1.En fasansfull upptäckt
Efter att på olika håll och i samband med olika familjesammankomster tappert ha försökt avsätta årgångstomtarna från 2016 och då mest bara bemötts med spott och spe, tömdes så äntligen tomtarna i en glasburk i samband med att någon ville liva upp glasburkens i sig intetsägande färgsättning. Detta ledde till att plastburken som tomtarna levt i under de senaste två åren blev tom och därmed närmare kunde utforskas. En grundlig olfaktorisk undersökning av dess botten resulterade i en fasansfull upptäckt: burkens botten har antagit en odör som är en oerhört uttrycksfull och vedervärdig och vomeringsinbjudande (ja, en lätt och ofrivillig kväljning, omöjlig att dölja då den var tämligen högljudd, uppstod vid upptäckten) doftkombination av skumtomte, slå-kullerbytta-madrass-i-gympasal (svett och ostbåge) och urin! Resultatet gör att vi måste varna varje vetenskapligt driven HR för att försöka sig på det här testet hemma. 
2.Mamma Vinmakare hittar en spännande smakkombination
(Gemytligt Annandagjul-stämning, levande ljus, barn med tindrande ögon, en gemenskap kring ett välfyllt bord med mat och blandad dryck.)
Vinmakaren (till en inte alls särskilt intresserad familj): Som sagt, det är en bordeaux, kanske inte den allra bästa men bra för sitt relativt ringa pris, men kanske går spanjoren bättre till…
(Vinmakaren stannar upp, tittar på sin mor som börjat hälla julmust i sitt vinglas.)
Vinmakaren: Mamma! Det där är julmust!
Modern: Ja?
Vinmakaren: Du häller julmust i vinglaset!
Modern: Ja?
Vinmakaren: Det är vin i vinglaset!
Modern:Ja?
Vinmakaren:Du kan inte göra så mamma!
Modern: Ta dig inte vatten över huvudet, Lilleman, jag gör precis som jag vill och just nu vill jag ha julmust i min bordeaux.
Hustrun, som skulle kunna välja att stötta sin make i nöd och lust, som skulle kunna sitta och tindra med ögonen när hennes man kastar sig utan skyddsnät rakt ut i det okända, som… men nej, istället sätter hon sig att, med en äcklad min, läsa på lådans etikett: ”Gick ut i december 2017, står det här.” Till råga på allt är Yngsta Dottern där och apar efter sin mamma: ”Men Pappa, det där känns inte sunt, två år gammalt skumgodis, kom igen, det är inte gott, erkänn!” Jag: ”Det är faktiskt jättegott, två gånger så goda som de färska, men skyll er själva om ni inte äter några.”
Men sanningen att säga är de här lagrade Julenissarna aka Juleskumen en besvikelse. En avgrundsdjup besvikelse. Luften har liksom gått ur dem och med den smaken. Ingen seghet kvar. Är mest bara damm. För familjedisciplinens skull åt jag med vad som måste ha verkat som god aptit ytterligare ett halvt tjog dammtomtar, medan Hustrun och Yngsta Dottern först tittade med avsmak på mig och därefter började prata om annat och då det är väldigt trist att sitta och trycka i sig uttorkade Julenissar aka Juleskum när ingen bryr sig så avslutade jag strax testet. Vad händer nu, undrar ni? Tja, det är ju julafton snart och om jag lägger lite papper i botten av lådan ser den full ut igen. Perfekt till julklappsleken.
