En besynnerlig bok i min samling, Joanna Drevingers Matnostalgi 1970 till 2010. Så kom den också till mig utan att jag bett om det. Snarare var det så att någon behagade skämta med mig och överlämnade den, förtäckt till julklapp. Nåväl, er utsände i de oväntade böckernas meningslösa värld är inte sämre än att han kan bita ihop och ägna några timmar av sitt liv åt total meningslöshet. Nu är det gjort. För att göra boken rättvisa ska sägas, att den säkert är jättekul för den som inte upplevt något av de i boken penetrerade decennierna mellan 70 – 10. För oss som var med är den inte fullt så ”kvick och humoristisk” som Litteraturmagazinet vill göra gällande. Kanske därför att vi gamlingar inte tycker att 70-talet var fullt så skrattretande töntigt eftersom vissa av oss var skitcoola då.
Finns det då inget värde alls för den som är torr bakom öronen? Jo, det gör det. Boken är lättsamt skriven och den fångar upp en hel del av det som hänt under de här åren. Ett slags komplement till annan historieskrivning – låt vara att texten bara handlar om vilken musik töntarna lyssnat på och vilken mat de ätit. Kort sagt behöver den här boken en sidekick i form av en förteckning över den musik och mat som de coola ägnade sig åt. Mot det sistnämnda kan man möjligen invända att det är töntarna som haft roligast under resans gång eftersom de inte varit så fullt upptagna med att inte vara töntiga och därför haft kul när de varit töntiga medan vi coola haft rätt trist när vi retat oss på att de töntiga trott att de haft kul när de haft kul. Således kan boken rekommenderas yngre människor och töntar och för er övriga som vill läsa den kommer här kompletterande musik, ett tips per årtionde, så att ni med bevarad coolhet kan ta er verket an. Samt, förstås, några coola mattips, ett per årtionde. 1970: musik och korv med bröd. 1980: musik och makaroner med ketchup. 1990: musik och trestjärnig krogmat. 2000: musik och påstortellini. 2010: musik och ägg och bacon.