Svetlana Alksijevitj: Zinkpojkar

När Michael Moore fick Guldpalmen i Cannes 2004 var det en hyllning av dokumentärfilmen, när Svetlana Alksijevitj fick Nobelpriset 2015 var det en hyllning av dokumentärlitteraturen. Båda händelserna nog så viktiga för de här inte alltid så publika genrerna. I vilken mån Guldpalmen hjälpt till kan säkert diskuteras men dokumentärfilmen står väl starkare idag än kanske någonsin. Förhoppningsvis kan Nobelpriset hjälpa till att öppna några dörrar för dokumentärlitteraturen.IMG_2162

 

Dokumentärens styrka och svaghet är att den visar saker som de är. I Zinkpojkar låter Aleksijevitj veteraner och mödrar till stupade komma till tals. Gång på gång. Tillsammans ger de en förödande bild av sovjetimperalismens ockupationskrig i Afghanistan och i viss mån av mekanismerna bakom. Lite tjatigt blir det samtidigt som bilden inte skulle vara fullständig utan störtfloden av vittnesmål. Avslutningsvis redovisar Aleksijevitj den rättsliga process som i Vitryssland iscensattes mot henne när Zinkpojkar nått viss framgång. Den blir på något vis pricken över i i den här inte alltid jättetrevliga boken där ben och armar och tarmar flyger och far och skvätter och där folk lämnas att i elände framleva sina liv lemlästade både kroppsligen och själsligen.IMG_2163

 

I ett av sina anföranden i domstolen säger Aleksijevitj ”Jag skriver, jag registrerar nuets pågående historia… Levande röster, levande öden. Innan de blir historia är de fortfarande någons smärta, någons skrik, någons offer eller brott… Här står en bok och litteraturen inför rätta, eftersom man tror att den när som helst kan skrivas om och anpassas till stundens behov bara för att det är dokumentärlitteratur. Gud bevare oss om partiska samtida fick korrigera dokumentära böcker. Det enda vi skulle få vore ekot efter politiska gräl och fördomar istället för levande historia… När jag lyssnade på salen ertappade jag ofta mig själv med tanken: Vem vågar i dag kalla ut mobben på gatorna, en mobb som inte längre tror på någon – varken på prästerna, författarna eller politikerna? Den vill bara blod och hämnd… Människan med penna… provoceras den av”.

Klart Svetlana Aleksijevitj skulle ha Nobelpriset.

Barbed Wire Love. The Story In Your Eyes.

Förbud mot frågvisa! & Moody Blues

Det är illa nog med taxichaufförer, frisörer och andra som oombedda berättar sitt livs lidandes historia samt bistår med ointressant information om sina ätteläggar och andra oss totalt egala människor och händelser, men nu, i spåren av de sociala mediernas och informations- och det nya övervaknings- samhällets kartlägganden av oss, står vi plötsligt inför det som är värre: de frågvisa taxichaufförerna, frisörerna och andra! De som tror att de har rätt att fråga och att vi har en skyldig att svara. De som villMoody Blues veta allt om oss och våra ätteläggar och som oblygt frågar om det mesta. Igår, mot slutet av min senaste resa, ställdes jag dels mot en frågvis taxichaufför, dels en dito hotellreceptionist. I båda fallen började jag min vana trogen och precis som jag gör på sociala medier och i andra liknande sammanhang ljuga hejdlöst i mina svar. Dock är inte detta helt problemfritt då man står inför levande människor som inte ger sig utan följer upp sina frågor, vilket igår bland annat ledde till att jag fick ljuga ihop något om min i verkligheten obefintliga bindning till Karlstad sedan jag lurat i taxichauffören att jag skulle köra hyrbil från Arlanda till den värmländska metropolen, till slut, när han ville veta vad mina påhittade nära släktingar var för ena bad jag honom hålla klaffen vilket ledde till en mycket frostig stämning i bilen. Nog av. Ni har förstått. Denna nya frågvishet måste kvävas i sin linda och ett omedelbart förbud är ett oavvisligt krav från oss som fortsatt värnar integriteten och menar att uttryck som ”det ska du bara skita i” och ”skit i det du” åter måste komma till heders. Moody Blues.Les hauts Alpes