Väl minnandes den inte helt lyckade för att inte säga tämligen misslyckade Lafite 47:an härförleden, tänkte jag att även 50:an säkert är skräp och trams den också. Med både denna tanke och ett visst mått av glädje över min förslagenhet i hågen sökte jag mig till den svenska vinkällaren och plockade upp det nyss nämnda vinet (50:an för som inte hängde med i den senaste svängen) och bara någon dag senare visade jag stolt upp den för alla middagsgästerna i vars ögon jag genast kunde se vingnideriets svarta ljus lysa och från den stunden följde mig alla, på ett eller annat sätt, för att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, det vill säga då flaskan öppnades. Helt enligt planen ity då de satt sina vinsnikarnäsor i glasen med Lafite skulle jag kasta mig över kvällens övriga viner och då med ett rejält försprång. Dock anade jag snabbt, redan då Hustrun sågs svassa iväg med sitt glas – alltså, alla stod liksom på kö i för att få sin beskärda del – med ett synnerligen belåtet och nöjt leende i sitt annars så rara plyte. Och så fortsatte det. Vinsnikare efter vinsnikare fick sitt vin, doftade på det, ojade sig och svassade lyckligt iväg. Ytterst obehaglig till mods tog jag till slut och stoppade min egen snikarsnok i ett glas, flaskans sista, och möttes till min oförställda förvåning, och än mindre oförställda förtrytelse, av en i högsta grad levande, ursprungstypisk (! både Bordeaux och gammal Lafite) doft med mognad och vital komplexitet och gammallafitigt välintegrerad men ändå påtaglig ek; ett vin som traditionsenligt både var lätt och elegant i sin klass och därtill vitalt utan russin- eller andra överdrivna ålderstoner, riktigt gott, mycket imponerande och synnerligen upprörande. Requiem.