Att resa med Hustrun

Det kan inte ha undgått vinifierats trogna HR:are att er utsände i de ständigt resande globetrottarnas av stress och jetlag fyllda värld har en aning svårt med resenärer som, trots att de under en bra stund först stått och väntat och glott i kön före säkerhetskontrollen, kommer fram till säkerhetsbandet och då tycks vakna upp. ”Hoppsan, ska jag ta av mig ytterkläderna? Och bältet? Och alla fickknivar måste jag lämna från mig? Pepparsprayen och nagelsaxen också? Jaså, datorn ska inte ligga kvar i väskan?”

Först efter en evighet har de plockat av sig så pass mycket att de släpps igenom metalldetektorn som självklart får spelet. Fler nagelsaxar, hårspännen i metall… Och när allt det där väl åtgärdats skriker personen som ansvarar för röntgenmaskin ”Stopp och belägg! Är det där din väska?” (Kontrollanten pekar på en person med ett förvånat uttryck målat i fejan) ”Du har en stor schampoflaska, familjestorlek, i väskan. Det går inte för sig!” Ja, så där håller det på så att den stackaren som står bakom det där hånet mot allt som kan kallas professionellt eller åtminstone inte debutantmässigt resande börjar gråta och knapra omeprazol en masse och desperat leta efter valium och betablockerare i portföljen.

HR:en vet att vinifierat åtskilliga gånger krävt körkort för resenärer samt en mängd förbud mot fånigt beteende i flygplatsernas säkerhetsköer. Så långt allt väl. Men vad händer när den ovan beskrivne reser med Hustrun? Vad gör han när hon, trots sin tämligen omfattande erfarenhet av att resa, uppvisar alla tänkbara symptom på omoget beteende i säkerhetskontrollens kö? Vad gör han när hon får gå tillbaka och passera metalldetektorn för tredje gången samtidigt som det blivit kaos på bandet med backarna med väskor och dylikt?

Svar: Han, som står där redo att gå vidare sedan flera minuter, börjar stampa otåligt med fötterna i golvet och himla med ögonen och ge ifrån sig ett slags frustande ljud och, när tiden blivit mogen, små, tämligen pinsamma kvidanden. Då! Just då kvidandet börjar sippra över läpparna infinner sig Hustrun, glad som en lärka, och när vår hjälte påpekar att han stått där och väntat en längre tid, svarar hon glatt ”Ja, du hade ju kunnat hjälpa mig eller tagit det lugnt och väntat i kön bakom mig, som tur var, var killarna i säkerhetskontrollen urtrevliga, de skämtade till och med om dig. Kom nu, planet går om bara tre timmar så jag antar att du har bråttom.”

Musik.

Förbud mot kymiga kaniner!

Den som joggar i normal springfart befinner sig alltid vid en viss fas i steget varandes utan kontakt med marken. Kort sagt hänger löparen för ett litet ögonblick i luften. Om då personen i fråga, den nyss nämnda löparen till exempel, råkar vara kopplad till en hovawart-hanne på 40 kg och om den hannen, just som löparen ska till att hänga sig i luften, får syn på en vid joggingspåret lömskt gömd, tarvlig kanin, som, då den blivit upptäckt, sätter av i en rasande skutt, varpå hovawarten exploderar i ett häftigt ryck, uppföljt av en förtvivlad jakt på inte bara kaninen utan också acceleration, trots den efterhängsna blacken, om detta, inte alls osannolika, inträffar, då kan det leda till, och leder högst sannolikt till, att löparen i fråga bringas ur balans och att hen faller platt till marken.Frisk hundHar nu allt detta skett och du, om vi nu utgår från att du är den omkullvälta pjäsen, ligger där med skrubbsår och ömmande leder och ställs inför valet att fortsatt ligga kvar och få nya småsår allt medan du försöker få stopp på hovawarten, eller att helt enkelt få slut på den extra plågan samtidigt som du släpper hovawarten som då också, inte att förglömma, kommer ge den nedriga kaninen vad den förtjänar, vad gör du då? Släpper du vovven eller håller du i?Kaninbild

Det sägs att då du är på väg mot vad du tror är döden så hinner du både skriva dina memoarer och tänka ut en massa listiga lösningar på mänsklighetens problem i stort och smått. Då er utsände bland de bokstavligen flygande vinmakarnas illustra skara låg där på marken, skrubbad och öm, och höll i den rasande hovawarten, stod det klart att det där skulle bli ett inlägg, vilket det för övrigt är nu när du läser detta, och det är ett bevis gott som något att de där sista tankarna är utomordentliga, förutsatt att personen överlever den kreativa situationen. Det stod också klart att om det blev ett inlägg skulle Hustrun läsa det, och om hon sett hovawarten komma hem med blod på hakan och kaninpäls i mungipan skulle hon genast ha dragit slutsatsen att ni vet vem släppte vovven på kaninen. Vill därför här och nu och en gång för alla tydliggöra att hovawarten inte fick jaga efter den gemena kaninen. Däremot kräver vinifierat en gång för alla ett förbud mot lömska kaniner!

Kaninsång. Kaninmusik.