Etikettarkiv: Stiff Little Fingers

Svetlana Alksijevitj: Zinkpojkar

Publicerat av
2

När Michael Moore fick Guldpalmen i Cannes 2004 var det en hyllning av dokumentärfilmen, när Svetlana Alksijevitj fick Nobelpriset 2015 var det en hyllning av dokumentärlitteraturen. Båda händelserna nog så viktiga för de här inte alltid så publika genrerna. I vilken mån Guldpalmen hjälpt till kan säkert diskuteras men dokumentärfilmen står väl starkare idag än kanske någonsin. Förhoppningsvis kan Nobelpriset hjälpa till att öppna några dörrar för dokumentärlitteraturen.IMG_2162

 

Dokumentärens styrka och svaghet är att den visar saker som de är. I Zinkpojkar låter Aleksijevitj veteraner och mödrar till stupade komma till tals. Gång på gång. Tillsammans ger de en förödande bild av sovjetimperalismens ockupationskrig i Afghanistan och i viss mån av mekanismerna bakom. Lite tjatigt blir det samtidigt som bilden inte skulle vara fullständig utan störtfloden av vittnesmål. Avslutningsvis redovisar Aleksijevitj den rättsliga process som i Vitryssland iscensattes mot henne när Zinkpojkar nått viss framgång. Den blir på något vis pricken över i i den här inte alltid jättetrevliga boken där ben och armar och tarmar flyger och far och skvätter och där folk lämnas att i elände framleva sina liv lemlästade både kroppsligen och själsligen.IMG_2163

 

I ett av sina anföranden i domstolen säger Aleksijevitj ”Jag skriver, jag registrerar nuets pågående historia… Levande röster, levande öden. Innan de blir historia är de fortfarande någons smärta, någons skrik, någons offer eller brott… Här står en bok och litteraturen inför rätta, eftersom man tror att den när som helst kan skrivas om och anpassas till stundens behov bara för att det är dokumentärlitteratur. Gud bevare oss om partiska samtida fick korrigera dokumentära böcker. Det enda vi skulle få vore ekot efter politiska gräl och fördomar istället för levande historia… När jag lyssnade på salen ertappade jag ofta mig själv med tanken: Vem vågar i dag kalla ut mobben på gatorna, en mobb som inte längre tror på någon – varken på prästerna, författarna eller politikerna? Den vill bara blod och hämnd… Människan med penna… provoceras den av”.

Klart Svetlana Aleksijevitj skulle ha Nobelpriset.

Barbed Wire Love. The Story In Your Eyes.

Romain Puértolas: Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett Ikeaskåp

Publicerat av
2

Okej, erkänner, en sådan titel borde avhållit mig från inköp. Det är rödflagg lång väg på den. Men ni som till exempel tycker att en passage som den här är kul (när fakiren befinner sig på ett Ikea-varuhus) ”… Fakiren höll sig på den gula linjen på första våningen i tron att furumöblernas kungar placerat ut krypskyttar på skåpen för att förhindra flyktförsök och attDen fantastiska berättelsen om fakiren som de som plötsligt greps av frihetslängtan riskerade att genast bli nedskjutna” eller att det här är kul ”… och kusinen Ashmati (uttalas Astmatisk)…”, ja, alltså ni som tyckte att det var himla kul med de där infantila, usla passagerna i Nuet i ”Hundraåringen…”, ni kommer att tycka om också ”Den fantastiska…”. Med andra ord är humornivån så låg att man måste ha en skämskudde till hands vid genomläsningen. Samtidigt försöker boken förklara tragedin som utspelas med dem som försöker fly Afrika och andra ställen för att komma in i EU. Just det måste vara skälet till att boken alls kommit ut, men allt är så taffligt och omoget att det hela faller platt till marken. Har jag sagt att jag inte rekommenderar den här boken? Vi lyssnar på lite vintage-punk istället.