Gräsänkling. Gammal engelsk kompis hör av sig. Tycker vi ska luncha eller så. Hos mig. ”Absolut”, säger jag och ger mig övermodigt iväg till snabbköpet, hittar Uncle Ben’s risotto. Verkar inte vara svårare än Uncle Ben’s sötsura eller currykryddade kyckling. Slår till på risottopåsen. Följer instruktionerna: värmer i mikron, tar ut, rör om med en gaffel, häller upp i en panna, värmer lite, slår på en skvätt madeira och lite mer grädde än en skvätt för madeira är alltid gott och Hustrun säger att lite grädde fixar det mesta. Är inte helt övertygad om att grädden gjorde susen den här gången och madeiran satt smakmässigt ihop lika bra med det här som ketchup gör med nykokt torskrygg. Dock åt min gäst med glupande aptit, sa till och med att det var gott och undra på det: han är ju engelsman. Succé således. Enda lilla missen var när min engelske vän fick med sig den av mig bortglömda omrörningsgaffeln – se tillverkningstågordningen ovan – i sin risotto. Med den för engelsmannen i motgångar så typiska ”inga-problem-alls-här-inte-bara-råg-i-ryggen”-inställningen och ”oh! a fork! splendide! just like in a good old fork pie, lovely, jolly good they are, them fork pies, love’em” petade han utan vidare kommentarer bara gaffeln åt sidan på sin tallrik och låtsades som ingenting. Snyggt. Gillar det. Musik.