande idéer. Så varför förnekar så många nazister detta?Och förnekar de inte detta framgångsrika genomförande av sin politik menar de att antalet dödade är kraftigt överdrivet som om folk i allmänhet bryr sig om huruvida det var en miljon eller sex miljoner judar eller om det var en miljon eller åtta miljoner övriga offer som togs av daga i läger, via massavrättningar på fältet och på andra mer eller mindre sinnrika och effektiva vis. Poängen är att det gjordes. Och det var effektivt. Något att vara stolt över för den som står bakom den på rasbiologi, nationalism och judekonspirationer byggda ideologin nazism.I själv verket borde Förintelsen, vid sidan om de av Hugo Boss tillverkade uniformerna, vara nazisternas starkaste argument för att vinna anhängare. ”Titta! Det här lyckades vi med!” kan de säga och för en stund få den politiskt famlande varelsen de vill knyta till sig att glömma det gigantiska debaclet Tredje riket och att partiföreträdarna på 1930- och 40-talen lät sig ledas av en tablettmissbrukande och verklighetsfrämmande individ som körde armén i diket, sköt den egna flottan i sank och svek sina soldater å det grövsta. Att han och hans omgivning dessutom i namn av nationalismen lyckades rasera sitt land fullständigt kan också utgöra ett litet aber då nynazisterna försöker vinna anhängare. Så varför förneka Förintelsen? Rent krasst måste väl historierevisionisterna tillika förintelseförnekarna vara att betrakta som nazistförrädare och Förintelsen som nazisternas främsta argument för att visa att de är handlingskraftiga och står vid sitt ord?

Något helt annat: Green is the colour, om vi får tro den skäre Floyd. Bonus: Fat Old Sun/Good Morning Folks.

Katja Petrowskaja: Esther kanske

När en blivande minister från ett land med en väl utbyggd undervisning och stor öppenhet lånar sig till att jämföra Förintelsen med de övergrepp som idag sker i staten Israels namn, är det en varningssignal som heter duga och toppen på det isberg av relativisering vi sett växa fram de senaste decennierna. Kanske har historierevisionisterna, de av frustration fascistanstrukna och den medvetet antisemitiska propagandan i många framförallt arabiska länder till slut blivit mer gripbar och begriplig än de ofantliga och därför alienerande siffrorna som de mördade räknas i.IMG_1156

Miljontals judar, miljontals sovjetmedborgare, miljontals slaver, homosexuella, romer, krigsfångar, handikappade, oppositionella, präster, medmänniskor och sådana som bara var på fel plats vid fel tillfälle. Redan kategoriseringen av offren är relativiserande – talar vi istället om miljontals polacker, tyskar, ungrare, ukrainare, holländare, ryssar, fransmän och danskar minskar för många avståndet till de handikappade, homosexuella och judiskt bekännande.

Miljontals röster vars ekon börjat klinga av, vad är de värda när de ställs mot en levande, stark röst som relativiserar det värsta övergreppet mänskligheten någonsin begått på sig själv?

Det är en utmaning för samtiden att göra de där rösterna hörda igen, men hur gör man det? Klokt genomförd undervisning i skolan är en självklarhet. Återkommande påminnelser från Kulturen i form av nya pjäser, målningar, filmer och annat. Och så böcker. Men har det inte redan skrivits tretton Förintelse-skildringar på dussinet? Jo, och det ställer enorma krav på dagens förmedlare av det obeskrivbara.IMG_1156

En som lyckas med råge är Katja Petrowskaja. Hon föddes i Kiev 1970 och studerade litteratur i Moskva och Tartu. Så småningom hamnade hon i Tyskland och idag skriver hon på tyska. Hennes romandebut ”Esther kanske” berättar hennes familjs ofullständiga historia och det på ett sätt så att vi förstår att alla de där som mördades, oavsett om de var slaver, präster, danskar, handikappade eller judar, var människor med egna liv och historier. Till och med gigantiska massmord som Babij Jar förmedlas på ett vis som gör denna ofattbara händelse fattbar.IMG_1156

Vi får följa Katja i sitt sökande efter familjen. Den familj som under lång tid spritts över Europa och som återförenas i Förintelsen, och som de efterlevande, som Katja, försöker ta tillbaka från mördarna genom att återskapa det som så medvetet ödelagts. ”Esther kanske” är aningen för intellektuell för den som på fullt allvar hatar låt säga färgade, homosexuella och romer, för den som hatar har, det ligger i sakens natur, ett grunt intellekt. För övriga är den här boken dock ett måste – även för den som nödvändigtvis inte ser poängen med att tala med vår gemensamma historia. Oerhört välskriven och väldokumenterad, hela tiden intressant och lärande, tillräckligt spännande och inte minst påtaglig. Stark läsrekommendation.

Dmitrij Sjostakovitj.